Hej!
Nu när vi börjar bli ett stort och riktigt härligt gäng på mina sociala medier så ökar även kommentarer och tankar. Superroligt tycker jag! 🫶🏼😃

En återkommande kommentar är ”vart är hjälmen?”. Det är ju aldrig i en negativ ton, men frågan höjs. Så jag tänkte att jag berättar min syn på det 🤗

Jag litar på mina arbetskamrater! Hästarna har respekt för mig och jag för dem. Vi är alla medvetna om att jag är chef, men på alla arbetsplatser förekommer olyckor. Vi snackar allt från paper cut till större incidenter.

Ni kommer ALDRIG se mig på en häst utan hjälm. Och ni kommer ALDRIG se mig med hjälm när jag hanterar häst i stallet. Svaren på ovan är enkel. Man rider inte utan hjälm. Punkt slut.
Och om jag sätter på mig en hjälm i stallet för att hantera en häst - då finns det noll tanke på sociala medier. Tillfällen då jag tar på mig hjälm i stallet är vid tex bandagebyte på sparkande häst, hovslagararbete på unghäst eller en väldigt rädd och osäker häst som ska hanteras. Vid dessa lägen är telefonen min sista tanke.

Jag äger tre ridhjälmar, min barn har varsin och ni ser dem aldrig på kliniken utan hjälm. (Ser ni dem där så beröm dem gärna för hjälmarna! Personalen har hjälpt mig få in en positiv känsla för hjälm så de vill inte gå in utan 🩷)
En av mina hjälmar ligger alltid i lastbilen, om en trafikolycka med stressad häst händer.

Men hemma i stallet litar jag på mina hästar, så därför ser ni mig utan hjälm.
Hoppas ni förstår och respekterar mitt tankesätt. 🌸

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram 

Hej!

Här på gården rullar livet på i en hej dundrande fart! I dag kom två nya hästar, en visste jag om i går, den andra fick jag någon timmes heads up om att den ville komma. Jag gillar snabba puckar, gillar att hjälpa till och känna att jag hjälper verkligen både häst och ägare. Men dagarna just nu blir låååånga. Det är många hästar på gården, och jag säger dagligen att när boxar blir tomma nu så ska de förbli tomma några veckor. Men i dag var en box tom i 10 minuter. Så det failade ju, haha!

Men jag har roligt, jag trivs och trots lite kalla, piskande isvindar så är våren på ingång. Barnen är hemma denna vecka på påsklov. Nu var det inte riktigt tanken men en magsjuka satte stopp för deras vistelse utanför gården. Dock är de så otroligt duktiga, vet att vi måste ta hand om hästarna och Towe är en fena på att hjälpa till med vattenfyllning ute och skrubba vattenkoppar inne, för att nämna något hon alltid ser till sköts. 

Meeeen!

Det var inte detta jag tänkte blogga om i dag, jag tänkte blogga om vad jag surade ur på i mina sociala medier. 

Visste ni att det kommit ett nytt magiskt pulver som får senskador att försvinna, artros att aldrig ens ha existerat och DET BÄSTA AV ALLT!!!! DET MOTVERKAR HÄLTA. 
Kyss mig i arslet och slå mig hårt i huvudet. JAG SMÄLLER AV. 

Ursäkta svenskan, men man går alltså ut med detta i text för att sälja produkten. 

Men vänta! Det blir BÄTTRE!!

Jag smäller av! Det är så otroligt roligt, tragiskt och provocerande på samma gång. 

Vi tänker alltså inte att miljö, ev avel och kanske trauma kan orsaka skador? Istället säljer vi ett pulver som ser till att senskador, hältor och artros aldrig kommer drabba hästen!

(Nu vill jag vara politiskt korrekt här och säga att jag nämner inte namnet på försäljaren här i bloggen. Och nej, det är inget svenskt företag). Tänker man till så kan man hitta vilket företag det gäller, men det skriver jag inte ut på Hippson :-) 

Så. Nu har jag brunnit av. Men blir så ledsen. Lägg pengarna som alla dessa tillskott kostar på bra skoning och träning istället

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

För att avsluta mitt inlägg får jag väl bli lite positiv igen. Påsken! Min påsk var magiskt bra! Storebror kom upp från Halmstad med fru och deras två hästgalna barn :-) Vi höll på långa dagar i stallet, tackade hönsen för alla ägg vi fick och spontant rev vi lite träd också. Varför inte lixom!

Om ni inte följer mig på instagram så har ni nog missat... Jag älskar våra höns. <3 Varje gång de ser mig kommer de springande. 




Vi skulle in och äta middag, men jag sa "Daniel, jag är så jävla trött på det här trädet". Sen var vi igång och fick upp den med rot och allt!


Edith och Ella, kusinerna med rätt intresse! ;-)

Varje år, de senaste fyra åren överraskar jag barnen på förskolan med ponnyridning i samband med påskfestivalen. Catti gjorde sig snygg och fick 100 av 10 i uppförande. Bästa ponnyn!


Jag brukar gå all in - så även i år ;-) 



Slut för i dag, nu ska jag ner och kvällskolla hästarna. Blir alltid en extra vända första kvällen för nya hästar. 

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram 

Det är lördagkväll när jag sitter i hotellbaren och bloggar. Jag har funnit den skönaste av soffor längst i hörnet av denna gemensamma yta som håller både bar och restaurang. Här kan jag sitta i min ensamhet, höra sorlet av gästerna, skratten och glädjen - men behöver inte vara delaktig.

Så vad gör jag då i Frankrike denna helg, ensam? Svaret är för mig enkelt, men blev inte som jag trodde. Jag behövde en paus. Behövde komma från vardagens måsten och press som jag levt med under 10 månader. Ska jag vara ärlig så trodde jag att det var till Frankrike jag åkte för att skriva en bok. Skriva av mig om sorgen, vågorna och tomheten. Det blir kanske en bok. Men inte i dag, inte i helgen, även om denna resa absolut ska dokumenteras i text och läkandets kraft.

Hemma lämnade jag över ansvaret för hästarna till mina vänner My och Maria. Nathalie tog hunden Bella och mina föräldrar sportlovsbusar med barnen.

Fredag morgon 06.00 satt jag på ett plan från Arlanda till Paris. Från flygplatsen Charles de Gaulle tog jag tåget in till centrala Paris. Shoppade lite på Hermès, lunchade på ett magiskt kafé och åt en croissant nedanför Eiffeltornet. Ni vet de klassiska turistsakerna ;-)

Men sedan tröttnade jag och tog en taxi ut till min destination - Versailles. Det är mitt tredje besök här, och en av anledningarna till att jag tar mig hit. Jag ä l s k a r att historien sitter i väggarna, att varje träd har en väl uträknad placering, att de stått i så många år och att allt detta är oändligt. Eller ja, i alla fall snudd på oändligt.

Det var här i Frankrike jag och Per hade vårt livs semester. Jag fyllde då 30 år och han hade planerat allt in i minsta detalj. Jag minns våra lyckligaste minnen, beslutet på gräsmattan nedanför palatset den där dagen i augusti när jag bestämde att det inom en snar framtid var dags att börja tänka på att bli föräldrar. Minns glädjen över framtiden, nutiden och att vara i stunden.

Jag vet ju att den versionen av mig finns kvar. Innerst inne är den kvinnan kvar. Men jag har tappat kontakten med henne. Istället har jag blivit en överbeskyddande, tunnelseende och hårt arbetande mamma/kvinna. Mina barn har gått före ALLT sedan juni månad. Hästarna har kommit på andra plats. Därefter har bouppteckning, administrativa uppgifter och krångel upptagit min lediga tid. Det har inte funnits många sekunder att tänka på mig själv.

Så jag var väldigt egoistisk. Jag bokade resan, sen frågade jag om hjälp med allt där hemma. Hade jag inte bokat hade jag aldrig åkt. Hade hittat på en egen ursäkt till varför jag inte skulle åka. Men nu åkte jag.

Jag är här för att säga hej. Hej till mig själv och se om jag finns kvar där inne. Sen hej till minnena av min man och våra fina ögonblick som funnits här. Och vet ni vad det bästa är? Det har fungerat! <3

Kan vi bara notera att samtliga träd i ALLA alléer står på rejält raka linjer. Helt galet. 

När jag fredag eftermiddag klev in i parken utanför palatset spreds ett lugn igenom hela kroppen. Alla måsten, alla krav och allt hemifrån stannade upp. Jorden slutade nästan snurra och det enda jag såg var skönheten. Parken, historien och hur man kan promenera i timtal för att bara ladda batterierna. Så jag gjorde det. Både under fredagen och lördagen blev det över 20.000 steg.


Älskar plötsliga infoskyltar. Ser jag en springer jag alltid dit :-) 


Planterat 1668! 1668!! Wow.

Det är sällsynt att jag delar med mig så personligt här i hästbloggen.. Ber om ursäkt om ni tröttnat och inte orkar läsa längre ;-)

Men jag slänger in lite häst här mot slutet. För i dag var jag på jakt efter OS-arenan! Och jag fann den. Fann både fälttävlanshinder och arenan. Läktarna skämtar man inte bort i första taget - hoppas ingen är höjdrädd!

Akta gräset! Här ska hästar galoppera!


Läktarna på båda sidor om ridbanan. I förgrunden ett av fälttävlans vattenhinder.


En bit in i parker finner jag ett rejält nedhopp!


Informationsskylt för besökare framför hindret. 

Efter min långa, blöta, promenad på förmiddagen tog jag ett varmt bad och sov en sväng. För att sedan avrunda dagen på det mest otroliga vis jag någonsin gjort. HERREGUD. Jag har varit på en hästshow som var Opera till häst. Det var kärleksförklaring till våra djur och deras fantastiska kunskaper. Det rådde starkt förbud mot foto och film när showen började, men jag har hittat ett klipp på youtube. Spana in nedan!


Hovstallet, mitt emot slottet i Versailles. 



Ridhuset med en otrolig atmosfär. 


Jag satt med tårar i ögonen i den mäktiga, historiska lokalen. När stråkmusiken stundtals tystnade hörde man regnet vräka ner på taket, något som gjort det hela än mer magiskt.




Efter showen fick man ta en vända i stallarna. Hästarna stod lugnt och tuggade sitt hö medan vi promenerade förbi. 


Min första tanke var "taket", "golvet", "lamporna", och sist hästarna. haha!


Namnskyltar med både namn och ras.

Under söndagen blir det en sista promenad i parken, sedan tar jag mig mot flygplatsen för att landa hemma lagom till barnens söndagsbad och hästarnas kvällsfodring.
Månaden rivstartar med att hämta häst inne på Beridna Högvakten och sedan rullar veckan på. Jag längtar! 3 dagar borta och jag har lyckats med mitt mål - jag har hittat tjejen som gärna fuldansar, skrattar och ser ljust på framtiden. Hon fanns i den mäktiga 800 hektar stora parken utanför Paris. Hon behövde bara stanna klockan, sätta tiden på paus och ta sig några djupa andetag för att fortsätta framåt.  

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram

. 

Hej!

Jag måste väl ändå nämna det uppenbara... Har ni läst artikeln om mig här på Hippson? :-) 
Läs den här annars, om ni vill <3 

Den är en av flera delar som jag varit med i på senaste tiden. Grand finale (får man väl ändå kalla det), är att jag ska vara med i nästa nummer av tidningen. 
Jag tror och hoppas att in får se en sida av mig där, som ni inte sett tidigare. Men jag har inte läst det själv ännu, så man vet aldrig ;-) 

Fotograf Johan Marklund fångade en härlig bild på mig när han var här, med Lunatic i framkant (nyfiken som alltid) och min älskade Ryana lite skitig bredvid mig. Skrattar gör jag för min uppfödning Mr Wright försöker äta upp min hand lite försynt, men ändå inte. haha


Sååå, vad har jag gjort senaste tiden då? Jag kommer inte ljuga, för det är inte att berätta sanningen. Just nu är jag nere i en svacka. Sorgen blir påtaglig mellan varven. Oftast kan jag lyckas hålla den kontrollerad och vardagen med barnen och gården hjälper mig fokusera framåt. Men sen kommer det vågor när jag inser att han kommer inte tillbaka. Min man kommer aldrig mer gå in genom dörren, kan kommer aldrig komma och krama mig på natten så att man nästan kvävs för att han alltid var så varm. Inte heller kommer han lyfta sina barn till skyarna och få dem att skratta så de nästa kroknar. 
Döden är oåterkallelig och definitiv. Det vet man, men oj så svårt det är att acceptera ibland. 

Men det vackra med döden (eller inte) är att livet forsätter. Man tvingas gå vidare och varje morgon när solen går upp torkar man sina tårar och fortsätter.
Jag har dragits med min skadade arm, men nu börjar vi äntligen få rätsida på det. Två gånger har den sprutats med kortison, en gång sattes det akupukturnålar och i dag blev nerven bedövad för att "nollställas". Om en vecka hoppas jag att den är tillbaka i full fart. 

För det behövs. Om några dagar blir det fullt i stallet igen. Jag har fått hålla lite på boxplatserna eftersom jag haft ont i armen och fått hjälp av vänner med mockningen. Jag hade dock satt en egen tid för min paus och nu är det dags att öppna dörrarna igen.
Denna vecka anländer det snabbt 5 hästar och på måndag en, kanske två hästar. Sen är det fullt ös som vanligt. Superkul!
Hästarna som kommer är tre semesterhästar, en fraktur, en hovrelaterad skada och eventuellt en ligamentskada. 

En som verkligen börjar komma igång här på gården är Albert. Vi tömkör i ur och skur och nu börjar han bli pigg, starkare men det är en bit kvar innan han är snygg och musklad igen. Men vi jobbar på det!

Vågar man lägga in filmer på när man rider utan att man blir kritiserad? Här sitter jag på min femåring, målet är avslappnad och att hon ska kunna ta fram näsan och sträcka ut halsen utan att tappa balansen <3

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)

Jag lämnar dagens blogginlägg med humor! Jag är så fruktansvärt mörkrädd!! Så här gick det igår när jag skulle ner till stallet i mörkret, haha!

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram 

Helt klart en ovanlig måndag i stallet!

Hej!

Just nu rullar allt på i en himla fart! I måndags inleddes veckan med att fotograf och reporter var på plats flera timmar med mig på gården. Helt klart en ovanlig dag (och kall!!,haha!) men jag hoppas att utslaget av dagen blir något som ni alla tycker om när ni läser. Det kan nämligen vara så att en viss Annelie Lundkvist ska vara med i tidningen. Så himla märkligt, men rolig! Vad vi pratat om låter jag vara hemlis till tidningen kommer ut. Men hoppas ni alla tycker om det <3

Polishästen "Zvante" njöt av uppmärksamheten! Dagen efter dansade han igenom sitt återbesök också. Hoppas han snart är i tjänst igen :-) 

Utöver stora intervjudagen har veckan varit relativt lugn. Jag har varit på kliniken och hovslagaren har varit här för att byta gips på en fraktur samt slå på en sko på läkt skada. Anledningen till att jag behövt tacka nej till en hel hög hästar är enkel - jag själv är skadad. 
Innan jul började jag känna smärta i armbågen. Det är inget ovanligt för mig på vintern, och när det kommer runt jul brukar jag få hjälp här hemma med mockning och kunna få vila lite. När jag numera är ensam på gården så har det bara varit att bita ihop. 

Flera gånger om dagen har jag haft ultraljud, värmelampa och liniment på armen för att försöka lindra. En omgång med antiinflammatoriskt och två vändor till massör har jag även hunnit med. Det höll på att bli bra, men så hände det som inte fick hända. En häst jag promenerade kastade sig tre gånger i hopp om att få leka vildhäst på vift... Han lyckades inte, för jag höll i. Men istället slet jag upp något i armen som plötsligt gjorde mer ont än någonsin. 

Jag skickades till Idrottsskadecentrum i Uppsala och där kunde vi konstatera skadad och inflammerad ledkapsel i armbågen. Om vi säger så här... AJ, vad ont det gör att få en spruta kortison rätt in i armbågen. Fy fan (ursäkta svenskan).

Han förstod att jag har svårt att inte arbeta, men vänligen, dock bestämt, bad han mig att ta det lugnt. Så jag gjorde något jag sällan gör. Jag har bett om hjälp!
I går var min kompis Maria här och mockade. I dag var kompisen Josefin här och mockade. I morgon kommer Maria igen och under helgen hjälper kompis My mig. På tisdag är det dags för kortisonspruta nummer två. Därefter ytterligare några lugna dagar innan vi hoppas att armen är som ny igen. 
Det är svårt, otroligt svårt, att sitta still... Men jag tog faktiskt fyra timmar i dag när jag la mig på soffan och somnade. Mitt på dagen. Så skönt och v ä l d i g t välbehövligt!


Färre hästar i stallet känns märkligt. Jag har snart hela 6 boxar lediga!

Att ha få hästar i stallet är ganska tråkigt. Men jag fullkomligt vägrar ha fler hästar än vad jag klarar av. Min kropp säger nej just nu och då måste jag lyssna. Min plan är att låta kroppen bestämma lite och kanske blir det 14 dagar lite lugnare nu. Vi närmar oss våren och jag känner mig inte ett dugg orolig för min ekonomi som egenföretagare. Min sommar blev nämligen fullbokad häromdagen. 
Det är otroligt hur snabbt saker går via sociala medier. Jag la ut gällande sommaren och VIPS var det fullt. 



Jag fullkomligt längtar efter sommaren! Våren är ju långt bort, men när stormen Ingunn kommer in över Sverige och blåser bort all is på gården, så får man ju ändå hopp om livet som gårdsägare. <3
I vår hoppas jag på många förändringar här på gården. Jag drömmer om att anlägga en ny ridbana, att hönsen och kaninerna får nya bostäder på baksidan av stallet - och att jag får napp i min tanke om personal. 

Jag är nämligen på jakt efter en gårdskarl/kvinna. Någon som egentligen inte vill arbeta med hästar, men tillbringa sina dagar utomhus för att hjälpa mig på gården. Ni vet allt det där praktiska som jag måste göra, men egentligen skulle jag hellre lägga den tiden på hästarna. 
Vi pratar hagfix, vattenfyllnad, gräsklippning, sandning etc. 
Har börjat lägga ut lite trådar så får vi se vad som händer!

Ha en fin vecka! Och följ mig gärna på instagram @stallsteningeby - där har jag precis passerat 4 100 följare! Superkul för lilla mig :-) 

Mvh Annelie 

Hej!

Här på bloggen har jag helt lyst med min frånvaro. Anledningen har varit ganska enkel - vintern kom och jag bor numera ensam på en hästgård med två barn och många hästar. 
Finns inte så mycket tid för att sitta vid datorn. 
Man märker att tiden är knapp när ens kunder börjar klaga över att de gärna vill betala för sig, men ännu inte fått en faktura. Administrativt svag just nu - det är jag!

Nå väl. 

Om vi tar det lite privata först... Nu har jag tagit mig igenom jul- och nyår utan min make. Jag har firat äldsta dotterns sjuårsdag och på söndag är det yngsta dotterns fyraårsdag. Tillsammans med min familj och de otroliga vännerna jag har lyckas jag ta mig igenom allt detta. Absolut inte utan att det hugger i hjärtat och stundtals blir svårt att andas. Men jag tar mig genom det. Första året är värst säger alla. Jag tror att resten av livet blir jobbigt, men förstår vad de menar när man måste ta sig igenom det första året. Vi har tagit oss genom 7 månader. 

I november så tog jag även mina barn och åkte utomlands. Kände att vi behövde samla kraft, få vara ensamma och skapa roliga minnen. Vi hade en underbar resa, och det var skönt att bocka av ännu en sak - att jag kan resa med dem ensam.


De finaste jag har - mina reskamrater <3

När vi kom hem från semestern så blev det verkligen käftsmäll på käftsmäll snudd på från det att jag landade på Arlanda. Varför är det så att när saker börjar krångla så är det så himla svårt att klara sig från talesättet "en olycka kommer sällan ensam"?
Första riktiga kylan kom. Holy JESUS vad jag inte hade koll på allt som min man brukade göra när det blir kallt... Jag har alltid haft koll på hästarna - han på byggnaderna. 
SMACK stod vi utan vatten till hästarna, utan vatten till stackars Nathalie som bor i attefallshuset och ingen förstod något.
En av mina bästa killkompisar kom för att hjälpa, en granne kom för att ordna. Tillsammans skapade de något team som i tre dagar jobbade outtröttligt för att ordna upp allt. Det var byggfläktar, värmekablar och nollställning av allt. 
Jag sov knappt dessa dagar, drömde mardrömmar om spruckna vattenledningar när jag väl somnade. Tillslut gick jag bara runt och grät. Kände att jag skiter i allt. Säljer gården och flyttar till en lägenhet. 

Stallet var det enkla att ordna. Lillhuset visade sig ha en trasig värmekabel. Ett kalas som gick på 55.000 kronor. Tack för hemförsäkring! Och här måste jag säga att direkt när jag anmält detta till mitt försäkringsbolag ringde de upp och frågade om de skulle komma ut med en vattenbil, eller om jag löst vatten till hästarna. Blev SÅ glad för frågan, även om vi redan löst det. 

"Is, vatten, vatten, is"

Hästmässigt då? Ja, de vackra djuren har helt missat min dramatik utan stått glatt i stallet och varit nöjda. <3
Det har fullkomligt rullat in hästar på gården, lite som Roy och Rogers låt "kunderna kommer, kunderna går på Roy och Rogers mack." Just nu har jag fullbokat till slutet av januari. Jag hoppas att därefter få lite andningsrum med en ledig box eller två någon vecka. Känner jag mig själv så blir inte fallet så. :-) 


KTP märkte då inte av något vattenproblem, han var konstant nöjd ;-)

Det har varit allt från häst med ekollon-förgiftning, tandproblematik, sårskada, ögonhäst, muskulärttrauma, hovbensfraktur och planerade kastrationer och bortoperation av lös benbit. Lite smått och gått helt enkelt.



Ett stycke bandagebyte gjort.


Snö i massor kom det. Då snackar vi massor.

Jag har även fått in ett föl (eller nästan ettåring blir mer korrekt) akut. Den historien vill jag inte skriva så mycket om just nu. Men på min instagram har jag delat med mig i storys över skicket den kom i. Om vi säger så här... Den hittades på julafton i en snödriva. Jag har fått hjälpa fölet upp med linor så det inte funnits krafter till att ta sig upp på egen hand. När jag avmaskade så fick jag se mer mask än jag någonsin sett... Men. Hon tar sig. Får mer kraft för varje dag och nu strosar hon omkring i min stallgång och dagarna, snor hö och flörtar med hästarna som har boxvila.

Anledningen till att jag inte skriver mer är nog för att ni förstår att man kommer inte undan med sådant här utan konsekvenser.

Bästa största tacket till mitt team av veterinärer som rådgjort mig om hur man på bästa och säkraste sätt fodrar upp och tar hand om den lille. <3

Nu ska jag springa ner till stallet. Kidsen somnat och jag ska förbereda en häst inför återbesök på kliniken i morgon. Tror även det blir lite extra gröt för dem ikväll. Men min pappa säger att denna vecka kommer våren! Jag tror inte riktigt på honom, men längtar ;-) 

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram. Där är jag mer aktiv och faktiskt får man ibland både se mig skratta och gråta på film. Bara det är ju underhållande i sig! ;-)

Senaste dagarnas rapporteringar om arbetsplatsen i södra Sverige har fått debatten att blomma upp igen. I detta känner jag två saker. 1. BRA! 2. VÄRDELÖST att hästbranschen fortfarande blir utsatt för detta och att unga människor blir utsatta för något som är allt annat än en god och bra arbetsmiljö. 

Här kommer då min åsikt. 

Bara för att du har ett stall, hästar eller en gård så betyder det inte att du är en arbetsgivare. Att vara arbetsgivare är ett ansvar som skall tas på största allvar. Bara för att du behöver extra händer i stallet, men inte har några pengar att betala ut lön - då är du ingen praktikplats. Även där är du en arbetsgivare och förebild. 

I 9 år har jag drivit denna gård, mitt stall och mitt företag. Under denna tid har jag endast två gånger haft praktikanter på plats en vecka eller två. Jag har inte haft någon anställd personal. Är det ekonomin som styr? Nej, det kan jag inte säga. Det är jag som chef som väljer att inte ta in personal. Varför? För jag är inte chefsämne i mitt eget stall. 

Att man själv jobbar långa dagar i ur och skur är något man räknar med om man bor på egen gård. Jag arbetar i ett eget syfte för min dröm. Men. Jag har inte tillräcklig erfarenhet för att ta in en utomstående person och förvandla min gård till en arbetsplats. Jag tror att många stall och gårdar borde kliva utanför staketet och titta in på sitt företag. "Är jag en bra arbetsgivare?", "Skulle jag vilja arbeta här?", "Är lönen i realitet med arbetsinsatsen?"

När man blir en arbetsgivare tycker jag att det är självklart med vissa grundläggande tankar och mål. Självklart ska pensionsparande, semesterdagar och en korrekt lön lägga grunden för hela anställningen. Men i det dagliga arbetet bör det även finnas plan för utveckling och möjlighet att växa i sin roll. Det är bara att titta på en arbetsgivare utanför hästbranschen, där är följande inga konstigheter. 

Kanske är det min bakgrund inom arbetslivet som gör att jag har fasta tankar om detta. Men jag har haft glädjen att arbeta på en PR-byrå som utvecklade mig inom både ekonomi och projekt. Att sedan arbeta på Hippson sedan det grundades fick mig att vara med på resan. Här på sajten har jag haft framgångsrika kvinnor som chefer och ständigt har det fokuserats på utveckling. Pensionssparandet och semesterdagar har ju självklart rullat på oavsett arbetsplats och när man jobbar över får man antingen "kompa ut" eller få lite klirr i kassan. 
Det är ju nämligen normalt. 

Men. Hur ska vi kunna ha hästföretagare i landet om vi inte tar hand om de unga som kommer och är intresserade? Hur ska vi kunna måna om framtiden om vi inte tar hand om nutiden?
Jag kanske borde sitta still i båten, i och med att jag inte anser mig själv vara tillräckligt bra för att vara arbetsgivare? Dock har jag ett mål. Att 2025/2026 anställa personal i företaget. En långsiktig plan som jag önskar bäddar för hållbarhet och en god arbetsplats. 

Nu slog en tanke mig. Det är inte helt genomtänkt, men jag slänger ut den. Vad tror ni om följande?
Försäkringsbolaget har "Säker hästgård", vad sägs om att Svenska Ridsportförbundet och facket (?) går ihop och startar "Certifierad arbetsgivare"? Vem skulle inte med stolthet sätta den skylten på sitt stall/anläggning?

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Hej, då var den gjord.
Tävlingsdebuten på hästen som alltid gör sitt bästa för mig. Tänk att man varit med och dragit fram henne till världen. Krokiga ben och en förvirrad blick hade hon när hon reste sig. Men sen blev hon ett fint föl, en fin åring, en ful tvååring, men återigen en fin treåring som hoppade hem diplom på sitt test. Och nu, några månader senare än vad planen var, så har hon debuterat även på tävlingsbanan under ryttare.

8 fel blev det i vår debut. Bakbenen var inte riktigt med ur sväng och en bom föll, då blev hon nog förvånad själv så nästa bom föll också, men på hindret efter det - banans sista hinder var hon med på spåret igen. Supernöjd och jätteglad över min häst! Resultatet hade jag inte brytt mig om oavsett. Jag hade två mål med tävlingsdagen 1. att sikta mellan alla hinderstöd och ta oss över 2. att fika. Vi gjorde båda med bravur!! :-) 

Det blev ju även min tävlingsdebut. Hela 5 år sedan jag hade på mig kavaj och ljusa ridbyxor. Dock var nog ingen av oss direkt imponerad över höjden på hindren. 80 cm klarar vi. Nästa start blir det 90 med hopp om 1 meter innan vintervilan kommer. Hemma hoppar vi det, men tävling kan det ju finnas mycket att titta på, så hellre lågt med fin känsla och framförallt - att vi bygger upp hennes tillit, glädje och hopp. 

Bilden tog min dotter Towe medan jag ordnade Rose man. Alla närvarade, om vi säger så. haha!

Margaretha, min favvohöna <3

Här hemma på gården rullar allt på. Jag har tagit emot lite nya hästar från vårdavdelningen på Mälaren Hästklinik i Sigtuna. Två är maghästar för lite observation. De har vårdats för kolikkänningar och ibland gör vi ett litet stopp här hos mig för att bevaka dem i miljön "hemma", där jag är med och håller ett vakande öga nästan hela tiden. Blir lite enklare för både stall- och hästägare om det är en som är ansvarig inte att alla ska försöka titta och hålla koll, för då blir det så lätt att någon missar. Båda killarna sköter sig galant, så det är kul! 

Nu när hösten är annalkande så börjar även operationshästar höra av sig. En del planerade operationer, såsom lösa benbitar på unga hästar, men jag har även fått lite "trauman", som väntar på OP-tider. Ligament/senskador kommer löpande och jag har fått en förfrågan om ett öga också. Helt klart lite "smått och gott". 
Vinterhästarna börjar också bokas in, semesterhästar där ägarna drar till värmen och jag gosar med deras hästar. Ändå bra deal tycker jag :-) 

Avslutar dagens blogg med dagens jogg (rimmade ju!) för Rose. 

Jogga i grimma på stoooor volt. Se hästen röra sig naturlig, granska och tänka. Är den spänd, avslappnad, ren i gången, tittar den ut i något spår eller känns den balanserad?

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Hej!

Jag är just nu mer aktiv på instagram än blogg tyvärr. Men jag tänkte att jag kastar in lite från instagram är i bloggen. Vi börjar med två inlägg, sen har jag en nyhet längre ner. 

Ridhus, volter och ensidig träning…
Måste man det? Svar nej!
Jag ogillar ridhus, älskar natur och naturlig bjudning!
Om några veckor ska lilla Rose tävlingsdebutera och jag jobbar på kondition, rakriktning och styrka på närliggande rakbana.
Vid varje vändning blir det en volt, där stämmer jag av hur hon känns, sen fokuserar jag framåt, har hästen mellan hand och skänkel och voilà så har jag en väl genomriden häst med glada öron! 🙌🏼
Hösten är här - ut och njut! 🍁

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Sedan skrev jag ett inlägg om att jag har lediga boxplatser på gården, och samma dag fick jag flera samtal, men tre av dem fick jag tacka nej till. 




Lediga boxar betyder inte att alla hästar är välkomna ❤️

🍂 Hösten är här och jag är i ett skifte med att friska hästar ska lämna gården. Det kommer göra att jag får ett gäng boxar lediga i månadsskiftet.

Men i mitt yrke ingår det att ta hästar från kliniker, hästar med sårskador och hästar med speciella behov. Redan denna vecka har jag tackat nej till 3 hästar.
Det är inget personligt menat mot någon eller för att jag inte bryr mig. Det är snarare tvärtom - för att jag bryr mig ❤️

Hästarna som kommer till min gård vill jag ge 110% för. Känner jag att en skada/sårskada är för mäktig så kommer jag tacka nej. Hör jag ordet ”feber” om en häst eller häst som stått nära andra hästar på vårdavdelning så kommer jag också tacka nej.

Hästarna här hemma på gården går före allt! Jag är, ”peppar peppar”, besparad från smittor och tror att det är min magkänsla och envishet att inte tumma på mina egna regler som gör att jag klarat mig.

Det är dumt som egenföretagare att tacka nej till kunder 💸 Men jag har alltid jobbat långsiktigt och litar på mig själv. Så för er- , hästarnas- och min skull tar jag fortsatt endast hästar jag vet jag kan hjälpa ❤️

Mvh Annelie
📸@studioskold

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Nu till nyheten! 

Två nya chipmärkare i stan!

Lördag 16/9 genomförde jag och en av mina bästa vänner Anna Skowron kurs och examen för att få id-märka hästar med chip. Planen är att under 2024 kunna hjälpa hästägare med passtillverkning och tilläggsregistrering av hästar. Bor ni på norra sidan av Stockholm så finns jag - bor ni på södra sidan så finns Anna. Hur bra? :-)


Jag och Anna efter en rolig kursdag!


Det får vara nog av tankar från mig i dag. Hoppas ni alla har en härlig vecka. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Hej. 

Strax rullar vi in i den tredje månaden utan vår bästa vän, pappa och make.
Sommaren har varit en mardröm på alla sätt.

Jag kommer aldrig skjuta under stolen med att plötsligt förlora sin närmaste är en mardröm. De som känner mig sedan innan ser att jag både tappat 18 kg, och att leendet inte räcker hela vägen upp längre. Men jag kämpar. Jag såg ett citat häromdagen, som var så himla träffande.

”Being a good mother while my world fell apart was the hardest role I’ve ever played”.


De finaste vi skapade, Per och jag. 

Sommaren är en dimma av sorg, praktiskt lösningar med jurist, begravningen från mina mardrömmar och att försöka komma tillbaka till någon typ av vardag.
Begravningen var ljus, vacker och med kärlek. Kyrkan i Gottröra var fullsatt och temat var sommar. Barnen hade fått välja nya klänningar och var de vackraste jag skådat. Men när en kyrka är knäpptyst och lilla Elwira ropar efter pappa… Sånt sätter spår i hjärtat hos alla som var där.

Men detta är en ridsportsajt, inte en personlig sorghantering. Men för att vara med i min historia framåt måste ni förstå - jag må le på bilderna, men när tystnaden och mörkret faller sträcker jag mig efter hans sida på sängen och saknar något så otroligt. 
Dock är det barnen som driver upp mig varje morgon. Barnen och hästarna. Jag är nog starkare än vad jag trodde också. Det betyder inte att jag inte går i terapi, har tätkontakt med min läkare och faktiskt fick läggas in på psyket några dagar efter Pers bortgång. Saknaden blev för svår, sorgen ohanterlig och jag minns att jag skrek att jag inte ville dö, men att jag inte ville leva utan honom. Så man välkomnade mig för att med hjälp av tabletter få sova. Det är ingen svaghet att erkänna detta - utan hoppas att någon ser att jag öppnar en dörr. Att en lycklig person kan plötsligt bli helt utom sig av sorg att man bara ser mörker och upplever de första ångestattackerna i livet. Men där har de funnits, mina vänner och min fantastiska familj. Alla har lyft, stöttat och hållit i mig. Låtit mig skrika, gråta och skratta. Två tillfällen under sommaren har jag lämnat bort barnen och faktiskt supit mig aspackad. Ena gången grät jag och var arg på världen. Andra gången var jag glad över att jag lever och tog det som ett steg framåt. Men jag är 38 år nu... Så mycket alkohol på en kväll klarar jag inte av, dagen efter blir så jobbig. Så det är färdig supet nu ;-) 


När jag behöver ladda batteriet drar jag ut på en galopprunda med min fyraåring. 

Och hur går det då i stallet?

Här på gården har det börjat rulla in vardag på riktigt. Lilla Elwira är åter på förskolan, och Towe har stolt börjat riktiga skolan. Vilken dag det var, minns själv hur pirrigt det var!

Jag skrev ut på instagram (@stallsteningeby) 17 juli att vi skulle börja släppa in hästar i stallet. Hade tänkt mig en mjukstart med totalt 6 hästar. Har haft 3 kundhästar under sommaren. Sen la jag ifrån mig telefonen. När jag tittade på den en kort stund senare hade jag 26 (!!) Hästar som ville komma. Hej och hå, stopp i galopp!

Så det blev inte riktigt en mjukstart, men det blev inte 26 hästar ;-)


Lastbilen fortsätter att göra sitt jobb!

Det känns skönt att ha fullt i stallet och något att verkligen arbeta med om dagarna. Tyvärr har jag ännu inte återfått korrekt matlust, men min läkare skickade mig till dietist som förstod var jag behövde. Puttar i mig näringsdrycker för att hålla orken uppe och tar powernap för att hålla huvudet på skaft.

Allt går bara man vill. Och jag fick en fråga förra veckan. Frågan löd om jag gjorde det för att visa alla att jag kunde, eller om jag tyckte att det var roligt. Svaret blev ”Från djupet av mitt hjärta, det bästa jag vet”. 


Just denna morgon vet jag inte om det var kul dock... haha!

På ett personligt plan så skrev jag på mina sociala medier för några veckor sedan, vad jag önskade om man ville hjälpa till. Tänkte att jag kanske kunde få in någon tusenlapp som sponsring för höautomater till boxarna. Drömmen är att de släpper foder klockan 06, så att jag kan börja jobba med hästarna när jag lämnat barnen. Och sedan klockan 17, så att jag kan äta middag med tjejerna utan att springa ner till stallet. Har kameror i hela stallet, så kan snabbt se att alla blivit fodrade och äter. 

DÖM MIN FÖRVÅNING!!! När det aldrig slutade plinga i telefonen. På några få dagar hade det trillat in drygt 100.000 kronor. Alldeles för mycket pengar! Men nu när automaterna är betalda så tar jag överskottet till mitt framtida projekt - automatiskt vatten i hagarna <3
En elfirma som jobbat med Per såg insamlingen ”för sent” och erbjöd sig istället att komma hit och dra elen till allt. Det är sånt här som värmer mitt hjärta och ger en skjuts framåt. Fan vad fina människor är. <3 


Uppskruvad och läskig, så även för en polishäst!

Hästarna vi har här rullar på och rullar hemåt. Har en härlig blandning av nyopererade, långtidsvilor och semesterhästar. I veckan ska jag faktiskt göra ett inlägg på min Instagram där jag pratar om vad vi har just nu. Följ om ni vill se! (@stallsteningeby)

Nu är det dags för bad och söndagsfix med barnen, sen ner till stallet igen och göra det sista för dagen. Avrundar bloggen med lite bilder. 

Mvh Annelie

Cattis! Älskad ridskoleponny som fick gå i pension hos oss. Flickorna är så glada!


Mr Wright, min uppfödning. Såld till satsande familj, men får bo kvar här till inridning. 


Sommaren har varit blöt! Här intag i störtskur!


Hönsen... Våra älskade höns! De är verkligen en del i familjen och går runt fritt på gården.


Boxvila hos oss blir aldrig tråkigt ;-)