Krönikor
Publicerad: 2005-06-13Saras dagbok: Stolpe ut i Sundsvall
Jaha, då sitter man här med blödande ridsår och en träningsvärk som är så hemsk att den inte är av denna värld.
Jag hade stora problem med att hålla i pennan på jobbet idag. Och för de som inte lidit av blödande ridsår någon gång kan jag berätta att jag nästan tycker man kan jämföra det med blödande magsår, men bara nästan. Jag har aldrig haft det sistnämnda så egentligen vet jag inte vad jag talar om, men det är i alla fall inte ett dugg angenämt att ha ridsår, det är ett som är väldigt säkert.
Föga oväntat är det den där förbaskade barbackahöjdhoppningen i Sundsvall som orsakat detta elände, gud vad jag ångrar att jag var med!
Men jag börjar med att berätta om Sundsvallstävlingen i det stora hela. Först och främst fick Cabben för en gångs skull åka propert till en tävling, jag har skaffat mig ett boogiesläp! Den gamla lådan till Tranesläp som han åkt runt i ett bra tag nu visade sig ha ordentligt sarjat golv när jag besiktade den för snart två veckor sedan. Panik, gråt och tandagnisslan uppstod och jag var nästan redo att sänka både mig själv och släpeländet i Mälaren. Varför ska alltid någonting strula, kan man aldrig få lite lugn och harmoni i tillvaron?
Men på något sätt fick jag den knuff jag behövde för att börja titta mig omkring efter ett prisvärt boogiesläp och efter ungefär fyra dagar och diverse låneförhandlingar var det klaffat och klart, köpt och avhämtat, jätteskönt verkligen! Dessvärre tycks inte Cabben ha samma uppfattning som jag om vad som är fint släp och inte för han ville inte alls gå in i sitt breda, fina släp när jag skulle lasta honom i fredags. Men eftersom det ösregande ute hade jag ingen som helst lust att diskutera frågan med honom och det förstod han ganska fort, tack och lov.
Väl framme i Sundsvall var jag vid mycket gott mod, resan med nya släpet hade gått över förväntan, kvällssolen sken, uteboxen var fin och Cabben både åt, drack och kissade. Perfekt! Proffsigt!
Desto mindre proffsig kände jag mig när jag till min fasa upptäckte att jag glömt nummerlappen hemma, jag som skulle starta nästan först av alla i första klassen morgonen efter... Med tanke på vad som hände med en viss överdomare i Södertörn i våras vågar jag inte låta Cabben ta ett steg utanför boxen utan nummerlapp nuförtiden, vad skulle jag ta mig till? I ren panik började jag därför både SMS:a och ringa några stackare som råkar vara bekanta med mig och som bor i Sundsvall och som har hästar och förmodligen också nummerlappar att låna ut. Tack och lov verkade det som att det skulle lösa sig, lugnet kunde lägga sig igen.
Trodde jag, för sedan blev det natt och jag sov inte en blund på grund av allt regnsmatter mot fönsterrutan, gud vad trevligt med en sommartävling på en gräsbana som ligger dränkt i vatten! Jag släpade mig trött och håglös iväg till anläggningen på lördagmorgonen (kunde nämligen inte börja tävla förrän på lördagen på grund av att mitt jobb befinner sig i tunga deklarationstider) och väl där började broddnings-eländet. Vilken pärs, mina fingrar var alldeles blodiga efteråt men med tanke på att gräsbanan var ytterst blöt var det inte tal om annat än de största, längsta broddarna jag kunde hitta i broddlådan. Skitiga och rostiga var de också, de såg inte ut att ha blivit använda sedan Dackefejden. Klantig som jag är hade jag till råga på allt glömt att ta med mig gängtapp men som tur var fanns det sådana att tillgå hos våra välorganiserade boxgrannar.
När jag skulle ta Cabben till veterinärbesiktningen hade fortfarande ingen nummerlapp dykt upp och därför fick min stackars mamma jaga iväg och leta fram en hos några gamla Bodenkompisar som var där och tävlade och som tack och lov hade en att låna ut.
Sedan (när jag inte behövde någon nummerlapp längre) började det trilla in både en och två stycken från alla möjliga stackare som jag engagerat i frågan kvällen innan. Så himla typiskt mig att krångla till allt på det viset inte bara för mig själv utan också för en massa andra, att jag aldrig lär mig!
Nåväl, solen började så småningom titta fram och jag och mamma och Cabben klafsade ner mot själva tävlingsplatsen så jag kunde gå banan och rida fram, vår klass skulle snart börja. Det var en 120 bedömning A:0 och jag gick ytterst korta vägar, mest på grund av att det var så fruktansvärt blött att jag var rädd att läderklacken på mina gamla ridstövlar skulle lossna. I samband med att jag hoppade upp på Cabben som mamma stått och hållt under tiden jag gick banan upptäckte jag att jag glömt ta på honom halva utrustningen, han saknade både den livsnödvändiga förbygeln och den numera oumbärliga underremmen till nosgrimman. Vid det laget konstaterade jag att jag bevisligen inte har annat än välling och bajsblöjor i huvudet nuförtiden, detta kunde ju bara inte vara sant!!!
Så stackars, stackars mamma fick lov att springa allt vad hon hade uppför den långa, sega backen till uppstallningen och hämta alla kvarglömda saker under tiden jag red fram Cabben så gott det gick med halva utrustningen borta. Det var precis att hon hann ner innan vi skulle in på banan, och hon hade sprungit sig så trött att hon såg ut som stackarna som går i mål i Stockholm Maraton. Usch vad jag skämdes.
Men jag var detta till trots (för ovanlighetens skull) rätt koncentrerad på uppgiften dock. Red faktiskt en väldigt bra runda på Cabbeälsklingen min. Det kändes riktigt, riktigt bra, han var rund och fin i sprången och jag red inte alls fort men rätt snävt och han fick bara rulla på i sin stora, vägvinnande galopp. Det visade sig räcka till en andraplacering och det var mer än jag hade hoppats på i detta som faktiskt bara var vår uppvärmingsklass. Jättekul faktiskt!
Sedan var det en 130 bedömning A:0 i två faser. Vid det laget var banan ordentligt tung, uppriven och slaskig, jag var rädd att det inte skulle gå att genomföra ritten över huvud taget. Men eftersom han var så obrydd i blötan i första klassen bestämde jag mig för att försöka i alla fall. Direkt vi fick ett pet som skulle göra att vi var borta från placering skulle jag utgå på egen begäran dock för det kändes verkligen inte som att det var någon idé att hoppa några språng på den där banan i onödan.
Men Cabben hoppade super, var inte i en bom i grundomgången. I omhoppningen kom vi lite väl i botten på en trippelbarr som var insprånget i en kombination och i och med det hoppade han rätt mycket uppåt vilket medförde att han inte nådde ända över utan petade ner den bakre bommen. Då satte jag rejäl fart på honom för jag trodde man var tvungen att ha en supertid om man skulle bli placerad på fyra fel i omhoppningen (vilket inte var fallet eftersom alla fyrafelare blev placerade men det visste jag ju inte då) och det gjorde att vi kom lite väl flackt på ett räcke som han därav också petade ner, i och med det hamnade vi precis utanför placering. Men så kan det gå, jag var i alla fall jättenöjd med det faktum att han hoppade så väl och var så trevlig på hinder.
Sedan kom det en natt till och det var då den riktiga misären infann sig. Regnet fullkomligen vräkte ner, jag och mamma funderade faktiskt på att ge upp och åka hem redan på söndag morgon men när vi kom fram till tävlingsplatsen visade det sig att arrangören var i full färd med att flytta tävlingen inomhus och tur var väl det för annars hade de tvingats ställa in allt så som utebanan såg ut. Flytten av tävlingen till ridhuset gjorde dock inte situationen i utestallarna särskilt mycket angenämare, där rådde nämligen fullständig kaos. Med undantag för diverse fasta byggnader såg förresten hela tävlingsanläggningen ut som en krigszon, total misär rådde.
Jag vet inte hur det såg ut i de andra boxarna men det regnade i alla fall in ganska rejält i stackars Cabbens box, dessutom rann det in markvägen också så han fullkomligen vadade i vatten gubben min. Och blåste gjorde det, regndropparna flög omkring vågrätt i stället för lodrätt. När jag lyckats få på honom utrustningen och diverse regntäcken och när jag själv lyckats komma upp i sadeln (trots att regnbyxorna höll på att spricka för att jag råkat få på mig dem bakochfram) så började vi den tuffa färden upp till ridhuset. Det var verkligen inte lätt för vi hade regnet och blåsten rakt i ansiktet och Cabben ville hela tiden vända baken mot det medan jag förtvivlat försökte få honom att skritta rakt fram på långa tyglar. Men vi kompromissade lite båda två och tog oss slutligen upp i någon slags förvänd ryggningssluta.
Samtidigt som vi kämpade på i den sjöblöta stormen i den förvända ryggningsslutan hörde jag en kyrkklocka ringa i närheten. Det lät väldigt tungt och sorgset och min första tanke var hur många som kunde tänkas ha drunknat i vattenmassorna under morgonen, då kanske man kan föreställa sig hur jag upplevde förhållandena!
Väl uppe i framridningsridhuset var det underbart att få tak över huvudet men jag var lite orolig över hur jag skulle få Cabben att förstå att han inte kunde använda sig av sina gigantiska utomhus-tung-gräsbane-galopp därinne för då skulle ju inte en enda distans stämma. Nu blev det inga problem alls med det dock, han var helt briljant faktiskt. Vi hoppade en 130 bedömning A:0 och jag tyckte vi fick till en jätterytmisk och bra runda men naturligtvis var en bomjäkel tvungen att falla ner av vinddraget och vi gick i mål på fyra fel vilket inte räckte till placering. Stolpe ut igen alltså men sådant som kan hända, bara att acceptera.
SEDAN var det dags för barbackahöjdhoppningen... Ack och ve, om jag ändå hade haft vett att lyssna till min instinkt som SKREK åt mig att jag borde avstå. Jag var väldigt skeptisk till att delta i den där showklassen under hela helgen eftersom intresset för den visade sig vara så lågt (man vill ju inte vara ensam dåre), men efter lite lobbande från både den ena och den andra under morgonen fick jag se en preliminär startlista och där tyckte jag mig se minst åtta stycken deltagare. Klart man kunde vara med då, om man får dela på pinsamheten med åtta andra känns det ju inte alls lika hemskt! Så jag tog mig slutligen ganska glad i hågen upp till framhoppningsridhuset med halsremmen (livlinan) runt Cabbens hals och skulle jogga igång honom lite lätt med sadel tänkte jag.
Kändes nästan lite småproffsigt, trots omständigheterna. Men därinne fick mitt öga skåda två yngre ryttarinnor som for runt och stylade som om de inte gjort annat än ridit utan sadel! Jag frågade den enas mamma vad det var frågan om och då svarade hon att de ofta tränar barbackaridning och barbackahoppning hemmavid för balansens skull. Jättekul att höra, här har man själv lyckats rida barbacka en gång på typ tio år och så kommer de där och gör så där! Rena barbackaproffsen! När de sedan hoppade fram på både ett räcke och en oxer som var kanske 120 insåg jag att loppet var kört, de 5000 kronorna var som bortlåsta.
Inte blev jag ett dugg gladare när det dessutom visade sig att det var frågan om någon slags masterbedömning, vi skulle alltså inte bara hoppa ett hinder som blev högre och högre. Nejdå, vi skulle hoppa tre stycken, i följd! Ett stigsprång, ett räcke och en parallelloxer. Det är ju omöjligt!
Jag var allt annat än kaxig när vi blev insläppta på banan (som förutom våra tre helveteshinder bestod av en hel färdigbyggd 150-bana så det inte fanns någonstans att ta vägen om man skulle råka tappa kontrollen). Min största fasa var att jag skulle råka tappa tyglarna och så skulle Cabben ladda järnet rakt in i 150-trekombinationen som stod placerad precis vid läktarlångsidan och jag skulle flyga upp på läktaren som en projektil och slå mig sönder och samman.
Men det var bara att bita ihop och hoppas på att ett under skulle ske med de övriga ekpiagen så jag kunde få kamma hem de där stålarna en gång för alla. Jag var först ut av oss och valde att höja sista oxern och sedan bar det av. Herregud så hemskt, Cabben var hur laddad som helst och jag trodde han skulle hoppa upp till månen men tack och lov gjorde han inte det. Det blev ett litet missöde på räcket som han hoppade jämfota och landade med bakbenen före men annars gick det hyfsat, jag satt kvar i alla fall och jag lyckades undvika alla 150-hinder.
Tyvärr visade sig alla de andra fyra deltagarna (vi var fem stycken totalt) vara hur duktiga som helst och fastän jag och Cabben klarade oss mycket längre än vad jag vågat hoppas på så var vi de som rev ut oss först. Vi hade precis klarat första hindret som var 135 men på väg mot räcket som var 130 började domaren jiddra något om att jag minsann tränat jättehårt för den här barbackaklassen och att jag skrivit om det i min dagbok. Hallå!!! Nu var min koncentrationsförmåga nere på noll och jag var mycket nära att göra halt och redogöra för ett och annat fakta när det gällde mina förberedelser inför den där klassen kontra de andra deltagarnas förberedelser, men Cabben var redan på gång att hoppa hindret och jag hade inget annat val än att försöka hänga med så gott det gick.
Störde honom på tok för mycket i språnget dock så han sänkte ryggen och rev och därmed var det tack och hej för oss. Hade god lust att lämna in en protest för att domaren farit med osanning om mitt träningsupplägg mitt under pågående ritt men jag kom på att det kanske inte vore så smart ändå, bättre hålla så låg profil som möjligt. Nu visade det sig inte bättre än att alla utom en rev/vägrade/ramlade av under samma runda som mig och Cabben (en gjorde det till och med redan på första hindret), så i det stora hela kom vi faktiskt på andra plats, om än delat med två andra... Men det var bara hon som vann som fick pris och ärligt talat var hon värd det för hon var helt outstandning.
Jag blir bara så besviken att man ska behöva gå runt här och skämmas för att man var dum nog att vara med i dårarnas showklass, med efterföljande träningsvärk och ridsår och en Cabben som fick avsluta tävlingen med att hoppa med sänkt rygg. Och allt detta utan att ha fått ett endaste litet pris...
Tidigare skrev hon dagböcker om sig själv och hästen Cabaré (Cabben) på sajten Remont. På allmän begäran publicerar nu Hippson några av dagböckerna!
Det kan du få för 15 000 kronor i Portugal
Astrid går igenom vad man bör förvänta sig när man köper en häst i Portugal. Hon menar att de flesta bara är ute efter super-fynden, det är svårt.
"Man alltid skaffa sig en käpphäst om man vill vara bombsäker"
Gör ingen skillnad på bom eller högt hinder
En övning som Tobias Grönberg ofta gör är att galoppera över en bom. Då hittar man bjudningen, och kan ta med sig det till högre hinder.
Mycket att tänka på vid träckprov
Att avmaska "för säkerhets skull" leder inte till parasitfria hästar, smittan ligger i stället dold och man riskerar att missa förekomst av stor blodmask.
Varför får skimlar hudcancer?
Drygt 80 procent av alla avblekbara skimlar äldre än 15 år får hudcancer. Doktor Anna Hjälm Golovko vid Uppsala Universitet har forskat i ämnet.
Bondens levebröd används som kuliss
Att fotografera hästar i böljande gula rapsfält är populärt. Men fälten är inte ögongodis utan böndernas levebröd, så glöm inte att be om lov.
Läsarfavorit: "Be alltid om tillstånd och respektera markägaren"
Byggde en haybar av återbrukat material
Agnes Ringvall hittade varken en prisvärd haybar eller en som matchade hennes önskemål. Hon tog då helt enkelt saken i egna händer.
Helgstrand tar ansvar för misshandeln
Misshandel och våld mot hästarna uppmärksammades i dokumentären ”Operation X”. Nu erkänner han att ansvaret ligger hos honom.
”Det är hundra procent mitt fel, hundra tusen procent mitt fel”
”Henrik von Eckermann är gjuten i laget”
Malin Fransson, sportjournalist på DN, menar att säga vilka ryttare som tas ut till sommarens OS i Paris är en delikat och fantastisk svårt uppgift.
En sportjournalists tankar om laguttagningen och OS-formatet
Bloggar på Hippson Se alla bloggar
Så skyddar du din häst mot kvarka
Kvarka är en smittsam luftvägsinfektion som kräver isolering. God hygien, rengöring och desinfektion är väsentligt för att hindra smittspridning.
Från smitta till sjukdom räknar man med tre dagar till två veckor
Man förgrep sig på häst – döms till fängelse
Tidigare i år tog sig en 74-årig man in i ett stall utanför Helsingborg och förgrep sig sexuellt på en häst. Nu döms han till fängelse i över ett år.
Ledig polis grep mannen efter att övervakningskameror sett honom
Hälften av kontrollerna visade skaderisker
Trots att rutinkontrollerna av länsstyrelsen minskade under förra året upptäcktes brister hos nästan hälften av alla kontroller av hästar.
Utan bett kan Amy och Breesby inte tävla
Hennes häst visar tydligt att den inte trivs med att ridas på bett. Men Amy Boysen vill börja tävla i dressyr – och då är kravet på bett ett faktum.
”Jag tycker det är en orimlig regel, jag blir så provocerad”
»Började rapporteras i mitten av 2000-talet«
Allt fler tandsjukdomar hos häst uppmärksammas. Cecilia Ekeberg, veterinär vid Mälaren hästklinik, berättar mer om sjukdomar i allmänhet och EOTRH specifikt.
"Grunden till en god tandhälsa är att hästen till största del äter grovfoder"
Arkiv: Ovanlig tandsjukdom drabbar stor andel av äldre hästar
Fölet efter två topphästar har fötts
Föräldrarna till den nya fölungen är inga mindre än Mazy Klövenhöj som rids av Johanna Due Boje och Skyline To Be som ägs av Carl Hedin.
Betäcktes genom embryotransfer: ”Första gången vi avlade så”
Vilka rider i Paris – tippa dina OS-lag
De olympiska spelen närmar sig. Hippsons redaktion är nyfikna: vilka ryttare tror ni läsare kommer att utgöra respektive OS-lag i de tre disciplinerna?
”Bygger på SLU:s rekommendationer”
För att underlätta för kunderna lanseras nu en AI-tjänst baserad på forskning från SLU. Syftet är att hjälpa kunden välja rätt analyserat grovfoder.
Rekommenderar grovfoder utifrån ägarens beskrivning av sin häst
”Man märker att det är mycket nerver”
Semifinalen av elitallsvenskan kommer gå av stapeln på Norrköping Horse Show. Där avgörs vilka lag som går till Falsterbo i sommar.
Se filmerna från uteritten på stranden
I dagens hästonsdag i TV4 får vi följa med ut till Falkenbergs strand där ett gäng ryttare och hästar ansluter sig för att galoppera i vattnet.
Får även en påminnelse om vilka regler som gäller ute i skog och mark
Förbjuds ha hästar – allvarliga skaderisker
Länsstyrelsen förbjuder en man i Ångermanland att ta hand om hästar. Detta efter att de under kontroller hittat flera allvarliga skaderisker.
”Folk tittar och tänker, oj vad är det där"
Med sin kraftfulla kropp har Klint väckt uppmärksamhet. Jenny berättar om hur de arbetar för att minska slitaget och främja hans hållbarhet.
Femåriga ardennern Klint gör sig igenkänd på tävlingsbanorna
Hitta snabbt
Aktuella samarbeten
Senaste expertsvaren
Fråga experterna
Mest läst
Håll dig uppdaterad
Senaste numret
– Tema: Hullbedömning
– Porträtt: Annelie Lundkvist
– Den svåra skritten
– Konditionsträna i backe
– Om hästens flyktbeteende
– Fixa tappskon
...och mycket, mycket mer!