Hej, 

De senaste dagarna har varit jobbiga. Tidig torsdag drog tandläkaren ut min sista visdomstand. Visdomständerna har inte gett mig mer än smärta och dyra tandläkarkvitton. Under tiden tandläkaren drog ut tanden höll han ena handen i underkäken för att den skulle vara still, sen drog han. Och drog och drog och drog. Jisses, den satt med rötterna som ett litet ankare. 
Jag kände mig svag torsdag förmiddag, men som tur var hade min praktikant i stallet ordnat med hästarna på förmiddagen så jag tog faktiskt några timmar för mig själv och gick till sängs medan Per kom hem från jobbet för att hjälpa till med gårdssysslorna. Sedan dess har det varit knaprande på smärtstillande och gurglande i bakteriedödande medel. 
Ont i munnen är det värsta jag vet. Det ligger riktigt högt upp på skalan vad jag inte klarar av. 


Rose Bay tycker synd om sin matte <3

Under torsdagens tidiga kväll tog jag emot en ny häst i stallet. En 5 åring som är här på lite vila :-) Per blev kompis med honom direkt!



I lördags kände jag att en sjukdag hade suttit på sin plats. Att bara fått ringa någon chef och säga "Hej, jag är sjuk i dag". Sen fått somna om. Istället hade jag båda barnen ensam och alla hästar på gården. Det var bara att "hugga i" och köra på till Per kom hem lite senare på dagen. 

På tal om tänder...
När jag tog emot den nya hästen på torsdagen så tyckte jag att vår unghäst Rose betedde sig lite märkligt. Plötsligt låg det även tussar av hö nedanför hennes boxdörr. Hmm... Magkänslan sa en tand på sne så här i tider när hon ska tappa sina första tänder. När vi kvällsfodrade så gick jag till Rose och tyckte synd om henne. Per kom fram till oss och sa "det är väl lika bra att du kolla upp hennes mun? Hon är ju den mest curlade unghäst jag vet". Mitt svar? "Jag har tid 09.30 hos Therese i morgon! 

Sagt och gjort, vi åkte till tandläkare Therese och fann en tand som börjat skifta men inte släpper. När vi tittade in i munnen var det blodigt och jag förstår att hon sett lite låg ut. Men vips var den borta och vi på banan igen :-)

Här var innan vi ens hade börjat pilla i munnen. Älskar kameran så man får se vad tandläkaren ser!

Denna vecka blir lite lite olika besök till kliniker med hästar, det kommer en ny häst. Två ston ska komma hem från lösdriften för att börja banta inför seminsäsongen. Cajza ser nämligen ut som att hon skulle kunna lyfta iväg själv om vinden blir för stark. Så tjock får man inte vara när Connys syskon ska tillverkas!

Rose har fått en kompis i hagen. De älskar varandra <3 Kliar på varandra, sover tätt tätt och delas samma hög med hö. Gullisar!

Towe och Persilja - bästa paret! 



Rose börjar sakta sin uppladdning inför unghästtestet i maj. Skrittmaskinen för lugna promenader var inget läskigt. Proffs!

Nu måste jag springa ner till stallet, fullproppad dag och en näve smärtstillande i hand. Nu kör vi!

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Hej!

Denna söndagkväll firar vi här hemma. Vi firar framtiden och "nya karriärer" :-)
Anledningen till firandet är de två damerna på bild nedan som flyttat in på gården <3


Zelda och Zunny, som Towe kallar de nya tjejerna är hemma nu <3

Under lördagen chattade jag lite med en bekant. Tänkte att jag drar ett meddelande och ser om jag kan få napp. Och ett sånt supernapp vi fick!

Jag tar det lite från början. 

Vårt älskade avelssto Chipotle HH har gått 1,60 internationell hoppning. Är en underbar tjej som vi älskar väldigt mycket. (Läs om henne här) Hon har även gett oss två superfina avkommor som kommer visa framfötterna på tävlingsbanan i framtiden, det har jag stor tro på! Men de senaste åren har vi haft det svårt. Hon är otroligt fertil (precis som sin mor och nu även sin dotter) och får dubbelt befruktade embryon hela tiden. Eftersom ston inte kan (undantag finns med case där två föl föds) bära tvillingar så försöker man "klämma" ett embryo i magen. Men när vi gör det på Chippen så dör båda. Hon tar sig varje gång och blir dräktig, för att sedan tappa dem. Vi har även försökt se om "naturen kan sköta det" med att låta embryona växa till sig lite och se om något av dem slutar växa. Men nej då, båda har vuxit lika mycket, och då måste vi stanna naturens gång för att inte orsaka eventuellt lidande för varken föl eller vårt sto.

Jag vet inte hur många tårar jag gråtit över att det inte går. Samtidigt vet jag att vi, tillsammans med vår seminstation och veterinär, gett henne alla förutsättningar, men det går inte. 

Förra året utbrast teamet på stationen, "Men Annelie, du måste göra embryotransfer på henne". Haha, ja kanske, skrattade jag. Det är ju drömstoet att göra transfer på. Dubbelchans att få till det så att säga. Men det kostar en hel del...

I år tar vi hoppet ut i denna nya värld och ser om vi kan få till det. Men för att klara detta behövs ston att föra över det befruktade embryona i. Vi kommer använda oss av Myrsjö Gård för att göra Embryotransfer, och via Anita får man möjlighet att hyra mottagarston. Men vi kände här hemma att vi gärna ville ha våra egna ston, tjejer som är del i vår familj, hemma på gården. 
Att använda oss av ston som inte längre gör karriär inom travet kändes också bra. De är ofta välhanterade och kan få en ny karriär i livet <3

Stall Peter Norman på Erikssunds säteri hade precis vad vi sökte. Två ston som var redo för nya karriärer. Ena är 4 år, den andra 11 år och haft föl själv. Med Annsofie i spetsen löstes detta på bästa sätt. Jag litar helt på Annsofie, så vi "svängde förbi" och plockade upp tjejerna i dag. De här två stona kommer få gå och åka tillsammans till seminstationen i sommar. Känns bra att köpa två som redan känner varandra, då de kan ta stöd av varandra i den nya miljön. 

Nu återstår "bara" den svåraste frågan... Vilken hingst ska vi välja?

Chippen och Niklas Jonsson i Österrike. Foto: Tomas Holcbecher/Holcbecher.com 


Ps. När vi rullade in på gården, klev in i stallet och jag la ögonen på denna tjej. Då kände jag att det här blir bra! Är det bara jag eller är "Zelda" väldigt lik vår 3-åring Rose Bay? (ignorera mitt hår på bilden, bra drag i vinden, haha)

Mvh Annelie  

Här var något jag inte visste fanns? Stiftelsen Life After Racing - spana in!

Hej!

Gud vad man längtar efter sommaren. Eller jag gör det i alla fall! Det gröna gräset, varma solen och härliga kvällarna. Istället är det Sverige vi bor i och här norr om Arlanda jobbar vi is, snö och kyla. 

För 5 år sedan var det dock -22 grader, vattnet frös och snön nådde en imponerande höjd. Jag kommer aldrig glömma den dagen, av den enkla anledningen att jag inte var på gården. Vår första dotter föddes, så jag ansåg mig helt klart vara värd den semesterdagen! Stackars kompisen My fick jobba hårt här hemma på gården, tur att det var en röd dag. haha


Fem år - och firade med födelsedagstårta, precis som Pettson och Findus!

I går hade vi fullt upp med födelsedagsfirande, stallfix och hovslagaren kom till tre hästar. Den som var minst imponerad var Lunatic. När jag hämtade honom från lösdriften tyckte han helt klart att det var helt orimligt att han skulle lämna höbalen. Klippa naglarna kan man göra en annan dag, enligt honom. 

"Kom nu Luna...!"

En annan uppgift vi även hann med var att åka till ridhuset. En kundhäst är under igångsättning. Jag gör inte sånt, men detta är ett "specialfall", och då kallade jag in min kompis. Vi möts upp i ridhuset och hon sätter igång hästen åt ägaren. I går kom första galoppen! Kändes som rehab-hjärtat skulle explodera av stolthet!

Glada miner och full galopp (i en långsida, haha) <3

Jag har även hunnit bevaka en häst för att ta ett urinprov. När jag skulle rulla iväg med det var det både snö och is på vägbanan. Så jag fick låna min makes bil. Det var inte läge att spilla ut hästurin på golvet, om vi säger så. Blev dubbeltätning!


Stallmässigt så jobbas det på med hästarna. Alla boxar är upptagna och vi har även två hästar som inte kommer åka hem på utsatt tid. Båda ägarna är i karantän, varav den ena sitter utomlands. För oss går det bra, hästarna fortsätter vardagen med oss. Men plötsligt har det blivit väldigt klart hur många som nyligen smittats av sjukdomen. Flera vänner till oss är eller har varit i karantän och sjuka.

Så jag avrundar dagens blogginlägg med "Håll i och håll ut" och för er som bor där isen ligger tjock - använd brodd!
Jag själv satte på mig broddar här om kvällen. Men inte blev det lättare för det... Tydligen måste man sätta dem med broddarna ut mot isen - inte mot skon. Supermärkligt! hahaha



Hoppas det lämnar er med ett skratt! Jag skrattade gott i alla fall :-) 

Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram

Hej, 

Hoppas ni alla haft en underbar ledighet över jul och nyår. Förhoppningsvis med många timmar i stallet och roliga minnen skapats. För oss blev nyår en lugn historia. Det blir varje år ganska avslappnat och vi firar alltid in det nya året här hemma på gården. I år valde vi att fira helt ensamma efter att många i vår närhet blivit smittade av Covid. Peppar peppar så är vi fortsatt friska, även om det börjar kännas som en tidsfråga innan man blir sjuk. 

Vi valde att köpa hem sushi och barnen fick välja den nya tecknade filmen Encanto att se efter maten. De höll sig vakna till 21 och hade då hunnit tända tomtebloss ute på altanen. Jag och Per tillbringade tolvslaget nere i stallet, som vanligt. Här är det dock lugnt med fyrverkerierna. Grannarna runt oss har fin respekt för våra hästar och nästan alla har en eller fler hundar. Så för våra hästar blev det en lugn och skön nyårsnatt. 
Vi hade förberett borta på lösdriften med ny halmbal, ny höbal och till bredden fyllt med vatten. Så att de kunde mumsa hela natten, både inne och ute. 



När det gäller snön så är det numera en 24 timmars upplevelse känns det som? En "snö-smocka" anländer, vi plogar och skottar som tusan för att det dagen efter förvandlats till tö och isbana. Superkul. Verkligen. Superroligt. 

Det är fint så länge det varar!


Dagen innan nyår tillbringade jag på hästsjukhuset i Uppsala. Jag och hästen som är här pga ett problem med ögat var inne för kontroll och enklare ingrepp i ögat. Jag nämnde honom i bloggen förut - hästen som dog på operationsbordet, men man åter fick till liv. 
Det är inte självklart att man 1. får liv i hästen och 2. att den klarar sig utan följder.

Den här kämpen har fått lite följdproblem efter det inträffade. Han är dock en riktig fighter och snäll som den snällaste häst man kan finna. Jag är mest "elak" mot honom hela tiden och medicinerar, men när vi var på kliniken så var det ändå mig han sökte sig till. Och den som söker stöd finner det. Jag smet en snabbis till receptionen för att hämta varm choklad och sen till lastbilen för att hämta en till jacka, sen satt jag på en pall utanför hans småkyliga box under våra 5 timmar där. 

Vi var ensamma den mesta tiden, men han lämnade inte mig många meter utan hade gärna sin mule strax ovanför mitt öra. Lite som att han höll min hand. <3

Lite töntigt fantiserat av mig kanske, men jag gör ju detta för att jag älskar hästar, så mitt hjärta blev varmt i bröstet och jag kliade lite extra på honom när han sökte trösten. 

(Munskydd ska vara på, men vi var ju ensamma, då åkte det ner)

Min man skrattar alltid åt mig när jag lägger ett duntäcke under ulltäcket. Men jag gillar att få in lite fluff och luft under ulltäcket och värme upp på halsen. Någon mer som gör så?



Under januari får vi förresten boxplats ledig. Känns det intressant så spana in stallsteningeby.se eller vår instagram @stallsteningeby. 



Mvh Annelie

Hej!

Måndagen är här, och för många en måndag där man klämmer in lite jobb. Min ena dotters gudmor skrattade åt mig häromdagen, hon undrade hur det gick för mig så här i juletid. Jag drog på den snabba rösten och överdrev gällande min vardag med allt som ska klämmas in. Vi skrattade gott, men sen insåg jag en sak. Jag har gett mina två barn (om några veckor 5 och 2 år gamla) 19 dagars "ledigt" från förskolan. Det betyder att jag ska göra allt jag gör om dagarna med två tjejer busiga med - frivilligt. haha!


Hjälper till med hinkarna <3

Missförstå mig rätt, jag Ä L S K A R mina barn, därför jag vill ha dem hemma med mig, men när det är -18 och de inte vill vara nere i stallet, då känns valet inte alltid så genomtänkt. 
I dag har de dock fått sovmorgon och tittat på film medan de åt frukost. Strax rullar vi igång dagen och med lite kakor går de med på det mesta ;-) 


När man ska rida i kylan passar föräldrarnas hjälmar bra, så mössorna får plats under ;-) 


Medan Elwira klappar hästarna...


Så gillar Towe att gå runt och fotografera med min telefon (här med två jullovs-ponnyer)

Under julen har vi dock hjälpts åt, hela familjen, med stallgörat. Det har varit härligt, för stallet är maxat med hästar, både skadade men även hästar som varit här på jullov. 


En semesterhäst kom och har svårt att gå i hagen, här trivdes hon som fisken i vattnet och stod ute 6 timmar om dagen <3

När julafton var över och barnen somnat gick jag och Per ner till stallet för kvällsfix, våra föräldrar hade alla varit nere och lämnat godsaker i stallet så vi kunde skämma bort hästarna med lite kvällsgott. 


Mums!

Denna vecka blir det återbesök för en häst till klinik, en annan fortsätter sin igångsättning under ryttare och nästan alla promeneras eller går i skrittmaskinen. Med andra ord får jag enkelt upp mina steg för dagen!


Bra med en kompis som rider in hästar, hon får även ta denna igångsättning ;-) 

Köpt mig en palldragare förresten, vet inte om jag nämnt detta. Går supersnabbt att spåna boxarna, bland annat! Love it!

Drog med mig alla balar genom stallet och poff så var det spånat!

Ps. Jag måste avrunda dagens blogginlägg med ett klipp jag filmade i går. När hästarna är ute i hagarna och vi börjar bli klara med stallet - då spårar plötsligt gänget i stallet. haha <3

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)

Ha en fin dag! Våra bravader följer ni snabbast via instagram ;-) 

Mvh Annelie

Hej, 

Flera gånger i veckan händer det. Jag får kommentarer, både på sociala medier eller i person, om att jag ska "andas", "ta det försiktigt" och "ta det lugnt". Jag brukar skratta lite när jag ser det. Hur kommer det sig att ingen säger åt min man att ta det lugnt i hans vardag? Eller till någon av mina vänner som jobbar mer timmar än 8-17? Är det för att jag är egenföretagare som man tänker att jag jobbar mer än andra, eller är det för att jag lägger ut blickar från min vardag på sociala medier?

Om jag älskar att gå till jobbet 365 dagar om året? Svaret är enkelt: Ja!
Jag älskar inte varje minut om dagarna, men om jag sätter mig ner och tittar på mitt liv, så ja. Jag älskar mitt jobb och min vardag. Älskar min familj och vad vi tillsammans byggt upp här ute på landet norr om Arlanda. 

Jag med vår uppfödning Rose Bay (f. 2019 e. Cascari - Caritano Z - Chellano Z)
Foto: Hästfotograf Jenna Vainionpää

Det är 7 1/2 år sedan vi köpte gården och då hade jag en dröm. En dröm att hjälpa människor med sina älskade hästar. Att vara den trygga hamn (eller famn) man kunde ställa sin häst hos och att jag skulle göra allt i min makt för att hjälpa till. I och med stallbygget under året 2021 har jag kunnat växla upp och ta emot fler hästar. Det betyder mer jobb, men för mig också möjligheten att inte behöva tacka nej till lika många kunder som innan. 

Jag går till jobbet om dagarna och vet att jag kommer känna känslor. Jag kommer antingen få pirr i magen av ett litet framsteg i en läkningsprocess, eller så kommer jag känna oro över något. Jag kommer löpande under dagen få planera, strukturera och justera planerna. Under mina timmar i stallet kommer jag stämma av med hästägare, veterinärer och troligtvis bolla lite med hovslagare. Inte en enda sekund kommer gå åt att tänka på att jag är ensam på gården.

Innan vi köpte gården arbetade jag på en PR-byrå i Stockholm. En stor, känd och prisad byrå. Där var jag byråkoordinatior. Jag bollade och gjorde mitt yttersta för att hålla vardagen rullande och enkel för mina +50 kollegor. Steget jag tog hit till gården kändes därför inte helt långt, men nu bollar och ordnar jag för fyrbenta. 

Min man säger att jag måste skaffa mig mer skinn på näsan... Det kommer efter år av tårar, frustration och känslor i överflöd. Han har sagt till mig att inte ta saker personligt i snart 12 år, men hans uppmanande och uppmuntrande ord har ännu inte fått min näsa att växa sig tjockare. Det kan tyckas konstigt. Att jag bryr mig så mycket. Men orden "Go Big or Go Home" lever jag efter. Står hästen här så har jag belönats med ett ansvar och det är inget jag tar lätt på. Någon har ett förtroende för mig och mardrömmen är att svika det förtroendet. Därför sviker jag aldrig. Jag kan inte alltid skicka hem hästar som läkt på det sätt man önskade, men jag vet alltid att jag gjort så gott jag kunnat.

Det bringar mig delvis glädje - delvis skräck när hästägare kommer hit och säger att jag har ett gott rykte. Ett rykte är en färskvara som man måste leva upp till. Man får inte slå av takten och vara "nöjd", för jag kan inte leva på meriter om hästar som stod här för två år sedan, förra månaden eller i går. Det är andra hästar, nya kommer och de förtjänar samma energi och engagemang. Jag är inte någon veterinär, men jag lyssnar på vad de säger och skapar en lugn miljö för hästarna att vila på. 


Foto: Hästfotograf Jenna Vainionpää

Så ja. Utåt sett kan det se ut som att jag jobbar mellan 7 - 23, men sanningen är att jag lever livet mellan 7 - 23, har glädjen att få dela min passion med min familj och älskar varje sekund.

Oavsett vilket yrke du har eller vilken passion du har i livet - se till att älska det du gör. Då räknar du inte timmar, dagar eller år.

Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram

 God morgon!

Torsdagen är här och veckan verkar aldrig ta slut. Superroligt, men oj vad den innehåller många märkliga saker. 

I måndags hade vi ett bröllop i stallet, bara en sån sak. Där kan vi snacka inledning på veckan. Strax efter lunch red vår dotter Towe in med ringarna på sin ponny när hennes farbror/gudfar och hans fästmö gifte sig. Närmaste familjen var på plats och alla hästar stod inne för att verkligen ge känslan av att de faktiskt gifte sig i ett stall. Så mysigt! Efter bröllopet fick jag skynda iväg med Towe för det skulle vara luciatåg på förskolan. Medan Per tog rollen att åka dit styrde jag lastbilen mot kliniken. Dags för rörelsekoll och magnetröntgen. Jag tror lampan i stallet släcktes närmare midnatt när allt var lindat, medicinerat och omhändertaget hemma.

Under tisdagen körde jag in en av hästarna till en klinik jag sällan vistas på. Dags för operation av ett öga. Efter lite förvirring vart hästen skulle så hittade vi rätt och han lastades ur till en box. Jag hade haft en lite segstartad morgon i stallet då jag fick tillbringa över en timme med att köra traktor, och när jag inte kommer igång med mockningen, utan börjar med hästarna så halkar jag snabbt efter. Det blev därför familje-mockning på kvällen där alla hjälptes åt :-) 

Det var skridskobana på vägen, så plogen fick rugga upp isen innan avfärd.

Towe hjälper mig att mocka - men vem bestämmer egentligen på gården? :-)

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)

Onsdagen blev en riktig resa. Känslomässigt kändes det som en berg- och dalbana! Klockan 10 åkte jag in med samma häst som var på kliniken på måndagen. Han skulle plasta lite på en hov och när jag står där får jag veta att svaret från hans magnetröntgen har kommit. När jag talat med veterinärerna och sedan står ute och pratar med ägaren i telefon... Jisses, det var en syn. Folk tittade på mig med sorgsna ögon - de trodde nog att jag skulle avliva en häst. 
Men egentligen så stod jag där och tårarna (och snoret) rann av lycka. Inte mitt snyggaste "moment", men jag kände sån lättnad i hjärtat. I 9 månader har jag kämpat med 180 cm höga Don Juan. Dressyrhästen med hjärtat och känslorna på utsidan. (Tidigare blogginlägg om honom) Jag har hönsat, fixat och anpassat vardagen efter hans tycke och smak, allt för att han ska stå så stilla som det bara går. 

Det betyder att i 9 månader har jag varit på helspänn. Nu är han "lagad". Han ska ridas igång och jag är klar. Det gick. Mot alla odds så gick det. Det gick att komma till denna punkt och när jag hörde ägaren glädje så brast det för mig. Där stod jag och bölade. haha

<3 <3 <3 

Denna underbara känsla byts dock några timmar senare ut mot iskalla kårar genom kroppen. Ägaren till hästen jag lämnat för operation ringer mig. Hon berättar att hästen dött under sövningen, men man lyckats återuppliva honom?! Operationen genomfördes så klart inte och istället väckte man upp honom och tog honom från operationssalen. Allt är väldigt oklart när man hör andrahandsinformation och inte pratar med veterinären direkt. Som person har jag svårt när jag inte förstår situationer, så jag ringde en av mina veterinärer för att höra mig för och bolla andra alternativ. Jag förstår självklart att varje operation medför en risk, men just nu vill jag bara hämta hem honom och låta honom återhämta sig.

I dag kommer som sagt den stora dressyrhästen åka hem. En ny häst kommer till oss för en kort visit över jul och klockan 20.00 ska jag vara på kliniken med en kundhäst. Just det besöket känns också i magen. Det blir lite av ett avgörande besök. Jag hoppas dock på framgång, för jag tycker mig se bättring! Ultraljud blir facit och vi får se om magkänslan stämmer eller inte. Har jag även turen på min sida hinner jag åka och hämta operationshästen också.

Tjejerna älskar att springa och mata hästarna <3

De kommande dagarna kommer de en hel hög till gården, många stamkunder kommer med sina hästar för julledigt, något som jag älskar. Hästarna som är stammisar här, lite hotellgäster, lär vi känna genom åren och ser fram emot att de kommer <3 

Mvh Annelie 

Ps. Följ mig gärna på instagram @stallsteningeby

Hej, 

Denna blogg inleds med tre "F". I onsdags kväll var det många ofina "F" som flög ur munnen och några tårar sprutade också i takt med vattnets två Fontäner i stallet. Känslan när man kommer ner till stallet på kvällen, helt slut efter att ha fått en dagis-Förkylning, och skulle fixa klart "lite snabbt". När jag kliver in på ena kortsidan av stallet möts jag av ljudet. Det är så högt ljud och så mycket vatten som står upp som två fontäner på andra sidan stallet. Två (!) rör hade brustit på varsin sida av stallgången vid de nedre boxarna och översvämmar helt enkelt halva stallet. 6 boxar fick tömmas, skrapas rent och fyllas på med nytt spån. 

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)

När jag vaknade upp torsdag morgon var jag ännu mer förkyld och glad över att jag gjorde Covid-test dagen innan. För annars hade jag inte kunnat genomföra dagen utan fått isolera mig helt. Nu var testet negativt, så då kunde jag åka och hämta kundhäst och ta en häst till kliniken (självklart med avstånd ändå).

Ibland är vi två som hämtar kundhäst. Persilja ställer gärna upp som sällskap <3 

Just nu är det Fullbokat i stallet och fler hästar på väg in, i samband med att några åker hem. När jul/nyår närmar sig och under högsommaren har vi alltid som mest att göra. Förutom att vi har en hel hög friska hästar på väg in har vi just nu mest sen- och ligamentskador i stallet. De hästarna är mest utmanande tycker jag. Man vill att de står blixtstilla och försöker förutse allt som kan hända. 
Glädjande nog har jag flera hästar som står inne på boxvila, så en bra grupp som kan hålla varandra sällskap. 


Här står en kille som ska in och operera hornhinnan nästa vecka. Han medicineras här och återkommer efter sin operation för eftervård.

I dag, fredag, ska jag hålla mig hemma och hålla ett högt tempo tänkte jag. Mitt mål är att ha stallet klart och hästarna redo när eftermiddagen kommer. Har jag tur så behöver jag "endast" medicinera och kvällsfodra i kväll, och kan njuta av en fredag med familjen. Livet med hästar är dock inte alltid lätt att bestämma, så vi får se ;-)

I måndags var det ett underbart väder och morgonen startade på bästa sätt <3 Tror vi alla njöt av soluppgången och snön!

Hästen på bilden är min, och har inget med texten att göra... (Och både fel färg, kön och gren)

Hej,

Jag anser mig själv leva ett litet annorlunda hästliv. Det rids just nu inte så mycket på gården. Sedan min tävlingshäst pensionerades och ställdes i avelsboxen så har verksamheten med skadade hästar helt tagit över all min tid. Jag lever alltid efter röda tråden att vi går dit livet erbjuder väg. För oss har det vuxit till en härlig verksamhet där jag lägger ner hela min själ i. 

Men ibland har vägen tagit in mig på lite märkliga vägar och jag tänkte att en blogg är väl till för att dela med sig av livet? Här kommer ett kapitel ur mitt hästliv, tänkte blogga lite om kapitel som format mig. Detta kapitel har gjort mig mer ödmjuk och ansvarsfull. 

Det var en dag för många år sedan då jag blev uppringd av Kronofogden. Först satte jag i halsen, för jag hade minsann betalat alla mina fakturor. Men fallet gällde inte mig, utan jag hade blivit rekommenderad till dem. Man behövde hjälp att hämta ett antal tävlingshästar på högsta nivå. När kronofogden är inblandad så handlar det så klart om obetalda skulder. 

Jag valde att inte fråga vad skulderna innebar eller vem ägaren var, för det har jag inte med att göra. Istället gjorde jag ett kostnadsförslag och la upp en plan på hur jag skulle vilja se till att hästarna kom till min gård och ombesörjdes här på bästa sätt. Fokus och målet var att hästarna mådde så bra som möjligt under tiden de var här. Det var ju självklart inte hästarnas fel att de var satta i denna situation.

Tillsammans med ansvariga för utmätningen gjorde jag en plan och ställde som krav att en veterinär skulle vara på plats när hästarna skulle hämtas. Det fanns inga tvivel från min sida om att hästarna var välskötta, men eftersom jag skulle ha ansvar för hästar i miljonklassen så ville jag ha ett bevis på deras skick när de hämtades. Till exempel ville jag undvika att hämta en häst med svullen sena som vid ett återlämnande sedan få skulden för.

Som alltid blandade jag in min älskade make i detta hämtande av hästar. Han fick köra en av lastbilarna och var väl inte jätteimponerad. Men ärligt så ville jag helst inte blanda in någon utanför familjen. Det var ett sådant känsligt uppdrag att jag höll väldigt tyst om det även till vänner. Anledningen till att han började tvivla på sin frus omdöme var när vi möttes upp, Kronofogden, veterinär och polis. Poliserna klädde på sig skottsäkra västar... Blicken jag fick av honom då var obetalbar. Jag kände mig inte så nervös inför vad som komma skulle, förstod att västarna var en säkerhetsgrej för att de fanns jaktvapen på gården. Men att någon skulle skjuta på mig kändes väldigt otroligt. 

Polisen och kronofogden rullade in först och informerade om varför de var där och berättade för hästägaren vad som skulle ske. Därefter kom vi med veterinär och lastbilar. 
I ett sånt här läge möter man inte en person i sitt rätta jag. Världen har precis rasat och från min sida var det viktigt att visa att jag ville hjälpa till. Även om vi verkligen var de sista de ville se där. 

Jag hade med mig täcken, transportskydd och lädergrimmor, samt tejp som jag skrev hästarnas namn på och fäste på grimmorna. Vi frågade ägaren hur hästarna föredrog att åka i lastbil och om det var något rent matmässigt jag behövde tänka på. Jag fick veta att en drack dåligt och ville ha mycket mash. Tittade ägaren i ögonen och lovade att ordna det. Veterinären gick igenom dem och dokumenterade vad vi såg.

När vi rullade ut från gården och började resan hem ringde min man från andra bilen. Han var orolig över hästägaren, skulle vi bara lämna gården så där. Mitt svar blev att vårt uppdrag nu var att köra så försiktigt vi kunde hem och ge hästarna förstklassig skötsel.

Sagt och gjort, under några dagar gick hästarna i skrittmaskinen, ute i hagarna om dagarna och fick extra mash för magarnas skull. Dagligen hade jag kontakt med Kronofogden som i sin tur rapporterade till hästägaren. Och efter några dagar ringde telefonen. Skulden var betald och hästarna skulle återgå till ägaren. Mitt telefonnummer gavs ut och några timmar senare rullade en lastbil in på gården. 

Där kan man tänka att det skulle kunna bli ett märkligt möte? Men absolut inte. Jag avrapporterade vad hästarna gjort under sin tid här, hur jag matat dem och hur de motionerat. Glädjande nog fick jag ett varmt tack och jag tar med mig från detta uppdrag att hästarna märkte inte mer än att det blev några dagars semester. Personen i fråga har jag mött en gång efter detta, men jag gjorde som ens gynekolog gör - låtsades som att vi inte kände varandra. 

Varför bloggar jag om detta? Någonstans inom mig gnager det att ryktet säger att myndigheter och avdelningar inte respekterar hästar. Jag ville reflektera och ge min syn på hur det var att ta hand om flera hästar för en myndighet utan hästvana. Hur de förstod att djuren måste må bra och att de kräver både omvårdnad och respekt. 

Mvh Annelie

Hej, 

Är det bara jag som tänker "tänt var det här", när skottkärran står liiite för långt bort, men man vet att det går att sätta den ändå? Då snackar jag så klart om bajsbollen. Haha!
Otroligt märklig sak att tänka på under fredagsmockningen, jag vet. Men via instagram så kunde jag notera att jag är inte ensam om tanken, så tänkte kolla här också. 

Vad säger ni, visst borde "bajskastning mot skottkärra" vara en egen OS-gren? Vi är många som skulle ha medaljchans!

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)