Jag pratade lättridning med en elev igår. Jag pratar ofta lättridning och jag skrev om det i ett annat forum för ett knappt år sen. Charlotte Dujardin pratade om lättridning på unghästar när hon var testryttare på Flyinge och läser man i god ridlitteratur står det utförligt om vikten av att rida lätt på den unga hästen.

Nu har jag kollat på finalen för de 4-åriga hästarna på Elmia, den reds i "Dressyrprogram för 4-åriga hästar 2008" och där är nedsittning i trav anbefallen. Ja, det går att välja lättridning när det ska visas förlängda steg vid två tillfällen men annars är det "sitt ner".

Otidsenligt och motsägesefullt kan jag tycka. Programmet passar väl annars, med lagom svårighetsgrad men varför inte bestämma att traven ska vara i lättridning rakt igenom?

Jag skickar bollen till programansvariga i förbundet och bjuder sen på en repris om just "Lättridning"

                                                     - - -

”Kom frrram i trrrav och rrriiid lätt…”

Om jag blundar kan jag höra det där, min ridlärare skrek på skånska. Joo, han skrek…

Jag skulle också enkelt kunna upprepa exakt vad han menade att vi stackars elever skulle hinna med när hästen travade iväg. ”Upp ner, upp ner, FRAM MED HÖFTERNA!! Upp ner, upp ner… Stilla med händerna, trampa ner hälarna, FRAM MED HÖFTERNA!!  Upp ner, upp ner…”

Lite senare i karriären blev det hoppning. Då skulle stiglädren vara så korta att jag knappt kom ner i sadeln. Jag har alltid haft förhållandevis långa ben och det är jättesvårt att rida lätt med bra balans när knäna är strax under hakan.

Efter några år på hopparenorna blev det dressyr för hela slanten och då var det mode i att rida med hysteriskt långa stigläder. Ju längre läder desto bättre ryttare, trodde vi.

För den som inte har fantasi att föreställa sig hur det är att rida lätt med raka ben, ståendes på tå och med höften framåt är det fritt fram att prova. (Pst… det funkar sådär och det ser ut som man håller på med något helt annat än rider på en häst)

Sen hamnade jag, som tur var, till slut under luppen på den gode Richard White. Det var bara att släppa på prestigen.  Gör om gör rätt och inse att rida lätt i balans och i ett på för hästen ett ändamålsenligt sätt, det kunde jag inte.

Nu kan jag!

Rida lätt är alltså långt ifrån en självklar kunskap, även om man ridit i åratal. Är du osäker på om du gör rätt så läs i Ridhandboken1. Där finns tekniken ganska väl beskriven, inte mycket höfterna fram där inte och det är bra för på det viset blir det ingen balans i ryttaren.

Jag tjatar varenda dag om lättridningens fördelar och dess utförande, det kommer jag fortsätta med. Som en lättridningens ambassadör.

"1 2, 1 2, upp ner 1 2..."

Enkelt är bra, med rätt förutsättningar så blir det mesta enkelt. Eller lite mindre svårt...

Tittade på ett klipp från helgens internationella tävlingar där den danska ryttaren Anna Kaspaszarak visade upp sin mycket imponerande unghäst.

Det vore oerhört korkat att säga att det är lätt att rida dressyr på en sådan häst, men det underlättar onekligen en liten aning att ha de kvalitéerna den visade upp.

En känd svensk tränare hade kommenterat klippet med orden "En komplett häst", huvudet på spiken skulle jag säga. Bara att gratulera de ryttare som får en sådan häst att utveckla.

Sen läste jag i Hippson om tömkörning. Anders Eriksson lämnade i en artikel en handfull råd till den mindre rutinerade linföraren. Tömkörning kan förefalla enkelt men jag hävdar att det är en svår konst och där verkar Anders och jag vara överens.

"Tajming är svårt att lära ut, men den kommer med erfarenhet och rutin, avslutar Anders."

Jag har tränat på tömkörning de sista 35 åren och är bra på det om än långifrån fullärd. Det jag oftast tänker på när jag får tömmarna i händerna är något som Hans Wikne, bl a chef på ridskolan Strömsholm och även  duktig tränare, sa till mig en gång när jag övade under hans handledning.

"Kajsa, tänk på att du blir väldigt stark i handen när du tömkör, längden på tömmen gör att din styrka ökar med kvadraten jämfört med när du har en tygel att hantera. Du vinner aldrig nåt på att dra ihop eller spänna in hästen."

Ungefär så sa han och det ringer i mina öron när jag sätter på tömkörningsgjorden. Bra förebilder ger användbara kunskaper och en sund inställning tycker jag. Och den som tycker det är lätt att tömköra den kan jag bara gratulera.

Har under dagen också haft kortare utvärderingar med några av mina ryttare som tävlat på olika platser i helgen. Det jag gillar bäst är de objektiva beskrivningarna av bra och mindre bra saker i uppvisningarna. Inget gnäll på hästarnas tillkortakommanden utan genomgående positva utvärderingar och koncisa värderingar för att sen kunna träna vidare mot de målen vi satt upp. Då, när ryttarna tänker så är jag en stolt tränare. Då är det lätt...

Till sist, det som verkligen står ut i kategorin "Plättlätt", är detta tips för krånglande bakknän som jag hittade på fb för ett tag sen. Jag har försökt göra lite vetenskaplig research om "Gröngröt" och dess ev verkan men inte hittat något som stärker påståendena. Så jag lämnar till läsarna att bestämma om ni vill tro eller inte.

Det ser nyttigt ut så man kan kanske äta det som sallad till middagen?

Gunnar, Bowie, Lilla Gubben, Finlandsfärjan och Mumin, det är några av mina arbetskamrater den här sista veckan.

Barn och hästar får ofta smeknamn, de är liksom nära hjärtat

Gunnar (han har ett mycket flott på-riktigt-namn) är en C-ponny och importerad från Irland. Det kan man nästan se på utanskriften. Han har en fräck uppsyn, yvigt hovskägg och fluffig man, superkvicka fötter, rund rumpa och en ganska stabil underhals. Alltså precis som hopp-ponnyer från Irland brukar se ut.

Han är snabb som en kobra på banan och river sällan. Fast det där vet jag inte men jag tror, för det är så de brukar vara. Hoppa, det kan han.

Ibland när ponnyer kommer från Irland har de en del brister i sin grundutbildning. Så var det med Gunnar också men det fanns en nätt liten vuxenryttare i hans närhet som tänkte hjälpa till att fixa det

Men han var ängslig när det kom upp någon lite större ryttare i sadeln så det tog ett tag att vänja honom. Nu går det fint och han går att rida i lite mer avvägt tempo än full fart men martingalen har fått sitta kvar.

Häromdagen tyckte hans extrapilot att det var dags att få lite hjälp med hans dressyrarbete så han fick gå med på min träning och för dagen UTAN martingal.

Det gick riktigt bra! Han kunde efter en stund växla mellan skritt och trav utan att slänga upp huvudet i bröstfickan på sin ryttare och faktiskt göra halt riktigt prydligt. Sen var det dags för galopp och det var då Lille Gunnar fick mig att le.

För jag SÅG när han kom på att den där martingalen, den hade någon glömt att sätta på, han riktigt kände efter!

Och när han insåg att den var borta då vände han halsen uppochner samt for iväg som en kanonkula i galoppfattningarna.

Alltså kunde vi dra slutsatsen att den "hjälptygeln" inte precis hjälpt honom att hitta balansen även om den fått honom att inte riktigt se ut som en stjärnkikare.

Men, som oftast visade det sig att även små ponnyer och inte bara stora hästar är kloka och lättlärda. Vi kunde med lite handräckning från marken få Gunnar att förstå vitsen med att fatta galopp, lugnt och fint, med lätt kontakt, halsen åt rätt håll och huvudet i position med pannan i färdriktningen.

Gunnar fortsätter hoppa fint med sin duktiga ordinarie ryttare, men det är verkligen av vikt att de unga ryttarna får hjälp att både utbilda och fortbilda sina ponnyer.

"Remont (från franskans remonter som bland annat betyder förse med nya hästar) är en unghäst som genomgår grundläggande utbildning."  Wikipedia

Det håller på... Alltså jämförelserna om vem som kan vad om ridning i allmänhet och unghästutbildning i synnerhet. Någon kan och vet precis hur det ska ridas på en unghäst och en annan vet precis hur man inte ska rida på samma häst.

Vem som rider bäst eller mindre bäst är i min värld inget som avgörs i 568 meter långa trådar på fb.

Själv har jag svårt för all generalisering, det finns många duktiga hästutbildare i vårt land. Det är ju fler unghästar som rids in per år av långt fler utbildare än de vi ser på championaten. Det är tävlingsmomentet som ställer saken på sin spets och tävlat har vi människor gjort sen urminnes tider.

Genvägarna är många och uppfinningsrikedomen att utveckla dem är stor. Spektakulära, vidlyftiga gångarter är vinnande. Men, en långsamt växande tall ger rakt och stark virke, det är något att fundera på

Kunskap, tid och ödmjukhet inför uppgiften ser jag som det viktigaste ingredienserna när det gäller den unga hästens utbildning. Tävlingsmomentet gör sig bäst som bonus till de individer som är klara, starka och friska när det är dags.

Det är lite som med barn och tävling. Elitsatsning för barn,(yngre än 12år) är inte tillåtet i  sport och fritid inom den kommunala verksamheten. Men, det finns de som kringgår den regeln också.

När jag gick RIK I på Strömsholm, mitt i smällkalla vintern, red vi in unghästarna i flock utomhus nere på Löten. Bosse Ljungqvist styrde med järnhand. Målet då var att samtliga hästar  skulle gå att rida i avdelning i skritt, trav och galopp efter genomgången kurs på tre månader. Basta.

Kan upplysa om att det är ganska lätt att rida in hästar som går på lösdrift, särskilt när de ska pulsa i djupsnö.

En häst bråkade, han var e. Krevad och ingen var förvånad. Tjejen klarade inte målet för hon bröt revbenen men vi andra kom upp på den och den gick att trava på. Magister Ljungqvist hade en del bra knep!

Remontutbildning som det hette förr, var ganska prestigelös. Om någon hade sagt att en häst skulle vara klar att konkurrera i internationell Grand Prix-dressyr när den var 8-9 år skulle den betraktats som tokig.

Jag är tämligen övertygad om att en bra häst blir en bra tävlinghäst oavsett om den inte gått ett eller fler av årgångschampionaten. Jag tror också att en bra häst hittar sin köpare utan att den visat upp sig som 3- eller 4-åring om det är det saken handlar om.

Nu kommer jag in på det som väckte mina funderingar idag och det är något som kallas för A2R. Utskrivet blir det Art 2 Ride. Vad man ska läsa in i den förkortningen vet jag inte men den kanske kan tyckas fyndig?

Upphovsmannen till detta system att träna hästar är amerikan, Will Faerber, och han säger sig sitta inne med sanningen om hur hästar ska tränas för att få ett långt, skadefritt och lyckligt liv. Med en stark core...

Hippson hade tidigare i år en artikel om mannen, läs här och jag fick idag en länk med ett av hans träningstillfällen skickad till mig. Det är ett Youtubeklipp som ni kan titta på och bilda er en egen uppfattning om detta system är bättre eller kanske inte, än det vi har idag.

För den nyfikne finns det säkert fler klipp att hitta på nätet. Jag är mer än nöjd med detta.

Jag erkänner utan omsvep att jag är en nörd. Eftersom jag var långt ute på Västgötaslätten i ett ridhus och arbetade i lördags, alltså inte i Flyinges ridhus, fick jag gasa på duktigt på hemvägen för att hinna till websändningen av Charlotte Dujardins testridning av 4-åringarna.

Starstrucked.... Ett ord på engelska passar bra för nu har team Hester/Dujardin inom två veckor fascinerat den svenska dressyrpubliken och ja säkert fler än dem.

De har med mycket enkla medel förklarat och visat att det lågmält och med små medel går att visa upp nya sidor hos våra riktig bra ryttare och högst bedömda unghästar.

Vi står lätt hänförda vid ringside och applåderar när en ung hingst visar en mjuk fin ökning eller när en ryttare visar att den till slut och på ett bra sätt kan lösa en uppgift i den högre skolan. Brittiska team Hester/Dujardin har uppenbarligen något att ge oss som vi suktar efter.

Det finns inget nytt under solen, jag upprepar det envetet. Dessa två världsstjärnor visar att det med positiv inställning, strukturerad och mjuk traditionell, god klassisk ridning går att nå i vissa fall imponerade förändringar/förbättringar på 15 till 30 minuter.

Charlottes ridning av finalhästarna var fenomenalt bra. Och hon sa något som jag gillade alldeles särskilt mycket när hon red den sista hästen Dragon Welt, hennes favorit för dagen. Ungefär så här lät det:

"Whoever is owner of this horse, he should give him to me."

Känns väldigt bra när testryttaren inte känner till vare sig ryttare eller ägare till hästarna de rider. Då är det ju så långt som möjligt en objektiv bedömnng och det måste vara det optimala.

Well done, skulle jag vilja säga och nu får vi se hur "The Hester/Dujardin way of riding" sprider sig över hästsverige. För när jag lyssnar och läser på sociala medier så är tolkningen av brittiska besöken långt ifrån entydiga.

Men att det var riktigt riktigt bra, det verkar alla överens om. Kontakt, balans och näsan ut, det är de förlösande orden!

"Calle"och jag en vinterdag för några år sen.

Nu är jag tillbaka i verkligheten och tillbringade dagen i ett ganska kallt ridhus i Halland.

Svenska Ridsportförbundet/distrikt Halland hade kallat till fortbildning för tränare. Landslagscoach Bo Jenå var inbjuden att prata om tömkörning. Den närvarande tränartruppen hade mycket varierande kunskaper i den ädla konsten förstod jag.

Jag ställde en fråga till Bo som han passade vidare och jag fortsätter leta efter svar. Den som söker den finner och jag undrar var jag kommer hitta vilken lära som ligger till grund för den tömkörningsundervisning som används vid svensk ridlärar/tränarutbildning.

Är det månne Yngve Viebke-modellen? Den måste väl finnas nerskriven någonstans så alla får lära sig samma sak?

Av allt detta har jag själv fått inspiration. Det är kanske en ny häst på väg till mig...

Tallyhooo!

Mitt inlägg om Carl Hesters clinic på Strömsholm skapade en mindre tsunami i min inkorg...

I princip var allt positivt så det var rolig läsning! Men det fanns några läsare som stött på lite andra sätt att se på ridningens grunder.

Jag brukar undvika att säga att detta är rätt och detta är fel, så länge det rör sig om god ridning, men ibland undrar jag var dessa olika sätt att tolka den klassiska ridläran kommer ifrån.

Jag har elever utspridda över olika delar av vårt avlånga land och jag fick ett mejl från en som hade haft besök från ett utlänskt förbund för att registrera ett föl. Hon har tidigare köpt en lite äldre ridhäst i samma land och den har hon nu ganska stora problem med att rida, dvs rida utanför ridhuset.

Hon berättade detta för förbundsrepresentanterna och genast var det en av männen som hade svar på tal.

Jag citerar ur det hon skrev till mig.

"När det utländska förbundet var här sa en av dem att detta är vanligt på xxxx-avkommor. De(avkommorna) fortsatte han, är arbetsmaskiner men fungerar inte utanför ridbanan. Men han sa: Sätt på gramantygeln, håll den kort och lätt/inget i den vanliga tygeln. Då går det bra att rida ute"

Visst var det en enkel och lättsam lösning? Fast den funkar bara om gramanen är på så hon var lite undrande hur hon skulle göra sen? Svårt att tävla utomhus med gramantygel. Usel problemlösning tycker jag.

Sen kom det ett annat mejl från en undrande ryttare ute i landet som fått en domarkommentar vilken inte riktigt överensstämde med det Hester hade pratat om.

Jag citerar igen:

"Läste såklart din blogg och vad C sagt om händerna bl a i övergångarna... när jag var o red programridning för xxxxxx sa domaren precis tvärtom - sänk händerna o bredda i övergångarna, så gör alla stora ryttare. Min ridlärare hemma sa såklart att så var det inte alls - men tänk vad svårt det kan vara för "vanliga dödliga" att veta vad som är rätt o fel när så trots allt namnkunniga som denna domaren säger som de gör."

Det tog en stund innan jag knåpat ihop ett svar på den reflektionen.

Rätt eller fel är svårt att veta för den oerfarne, det gäller att försöka välja sina källor/tränare med omsorg och sunt förnuft.

Något, eller någon, som däremot är helt rätt är 5-åriga Delores aka Dolly. En otroligt begåvad häst och en av mina favoriter på jobbet.

Det rör sig i mesta laget, i alla gångarter så vad vi gör med henne är att försöka hitta reglaget för att kontrollera kraften. Ett angenämn jobb!

Vi testar lite nya grejer nu och jag tänkte dela med mig en liten snutt av det som ger mig rysningar av välbehag. Vilken häst... Och ha överseende med filmkvalitén.

Sådär, nu har jag låtit den gångna helgens clinic sjunka in. Lite eftertanke är alltid bra...

Carl Hester är en av världen bästa dressyrryttare och tränare.

Han är tämligen lågmäld men en riktig entertainer och han har en stor portion torr engelsk humor. Han är inte de stora gesternas man och vid lördagens slut hade han trampat till en fin liten 6 meters volt mitt i banan.

Han har förmågan att få en stor publik att lyssna timmevis och han kan också få för honom okända ryttare att rida riktigt bra.

Jag läste något referat där det stod att han fick hästarna att dansa i Strömsholms ridhus och det kan jag nog hålla med om. Konstig vore det väl annars, han hade ett gäng riktigt bra ryttare att jobba med.

Det har som alltid när det händer något spännande i ridsporten stått spaltmeter om clinicen på webben. Så gjorde Carl och så red ryttarna. Halvhalter, halvhalter, gör si, gör så och KLAPPA hästen.

Men det mest intressanta tycker jag är inte VAD eller ATT han gör det, utan HUR han gör det.

Det är det enkla som är det geniala, för han pratar om det alla dressyrryttare vet men vilket  vi uppenbarligen har svårt att komma ihåg. Det är inte precis raketforksning han talar om för det är stort sett som taget rakt ur utbildningsskalan.

Här är lite av det Carl Hester tog upp.

- Vi ska sträva efter att rida på lösgjorda, avspända hästar som går på tygeln med stadig men lätt, elastisk kontakt.

Han påpekade särskilt att används kandaret så var varsam med stångtygeln. Stången ska inte ligga vågrätt! Är det en nyhet att hästen ska vara självbärig och att ryttaren inte ska hänga tillbakalutad i tyglarna?

Ett av dagens humoristiska liknelser var att vi åker inte vattenskidor, vi rider...

- Sprattlande framben gör sig icke besvär, det är bakbenens placering och bärkraft som ger dig kraften i arbetet. Frambenen ska alltså inte sprätta iväg framåt när skänkeln läggs på för då är det en bugg i systemet.

- Hästarna jobbar bättre om de kan klara övergångarna mjukt och rytmiskt i balans istället för snabbt, obalanserat och ryckigt med framvikt som resultat. Alltså vinner du inget på att ha en häst som är lydigare(kadaverdiciplin, göra mekaniskt) än smidig och balanserad. "Stop and go" bara för sakens skull är förkastligt.

- Ha en buren hand, lyft hellre handen lite uppåt än tryck ner i halvhalterna. Överhuvudtaget var det mycket prat om korrekt handställning. Händerna stilla tillsammans, tummen överst och sluten hand.

Är det nyheter?

- Använd övergångarna mellan gångarter och tempoväxlingar som gymnastik och som kontroll av att du har hästen i balans. ALLA övergångar är viktiga och det fick de ryttare som råkade slarva vid något tillfälle erfara. Det blev direkt gör om gör bättre!

Övergångar är ett av modeorden inom ridsporten så det är inte heller något nytt. Frågar du 10 ryttare vad de tränar på så kommer 9½ att svara:" Övergångar, jag tränar jättemycket övergångar..."

Vi, sådär en 1.400 personer på läktaren, fascineras alltså storligen av det vi förmodas och kanske redan tycker oss veta. För det var grundläggande ridlära vi fick oss serverat fast levererat av en sann mästare.

Jag har hört det här  berättas på svenska, tyska, engelska, finlandssvenska, på engelska med tysk brytning samt nu på engelska igen. Ja, jag har haft "turen" att  hittat vad jag tycker är rätt förebilder och tränare.

Det finns inget nytt under solen. Sitt rakt upp och ner, vifta inte med armar och ben. Låt hästen bära sig själv, takt och rytm, samt se till så den är mentalt avspänd och rid god klassisk ridning.

Detta är i min värld den enkla sammanfattningen av mästartränaren Carl Hesters budskap ...

I vimlet under den trevliga dagen på Strömsholm kunde man höra mycket om öronen hölls öppna. Någon uttryckte tvivel om den till synes ödmjuke engelsmannen alltid var så hästvänlig och korrekt i sin ridning, även hemma när åskådarna var frånvarande.

Carl påpekade vid något tillfälle att "I´m no angel" dvs han menade att han anser att det är nödvändigt att skärpa till skänkeln vid behov och att det emellanåt behöver hållas lite längre i en tygel. Men han var också noga med att hela tiden använda ord som lightness och happy horse...

Förhoppningsvis rider och arbetar väl alla tränare och ryttare så de inte behöver skämmas inför sina hästar eller eventuella åskådare? De förväntningarna har iallafall jag.

En värdefull dag för alla dressyrentusiaster var det, inspiration och kunskap behövs.

Tack Carl Hester och jag tar speciellt med mig orden "No reins, legs down"  ♥