Banbyggarens tips inför tävlandet
 

Banbyggarens tips inför tävlandet

Hoppning Publicerad i 3/2019

A-banbyggare Maria Alfredsson berättar om svårigheter som kan dyka upp i olika klasser, hur du tar dig an dem och vad som är viktigt att tänka på när du går banan.

Kräver prenumeration

Denna funktion är endast för betalande prenumeranter. Om du är prenumerant behöver du logga in.

Logga in

Hur ska man tänka som ryttare när man kikar på banskissen och sedan går banan? På vilket sätt bör man hantera de svårigheter som kan dyka upp på de olika nivåerna? Och hur tänker banbyggarna när de designar en bana, plus vad är det för skillnad på att tävla inomhus och utomhus?
Maria Alfredsson har lång erfarenhet som banbyggare och har byggt på flera olika nivåer. Hon menar att A och O för henne är att anpassa banan till nivån.
– Det viktigaste är att en hoppbana känns inbjudande och att det hela upplevs som rytmiskt. Banan ska vara anpassad för tävlingens svårighetsgrad, säger hon.
Beroende på vilken klass du väljer att starta kan det dyka upp olika typer av hinder. Ju högre upp du klättrar i klasserna, desto mer tekniskt utmanande blir det.
– Det gäller för mig som banbyggare att utforma banan på ett inbjudande vis, med varierande hindertyper och färger. Olika hindertyper skapar en omväxlande känsla.

Vad ska man tänka på när man går banan? Maria förklarar att det är bra att göra upp en exakt plan för hur du tar dig från start till mål, redan vid bangången. Alltså inte bara vad du ska göra mellan hindren, utan även i detalj vad du gör innan du har fått startsignal.
– Det är ganska vanligt när ryttare går banan att de ser var ettan är, men inte gör upp en tydlig plan för hur de tar sig dit. Planera för var du ska börja rida för att komma till första hindret på ett bra sätt. Var står ettan? När behöver du fatta galopp, driva och samla ihop för att hinna bli klar i tid innan du är där?

Alfredsson menar att när ryttaren kommer in på banan – då ska det kännas som en självklarhet var han eller hon börjar någonstans, vid vilka punkter hästen bör byta galopp, samt när ryttaren driver eller samlar för att få rätt bjudning till att kunna hoppa. Då planen är tydlig blir du trygg.


Träna på olika hindertyper
Det första hindret brukar vara en oxer eftersom det är mer inbjudande för hästen att hoppa än ett rättuppstående.
– Ofta är det lättare för hästen att hoppa oxrar, hindertypen bjuder in till ett språng framåt så att ekipaget kommer i gång. Men om det är en låg klass bygger jag ibland ettan som räcke eftersom första hindret ska vara enkelt att ta sig över, säger Maria.

Inför tävlingen laddas ofta banskissen upp på Equipe online. Du kan titta på den i förväg så att du vet ungefär hur banan kommer att se ut, men Maria menar att det är klurigt att utläsa någon exakt plan utifrån enbart en skiss.
– Det är svårt att ha banskissen till något annat än vägledning. Att tyda avstånd utifrån skisser är knivigt, jag tycker att det är en uppfattning man bör skaffa sig på plats.

Från en meter och uppåt kan det ingå en kombination i banan, med antingen ett eller två galoppsprång mellan hindren.
– Om banbyggaren fick välja skulle alla hinder på en bana rivas lika många gånger. Det ska alltså inte finnas ett speciellt hinder som alltid är svårt. En kombination är en svårighet i sig, så det bör inte vara några extra knepigheter placerade i den. Generellt bör inte kombinationen vara det svåraste på hela banan och det bör inte vara mer fel där än på andra hinder, menar Maria.

Från 1,20-nivå kan det även ingå en trekombination, men det är inget du behöver göra någon stor affär av.
– Styr in på ett vettigt sätt i balans och med bjudning. Kom rätt på det första hindret så kommer du att komma rätt ut på andra sidan också.
Trippelbarr brukar inte förekomma i klasser som är lägre än 1,10. Men det är ett trevligt och inbjudande hinder för hästen att hoppa, säger Maria.
– Ett sådant hinder kan göra ett mäktigt intryck på ryttaren, men är väldigt naturligt och lätt för hästen. Det som kan vara bra är mest att du som ryttare har fått träna på trippelbarr innan, så att du inte känner dig chockad när du kommer ut på tävling.
Vattenmattor brukar Maria mest använda från 1,10 och uppåt. Oftast plockar hon inte fram mattorna i början av året utan nyttjar dem snarare på sommaren och hösten, så att unghästarna får en chans att vänja sig vid de nya svårigheterna.
– Generellt när du ska åka på tävling gäller det att ha tränat på de olika hindertyperna hemma innan, så att du känner dig redo för uppgiften. Våga lita på din känsla.

Att hoppa över plank och grindar är något Maria tycker att alla hästar ska få lära sig.
– I stora klasser kan jag uppleva att det har blivit lite glest med detta, att det inte är med så många grindar och plank. Men det är viktigt att unghästen får se det, så att den vänjer sig. Den unga hästen har för det mesta ingen uppfattning om vad som är svårt, utan tar sig an uppgiften med en okomplicerad inställning.

Hoppa bana inne och ute
Att tävla inomhus respektive utomhus kan vara stor skillnad. Inne kommer allt mycket fortare och banbyggaren behöver tänka efter hur han eller hon kan använda den mindre ytan på ett så effektivt sätt som möjligt.

– När du bygger inomhus gäller det att skapa utrymmen för ekipaget att hinna andas mellan hindren. Alla hinder kommer fort nog ändå, säger Maria.

Utomhus är det lite annorlunda i och med att det blir mer plats, storleken på banan kan variera rejält.
– Jag anser att man som banbyggare bör utnyttja hela banan och låta hästarna galoppera på. Det brukar vara omkring sex till åtta galoppsprång på linjer med relaterade avstånd utomhus, det är sällan kortare än fem språng emellan, förklarar Alfredsson och fortsätter:
– Själv tycker jag att det är trevligt att bygga med variation både ute och inne, var sak har sin tjusning.

Att tävla ute jämfört med inne innebär också att underlaget förändras. Personligen tycker Maria att en bra gräsbana är det bästa man kan rida på.
– Dock har jag alltid lite ont i magen när jag bygger på gräs och kollar ständigt väderleksrapporten. Man måste hålla koll för att se om det ska regna eller vara torrt, om det behövs vattnas eller inte. Det är mycket som ska stämma.

Grus eller fibersand utomhus är lättare att reglera. Många ryttare tycker även att det är ett jobbigt extramoment att behöva brodda för att tävla på gräs. Men att vissa väljer att rida enbart på fibersand kan skapa nya problem, menar Maria.
– De nya fibersandsunderlagen skämmer ibland bort våra ryttare. Där kan det funka att vända med innertygeln lite tvärt i en sväng, men det går inte på gräs. På en gräsbana måste du lära dig att rida på ett annat sätt och att rama in yttersidan.

Maria förklarar att du givetvis ska åka och tävla på de tävlingsplatser där du känner dig trygg, men dra dig samtidigt inte för att tävla på en fin gräsbana.

Dags för omhoppning

En omhoppningsbana är ofta inte så lång utan brukar innehålla omkring sex hinder. Helst vill banbyggaren ha med en vänstersväng och en högersväng, samt två hinder på linje efter varandra. Även en kombination brukar ingå i omhoppningsbanan.
Det gäller att bygga med variation. Att avsluta med en sträcka med lite fart är spännande för publiken.
– På lägre nivå och i ponnyklasser föredrar jag dock att ha fler svängar, så att man inte hinner få upp farten så mycket. Det känns säkrare. Riktigt hög fart på längre sträckor mellan hindren brukar komma först i svår klass, när ryttarna är redo för det, berättar Maria.

Vid tävlingens slut, då Alfredsson lämnar arrangörsklubben och reser hemåt, gör hon en analys av dagen.
– Man kommer alltid på något man kunde ha förbättrat, det hör till utvecklingen. Ibland tänker jag att jag hade kunnat bygga annorlunda, ett visst antal hinder kan dock inte flyttas runt hur mycket som helst under en tävlingsdag. Så du får kompromissa med vissa saker, säger hon och avslutar:
– Men jag vill alltid känna att banan är fullt ridbar och känns inbjudande!

»Generellt när du ska åka på tävling gäller det att ha tränat på de olika hindertyperna hemma.«

Maria Alfredsson har lång erfarenhet som banbyggare och menar att planering är A och O. 

»På lägre nivå föredrar jag att ha fler svängar, så att man inte hinner få upp farten så mycket.«

Läsa mer premiuminnehåll?

Artikeln du läste är tillfälligt upplåst för alla.
För att få tillgång allt vårt premiuminnehåll behöver du en prenumeration.

Digital

Lås upp allt

  • Kunskapsmagasinet Hippson i brevlådan
  • Tillgång till artikeln direkt
  • Tillgång till alla tidningsartiklar på webben
  • Tillgång till ridövningsarkivet och expertsvar
  • Tillgång till digitala arkivet och alla äldre tidningsutgåvor
  • Specialpriser och fri frakt vid köp av övningsböcker
Pris per månad 1 kr Förlängs därefter månadsvis för 39 kr Välj

Pappersmagasinet + Digital

Lås upp allt + magasinet

  • Kunskapsmagasinet Hippson i brevlådan
  • Tillgång till artikeln direkt
  • Tillgång till alla tidningsartiklar på webben
  • Tillgång till ridövningsarkivet och expertsvar
  • Tillgång till digitala arkivet och alla äldre tidningsutgåvor
  • Specialpriser och fri frakt vid köp av övningsböcker
Pris per månad 59 kr Betalas 2 månader i taget Välj
Vårt bästa erbjudande: betala årsvis
Spara 313 kr genom att betala årsvis!
JUST NU 100 kr rabatt på årspriset!
395 kr (gäller endast till 2021-05-10) Betala för 12 månader på en gång Välj
Detta är en artikel ur Kunskapsmagasinet Hippson.

3/2019

I årets sommarnummer talar Matilda Pettersson ut om den otäcka olyckan, sorgen efterhästarna och vägen tillbaka. Utgåvans tema ägnas åt hjälmar och säkerhet. Och massor med övningar och tips så klart!


Senaste artiklarna i kategorin Hoppning

Visar: