"Med inbyggda lårstöd", klippt ur en annons för en märkessadel.
Nu funderar jag igen över hur saker och åsikter ändrar sig över tid. Jo, jag pratar sadlar och deras utformning.
Det är fler av de ledande dressyrsadelmärkena som idag marknadsförs med lår- och/eller knästöd i olika storlekar. På en del sadlar kan du själv byta lårstöd, de finns i 3-4 olika storlekar.
Det går i skov liksom. Jag har ridit i platta dressyrsadlar, för den tiden just DE sadlar alla skulle ha. Minns särskilt en modell som Passier hade, det var till att hålla balansen ska jag säga för den var platt både fram, bak och på sidorna. En god vän till mig hade en sådan och hon hade nog Sveriges på den tiden skumpigaste häst. Ingen rolig historia att rida runt i den sadeln. Det fanns en annan sadel, Sommer, med enkelkåpa, med tämligen plan sits och inget någonstans att hänga vare sig lår eller knän i. Huuaa mig.
Sen i början på 80-talet dansade en av världsryttarna, Christine Stückelberg in på arenorna i en ny sortas sadel med ENORMA knästöd som det kallades. Då skulle alla ha det!
När jag kom till Strömsholm, med egna hästar och Passiersadlar kunde jag se min kurskamrater rida skolhästarna i nyaste Kieffersadlar. Bakvalven var så höga att de räckte nästan upp till nacken på ryttarna. Det var som att sitta i mitten på ett skruvstäd, inte en millimeter gick det att flytta rumpan. Tveksamt, tyckte jag och många med mig.
Efter det var vi i Tyskland, hos Walter Christensen och hans svenska fru. Där kunde vi beskåda en duktig elev av svensk härkomst. Hon hette Lussan och red runt i en sadel som min vän blev helt betagen i och raskt beställde ett exemplar av. Sadeln var av märket Rössli hade lagom djup sits, ganska stabila vulster som de hette då och syddes enligt uppgift för hand i Schweiz, efter ryttarens mått och vikt lämnade hos Christensons fru.
Vännens obekväma platta Passier byttes mot en Rössli, den skumpiga hästen var också utbytt och sadeln var klart till belåtenhet. Det var lite synd om mig, för jag trivdes inte alls i den där sadeln och jag red ofta min goda väns hästar.
Däremot bytte jag så småningom upp mig själv från en medelplatt Passier till en riktigt bekväm Passier Grand Gilbert. Den har jag sedan blivit trogen. En perfekt sadel till mig och lyckligtvis alla mina hästar.
Den har inga uttalade lårstöd men det har gått fint att rida allt från unga hästar till Grand Prix i den. Att den av en del ryttare anses som hård för rumpan har jag aldrig märkt. Hästarna och jag har trivts alldeles ypperligt.
Så från platt och enkelt, till jättdjup sits, tillbaka en planare sits men stora eller gigantiska lårstöd har trenden gått i dressyrsadlarna. Bra att ryttarens bekvämligheten prioriteras men var går gränsen?
Bossarnas utformning och placering är också i ständig förändring. Allt som kan ändras ändras och vi förväntas köpa det senaste. Men tillbaka till ovansidan på sadeln...
Det jag kan känna är att vi pratar så mycket om vikten av en korrekt sits och sen byggs sadlar med lårstöd? Alla som minns hur det är att inte riktigt behärska balansen i sadeln vet hur lätt det är att börja klämma med låren.
Jag har hört en teori om detta med stora lårstöd i sadlarna. Enligt den insatta personen som visste detta är det nödvändigt idag då hästarna genom aveln blivit kortare i ryggen samt har mycket större rörlighet. Ryttarna behöver alltså stöd för att kunna sitta kvar i sadeln. I min värld går det bra att sitta på vad som helst, MEN får du en storsprungen häst hängande i handen gäller det att ha något att klämma fast låren i. Men då är det inte ökad rörlighet hos hästen utan feli balansen hos ekipaget som framkallar behov av knä-/lårstöd i sadlarna?
En sak till jag funderat över är de sadlar som sägs ha speciell utformning för " extra, eller stor bogfrihet".
Vad spelar det för roll om sadlarna ändå ligger fram på manken?
Sadlarna har generellt hamnat längre fram, inte bara i Sverige utan även internationellt. Det är något jag noterat under de sista åren. Det finns förmodligen en väldigt bra anledning, för t ex denna tyska världsstjärna rider ofta med sadeln tämligen långt fram, särskilt på denna hästen.
Foto: Tomas Holcbecher
Liknande webbartiklar
Läst 74271 ggr
Fler inlägg
Eller vad är det egentligen som passar, kanske ska jag önska goda mellandagar?
Nu är det lite mindre gott vad det gäller ridsporten tycker jag. Det verkar som rapporteringen av misshälligheter har hamnat på "repeat" och det gör ingen människa glad.
För att nu ingen ska gå igång och tänka att jag inte gillar att sakernas tillstånd kommer till allmänhetens kännedom kan jag säga jag har ont i hela mig.
Just det, Det gör ont!
Jag har lite hastigt tittat igenom vad mina inlägg här på bloggen handlat om och det visar sig att jag så gott som i varje skrivit om att vara rädd om hästen.
I sju, eller är det kanske åtta år har jag delat mina blogginlägg här på Hippson Husbloggare i hopp om att kunna sprida det jag tycker är viktigt, hästens välfärd. Men det går uppenbarligen trögt.
Det som nu uppdagas om hästsporten i olika media, att hästar i Sverige såväl som i andra länder tränas och tävlas på sätt som är fullständigt oacceptabla, är inget som enkom är kopplat till dressyr.
Vi får oförskyllt släpa på hela ansvaret, även om det senaste avslöjandet handlade om någon som kallas unghästutbildare.
Det är hoppryttare som blivit avstängda av olika anledningar, till exempel användande av el-sporrar, hästhandlare (svensk) som blir avstängd för att bland annat ha piskat upp sina hästar och hästägare/ryttare i olika grenar avstängs för de uppträder mot reglementet på tävlingsplatser.
Alla i ridsporten, utan undantag, behöver nu se på sig själv och sitt agerande. När någon behandlar en häst illa är det den personens eget ansvar. Det är inte den eventuella tränaren, domaren, systemet eller förväntad påfyllnad av ekonomins fel. Du kan aldrig skylla på någon eller något och är ensam ansvarig för vad som händer. Du är inte skyddad av uppnådda meriter eller ett välkänt namn om du fortsatt bära dig illa åt.
Det är den enkla sanning vi behöver ta till oss.
Hästar ska ha det bra, tränas korrekt utifrån sina förutsättningar samt få tillgång till adekvat (veterinär) hjälp när något havererar.
Fundera ofta över vad du gör och hur du förhåller dig till hästen. Det är fullt möjligt att ta sig till toppen av vad du nu suktar efter utan att ge sig på hästarna med våld.
Vad är våld, det är något du som ryttare behöver ta ställning till och sen förhålla dig till i din ridning. Det du gör när du rider är inget som ska behöva ske i det fördolda eller med hjälp av tystnadsavtal.
Använd huvudet, hur svårt kan det vara!? Ridning är en mental sport, du har förståndet och hästen har musklerna. Du kan aldrig bli starkare än en häst så prova inte ens.
Jag vill inte hålla på att försvara mitt älskade tränaryrke. Jag vill inte heller svara på tusen frågor om varför det är som det är just nu eller varför en del utövare fullständigt tappat vettet.
Jag vill däremot fortsätta kunna utöva mitt jobb med glädje och den kärlek som jag alltid känt till hästarna och kunna sätta en ära i att träna på det sättet jag vet gör att hästarna inte far illa.
Som sagt, jag har delat mina blogginlägg om ridning och hästar här på Hippson i åtta år. Mitt första handlade bland annat om att märka att hästen inte är ok.
https://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/halla-det-gor-faktiskt-ont.htm
Det känns som jag gått runt i en cirkel och skriver om samma sak, frustrerande.
Hippson har under året fått en ny ägare och byter i årsskiftet redaktion. Det gör att jag väljer att sluta som Husbloggare på Hippson. Det har varit intressanta år och jag har lärt mig mycket.
Vi får se vad framtiden har med sig åt mig, följ mig på min egen blogg så länge, https://kajsabostrom.wordpress.com/om-kajsa/ om du fortsatt vill hänga med mig.
Med hopp om en ljusare framtid för sporten säger jag tack och gott slut. //Kajsa
Läst 62633 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Helgestrand Dressage ...
"Kejsarens nya kläder" är en sedelärande saga skriven av den danske författaren H C Andersen och utgavs 1837
Några skräddare syr nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade människor inte kan se kläderna. Men de använder inget tyg alls. Ingen vill framstå som mindre begåvad, alla människor i staden låtsas som att de ser kläderna och kejsaren går runt naken på gatorna! Det är så vackert!
Tills någon, som barnet i sagan, ovetandes, obrydd eller som i fallet med Helgestrand Dressage, modiga journalister med rätt verktyg ropar: "Kejsaren är naken!"
Sensmoralen i sagan är tidlös; människan gör som gruppen gör oavsett om gruppen gör rätt eller fel.
Det går att se tydliga paralleller mellan sagan och det som händer i Danmark nu.
Någon påpekar det kanske självklara som alla sett men inte vågat säga, något är fel på riktigt.
Intet nytt under solen. 1897 visste en underfundig sagoboksförfattare att människan är lättledd, vi ser det vi vill se. Kan vi få tillhörighet eller tjäna mer pengar på att inte se, frågar vi inte heller.
Det handlar om förväntad framgång eller affärer, pengar och kanske att få lite skvätt-över av framgångsglansen. Det är väldigt lockande för många.
Hela grejen med hur hästhandlaren har drivit sin verksamhet utan att någon sett något avvikande är för mig en gåta. Det har ju funnits fullt med folk i stallarna?
Framförallt de anställda ryttarna, dom funderar jag över. Har de drabbats av kollektiv sinnesförvirring och helt tappat sans och vett?
För hästarna i fråga handlar det om andra saker, helt andra saker.
Det här är inte som en del vill ha det till, ett problem i dressyrsporten. Det är ett problem i mänskligheten.
Nyss läste jag om en ridlärare i Holland som tappade sitt vett och pryglade upp en ridskoleponny, inför barnen. Han är dessbättre dömd för det.
Säg till mig att den killen inte har ett allvarligt problem med sig själv. Kanske han också sparkar sin hund, skäller på killen i kassan och är dum mot sin fru, det är inget hästrelaterat problem i grunden.
Vi människor är bra för det mesta men glansen falnar fort och vi är som får i skock, trygga att gå åt samma håll som alla andra.
Det är lätt att bli gränslöst imponerad av andras framgång, men hästar blir inte det. Våra hästar är i sin enkla värld bara beroende av oss, totalt beroende och utlämnade.
Det gör att jag kan gråta när jag tänker på vad som visades i programmet "Operation X" igår och jag frågar mig om ondska är smittsam?
Vi ska bli bättre för sporten i allmänhet och hästarna i synnerhet.
Det enklaste är; börja med dig själv.
Hejåhå/ Kajsa
Läst 79847 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Sommarledighetsvibbar (långt ord).
Känner ni dom? Jag ska ägna hela, ja eller halva dagen åt att känna in just dom vibbarna. Sen är det helg och då står jag i ridhuset igen.
Föreningsliv, det är ett annat ord att känna in. Ett väldigt bra ord och en verksamhet som ofta framställs som unik för Sverige.
Vi har över 200.000 ideella föreningar i landet och de flesta människor som bor i Sverige har någon gång varit ansluten.
Ridsporten med alla sina ridklubbar och föreningar är ett lysande exempel på föreningsliv.
Det är till övervägande delen ideella ryttarföreningar som anordnar tävlingar i Sverige och där kan alla licensierade ryttare vara med.
Himla bra, eller hur! Ryttarna rider och tävlingsfunktionärerna jobbar. När ryttarna eller övriga i föreningen inte rider, då är de ideella funktionärer så tävlingarna rullar på.
Förhoppningsvis är det just så föreningslivet fungerar. Det står bra beskrivit på Kungsbacka Kommuns hemsida:
"Föreningslivet bidrar till utbudet av idrotts- och kulturaktiviteter. Föreningar skapar möjligheter för alla att ha en aktiv fritid och sysselsätter flera tusen barn och vuxna varje dag i kommunen."
Ridklubbar behöver sina medlemmars engagemang några timmar då och då för att föreningsverksamheten i stort ska stå på stadiga ben och för att verksamheten ska fortgå.
Jag är själv född och uppvuxen in i föreningslivet. Det började på barnpyssel på IOGT-NTO, barngymnastik och sen folkdans. Just det, du läser rätt, jag dansade folkdans i flera år i regi av föreningen Skallsjö Folkdanslag. Var man riktigt taktfast och intresserad kunde man kanske få vara med på den stora och årliga uppvisningen vid midsommarfirandet vid Nääs Slott, det var stort!
Sen var det Nääs Ryttarförening som blev mitt andra hem, jag var med från att klubben startade. Föreningsarbete är en bra erfarenhet att ha med sig. Det har blivit några fler ridklubbar genom åren, nu är jag med i Kungsbacka RK.
Då, när jag var knuten till ridskolan hemma slogs vi om funktionärplatserna på tävlingarna, jag ville helst vara i sekretariatet.
Nu verkar tyvärr funktionärsbristen, iallafall på mindre och mellanstora tävlingar, vara tävlingsarrangörernas stora problem. Det krävs fler människor för att få en tävlingshelg att fungera än vad de flesta tror!
Jag har sen förra sommaren hjälp till på en handfull hopptävlingar och andra större hoppevent på ridklubben (är det dressyrtävling är jag oftast på jobbet, på framridningen).
Det är roligt att vara funktionär, jag träffar många nya människor och jag lär mig hur tävlingar fungera idag. Det handlar oftast om ett 4-timmarspass på en helg, alltså ingen maratonvariant av arbete.
Det kom för någon vecka sen ett nödrop från tävlingschefen, det gällde en stor hopptävling i juli för ponny, Hööks Sommar Cup där det saknades funktionärer.
Kanske är många sommarlediga och ligger i en solstol och slappar. Då är det dags att resa på sig för att få göra din viktiga ideella insats!
Jag skriver om min klubb, hur är det i den du representerar?
Ett tips, kolla det och ge några av dina timmar till din klubb. Det har en tendens att alltid vara samma människor som ser vikten av att ha en tävlingsverksamhet på hemmaklubben. Är du inte en av "de vanliga" kan du berika staben med din unika närvaro, visst låter det fint.
På bilden ser ni en av mina ryttare, Alicia Törnell på sin Pokémon. Dom kommer inte till tävlingen för då spelar Alicia handbollscup, i en annan ideell förening.
Varma goda sommarhälsningar! // Kajsa
Läst 147266 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Kajsa Boström »
Här hittar du alla våra husbloggare
Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.
Kajsas senaste
- Dressyr är en mental sport, inte en kraftsport.
- En saga med tänkvärd sensmoral
- Tillsammans kan vi!
- Painface, happyface eller någon sorts helhet?
- När lycka går att se
- Hokus pokus?
- Framridningsbanor och hierarki.
- Ridning är en mental sport
- Ta tyglarna!
- Ja, alla börjar vi någonstans.
- Sneakpeak från det europeiska dressyrvärlden!
- Återkomsten!
- Det är faktiskt du och jag som gör skillnaden.
- Bettlöst eller vettlöst
- Men nu var det väldigt länge sen! och Slå det här om ni kan!
- "Det var inte jag!"
- I galopp!
- Det lite mindre i det stora hela.
- Skritt, att älska eller hata.
- Ungefär hur bra som helst.
Arkiv
- December 2023
- November 2023
- Juni 2023
- Mars 2023
- November 2022
- Oktober 2022
- Augusti 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Februari 2022
- Januari 2022
- December 2021
- Oktober 2021
- September 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Februari 2021
- Januari 2021
- December 2020
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juli 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016