Detta år finns det en hel del intressanta hingstar som deltar på Bruksprovet. Vilka jag gillar håller jag som vanligt för mig själv. Det här med att öppet diskutera hingstarna är inte min karamell. Jag gillar att i lugn och ro, ev med ett glas ”sockerdricka”, sitta framför datorn och grotta in mig i filmer, blup och information som kan vara bra att ha.
  
Jonas och jag vet vad vi letar efter för hingstar som ska passa just våra avelsston och väljer ut dem genom att bolla våra tankar högt och lågt. Jag tror att det är otroligt viktigt att alltid lita på sin egna magkänsla. Ställer du frågan, i någon av de olika grupperna som finns på tex FB, får du säkert många bra förslag på många fina hingstar, med de som lämnar råd vet ju ingenting om ditt sto. Hur är hon att rida? Hur är hon att hantera? Vad är hennes för- och nackdelar? Listan kan göras så otroligt lång med diverse frågor som egentligen bara du kan svar på. 
  
Jag skulle vilja använda hur många fina hingstar som helst på våra ston, men inser samtidigt att många av dessa inte passar. Jag hade för ngt år sedan en konversation med en tjej som tyckte att vi verkligen skulle använda en hingst som godkändes på Brukprovet 2016. ”Alltså den är bara så himla fin, har du sett hur den rör sig och herregud vilka framben den har”. Jag kontrade med att jag inte tyckte att den var fin utan gick med en hög grad av spänning och en oärlig framåtbjudning. Utöver detta tyckte jag även att dennes exteriör inte var av fördel för någon av våra ston. Min magkänsla skrek bara nej och gör för övrigt så fortfarande.
  
Jag såg på tjejens min och kroppshållning att hon nog antagligen tyckte att mitt utlägg kring hingsten var helt uppåt väggarna fel. Det är just där i det ögonblicket som det är så viktigt att lita på sin egen magkänsla och åsikt, att ta in andras åsikter är en självklarhet för mig men att sålla väldigt hårt och ta till sig av det man själv tycker är vettigt är bara så viktigt!

Vår förstfödde som har en speciell plats i mitt och Jonas hjärta <3. Atom MJ aka Tyrbo är en hingst efter Ampere – Rambo. Född 2012. Ryttare är Victoria Logård.
  
En liten, eller ja för mig en stor fråga är tonen som överlag finns på sociala medier. Just nu i Bruksprovstider gäller det diskussioner kring hingstarna!
  
Detta med att öppet diskutera, oftast negativa saker kring de olika hingstarna och dess ryttare, ger mig noll och ingenting. Jag blir bara arg och jäkligt irriterad över den negativa klangen som råder i största allmänhet. Varför är det så kul att klanka ned på typ allt?
  
Jag tänker så här: Självklart är det viktigt att reflektera över hingstens negativa sidor, lika viktigt som det är att tänka på dennes positiva sidor om man ämnar att använda den till sitt sto. Men att öppet raljera över hur märkligt ryttaren visar sin hingst, att den faktiskt går med sänkt rygg under hela ridmomentet eller att ryttaren lika gärna kan börja om från början och lära sig rida på riktigt. VARFÖR hörrni VARFÖR?
  
För mig är det en självklarhet att värna om hästens bästa och att utvecklingen alltid går framåt till det bättre. Men att sänka ryttare, uppfödare, ägare samt hästarna med, för mig, hätska samt kränkande kommentarer är något jag tar starkt avstånd från.
 
Har du en fundering som stör dig eller något som du verkligen skulle vilja ha svar på kommer här mitt råd. Ring, inte mejla eller skicka sms, Ring upp vederbörande och ställ dina funderingar direkt till den som faktiskt sitter på svaren. Jag vågar nästan lova att du blir varmt mottagen om du har en plan för ditt samtal och på riktigt vill veta samt lära dig mer. Eller varför inte boka in ett besök på anläggningen där du säkert även skulle kunna få ta del av ett träningspass med just den hästen.
  
När Peder Fredricson hade chansen att vinna Jerringpriset gick hela Hästsverige ihop och röstade magiskt fram honom till vinnare. Var är den magiska känslan i vardagen, Hästsverige?
  
Over and out!
  

Jag försöker, så gott det går, att tänka på Monty Pythons "Always look on the bright side of life". Inte för att det är så lätt alltid, men med den inställningen når jag rätt långt måste jag säga.

Snabbgenomgång!

Min livslinje i korthet
- Föddes 1983 i en liten alpby i Schweiz
- Flyttade med familjen till Sverige i tonåren
- Började rida på Viggbyholms Ridklubb utanför Stockholm där mitt hästintresse startade på riktigt
- Gick i skolan – Räknade ut foderstater till mina sköthästar under dagarna i skolan och längtade bara till stallet.
- Började på ett samhällsvetenskapligt program på gymnasiet men blev skoltrött och tog 1 sabbatsår och jobbade med hästar (Mamma var sådär nöjd eller ja inte alls rättare sagt)
- Började sedan på Tenhults Naturbruksgymnasium i Jönköping med inriktning häst.
- Efter studenten fick jag mitt första hästjobb i Skåne hos uppfödarparet Ann och Torsten Pehrsson
- Jobbade sedan hos olika proffsryttare i både Hoppning och Dressyr
- Flyttade efter många år i Skåne tillbaka till Stockholm och började på ett, som mamma skulle ha sagt, "vanligt" jobb dvs 8-17 måndag till fredag
- Stod ut med att ha ett kontorsjobb rätt många år då lediga helger var rätt skönt att ha efter att jag jobbat 6 dagars veckor med obestämda arbetstider under flera år,  typ 360 dagar per år med några dagars ledighet över jul.
- Träffade Jonas 2009 och flyttade ihop med honom ca 3 månader efter vår första date, varför vänta liksom?
- Började prata om att bo på hästgård månad 4 och köpte, efter en tids letande, vår gård och flyttade in den 23 december 2011

Har nog glömt en hel del viktiga saker men då mitt minne är som en 110-åring skyller jag på det.

Första kvällen på gården!

Väl på gården hade vi egentligen bara tänkt att ha 2 avelsston och några hästar till då både Jonas och jag jobbade heltid och tiden inte skulle räcka till för så många fler. Vi startade dock vårt bolag Stall MJ 2012 då vi fick alltfler hästar från kunder som ville ha sina tävlingshästar på vila eller rehabilitering hos oss.

De första hästarna anländer till gården.(Våra 2 avelsston)

Under de första åren med heltidsjobb samt fullt stall, för vilken hästmänniska kan ha tomma boxar, var varken Jonas eller jag på topp vilket påverkade typ ALLT. Vi började fundera över att jag skulle gå ned och jobba halvtid för att hinna med alla hästar hemma. Testade det men efter 6 månader slutade jag helt och gick över till att jobba fulltid som gårdsdräng. Nu har jag jobbat ca 3 år med våra egna samt kundhästar och det är det absolut bästa jobb jag kan ha…eller ja om jag bortser från när traktorn går sönder, när hösilagbalarna inte vill samarbeta med mig and the list goes on så har jag det fantastiskt bra.

Och som Jonas brukar säga när det känns lite extra motigt ”Men du får ju göra det du älskar mest av allt i hela världen”

Jonas och jag med vår uppfödning Brandy MJ efter Ampere

Stall MJ = Maria och Jonas

Hej på er!
  
Jag hade, som andra inlägg, egentligen tänkt skriva en närmare presentation av gården, djuren, sambon Jonas och mig. Dock känner jag mig tvungen att ge er en rapport från verkligheten direkt. Livet på hästgården – den ofiltrerade sanningen.
  
Jo, det här med att äga gamla fordon...
  
Vår traktor aka Röda faran har, under en längre tid, haft ett stort behov av att åka på spa. Men med bristande engagemang/tid från vår sida, då annat viktigare har kommit emellan, har vi låtit henne bli i allt sämre skick.
I tisdags fick vi en leverans med hästfoder om fyra pallar. Jag var på ett väldigt bra humör då solen hade varit framme under nästan hela dagen och jag fått en hel del krattjobb gjort på gårdsplanen.
  
Mitt humör ändrades dock väldigt snabbt, jag började gråta när jag satte mig i traktorn för att köra in pallarna under skydd inomhus. Hon startade inte. Jag menar, hon startade inte ens lite. Uppepå detta skulle det under natten dra in ett kraftigt snöfall med blåst.
  
Jag såg framför mig en kväll i styrketränings tecken genom att bära in 48 säckar om 20 kilo styck plus 48 säckar om 25 kilo styck för hand. Diskuterade upplägget med mig själv fram och tillbaka och kom sedan fram till att jag bara inte orkade med detta styrkepass just den här kvällen, utan kunde spara det tills i morgon. Jag klädde in pallarna i en massa hösilageplast och säkrade allt ordentligt för blåstens skull. Sedan gick jag in och tog ett glas "sockerdricka" och berömde mig själv över vilket fantastiskt bra beslut jag hade tagit.
  

Med ovan sagt fick Jonas ännu ett meckprojekt som hamnade högst upp på hans "att göra"-lista. Listan toppas för övrigt av våra två Jeepar födda -98 samt -81 som även de behöver vård av olika slag. Kan tillägga att han inte blev alltför glad när jag sa till honom att detta bara måste göras. Hur ska vi annars få ut hösilagebalarna till unghästarnas foderstation menade jag.
  
Uppgivet gick han ned för att titta på Röda faran – jag gick och lagade mat. Då Jonas är en väldigt händig och tekniskt lagd person listade han efter lite klureri ut att det antagligen var startmotorn som hade sagt upp sig.
Jonas söndagsmorgon bestod av att försöka mecka ur den gamla och få dit den nya. Jag höll mig borta från meckeriet så långt det bara gick, då vår förmåga till samarbete i situationer som dessa är lika med noll!
  
Lyckan när traktorn startade gjorde både Jonas och min dag. Vilken tur att jag hittade Jonas för sju år sedan – och att jag fortfarande står ut med honom! ;-)

Maria, 5 år: ”Snälla mamma, jag kan väl få en hund, snälla. Jag LOVAR att jag kommer att ta hand om den hela tiden, ge den mat och gå ut med den oavsett väder.”
Mamma svarar: ”Nämen Maria, jag har ju berättat att vi inte kan ha en hund. Men jag har pratat med pappa och vi har kommit överens om att du och din bror får ta över grannarnas landsköldpadda.”
 Besvikelsen var enorm, jag och min bror skulle få en långsam och tråkig landsköldpadda som uppe på allt var begagnad och skulle dö inom en snar framtid.
  
Nu, snart 29 år senare, äger jag en hund, två katter och tio hästar (snart 13 med 2017 års föl).
På min önskelista står fortfarande några getter, några får, några kor, några grisar och en åsna. Dessvärre har jag en sambo som sätter stopp för mina önskningar, men en dag kommer han att ge med sig – var så säkra.
    
Jag som kommer att försöka författa läsvärda inlägg i denna avelsblogg heter Maria Oscarius och är uppfödare av dressyrhästar. Jag fyller 34 år i maj och undrar faktiskt just nu, när jag läser siffrorna 34, vad jag egentligen har åstadkommit sedan jag var si sådär 18 år och tog mig in i vuxenvärlden på riktigt.
    
Just det ska jag försöka komma ihåg och berätta för er i mina inlägg, där ni kommer att få följa mig och min vardag på vår gård norr om Arlanda utanför Stockholm.
  
Hälsningar,
Maria
  
Ps. Om nedanstående scenario uppstår kommer ni att få följande svar:
  
”Hej Maria,
Mitt namn är Anna och jag skulle gärna vilja ha din hjälp med att välja hingst till mitt sto som jag tänkte betäcka i vår. Hon är supergullig och rör sig super. Jag skulle så gärna vilja ha en svart hingst, så tipsa gärna om en hingst som lämnar svarta avkommor.

Vänliga hälsningar Anna”
    
”Hej Anna,
Tack snälla för ditt mejl.
Jag hjälper tyvärr inte till med att välja eller vägleda dig i ditt hingstval då jag inte känner ditt sto.
Du kan säkert vända dig till någon av grupperna på Facebook där det finns många som mer än gärna hjälper till i din urvalsprocess.

Lycka till!
Varma hälsningar Maria”