Tinne Vilhelmson Silfvén och Patrik Kittel red i det svenska dressyrlaget. Foto: Tomas Holcbecher

  
Hej!

Så var världsmästerskapet över för den här gången. Jag tänkte summera lite hur mina tankar kring de svenska prestationerna går. Och så lite kring vilka minnen jag bär med mig framåt.
Om vi börjar med dressyren så tycker jag att det var väldigt roligt att Tinne fick göra en så fin uppvisning i Grand Prix Special. I Specialen gick Anton bättre än någonsin och det är verkligen kul att få till det på ett mästerskap. Patrik Kittels Scandic kom inte upp i sin bästa nivå, det fattades helt enkelt tävlingar eftersom han har varit borta på grund av skada. Det man kan säga om laget är ju att det inte räcker att bara en ryttare rider på topp, som Tinne – när fler och fler av våra konkurrenter kommer upp över 80 procent. Vill vi nå målen att kvala till OS och även ha medaljchans på mästerskapen framöver måste vi börja tänka mer utanför boxen.  Det är roligt att vi börjar få allt fler ekipage att välja bland som kan gå i ett lag, alla andra länder utvecklar sig ständigt och det måste även vi göra för att hänga med.

Jag har förresten redan nämnt en annan av mina dressyrfavoriter men gör det igen – det unga holländska paret Diederik van Silfhout och hingsten Arlando. De imponerade stort på mig och även om de inte slog sig in i toppen ska det bli oerhört spännande att se hur de kan utvecklas.

För fälttävlanslaget del har man ju som ni vet haft ett år som man bara vill glömma. Hästar har varit skadade, ryttare som inte har kunnat rida och ja – avbräcken har varit gigantiska. Eftersom ett OS-kval stod på spel förstår jag att Staffan Lidbeck kände en stor press att skicka ett svenskt lag, och troligen hade han fått mycket kritik om han hade valt att låta Sverige avstå lagtävlingen. Men man kan ändå fundera på det, i en så tuff sport som fälttävlan gäller det att ha slagkraftiga ryttare för att nå sina mål. Den negativa trenden förföljde oss verkligen, och även om Ludwig Svennerstål kommit till start hade det troligen ändå inte varit tillräckligt för det svenska lagets del.
Om man tittar på de som toppar i resultatlistorna har de länderna otroligt starka ekipage som är bra i alla grenar. Terrängritten har förändrats de senaste åren och det gör att man måste vara med efter dressyren och sedan inom/nära maxtiden och felfri i terrängen för att ha en chans. Vi kan inte ligga så långt efter när dressyren är avklarad, så är det bara. Det såg vi redan under VM i Kentucky att de som låg på topp tio hade riktigt bra resultat även i dreyssyren.
Jag tror att vi har mycket att lära av andra länder. Se på Holland till exempel som tog lagbrons i år. De har inte varit i närheten av medalj med laget tidigare, men har det senaste året gjort en jättesatsning. Vi behöver snegla mer på Tysklands upplägg, de abonnerar ju på guldmedaljen. Man måste titta på helheten, vilka har hästar som håller, hur tränar de och vad gör de som inte vi gör? Inte minst är jag imponerad av Michael Jung som rider terrängen i ett så jämnt tempo, i balans utan att bli för mycket av och på. Det sparar på hästarna – de blir inte trötta på samma sätt och har krafter kvar till hoppningen sedan. Det är också så att flera av våra fälttävlansekipage behöver komma ut och tävla mot de tuffaste konkurrenterna i ännu större utsträckning, det gör att man kan mäta sig på ett annat sätt.
Vill vi fortsätta ta medalj som under EM i Malmö bör dressyren förbättras avsevärt, om man utgår från 50-55 i straff efter dressyren är man liksom avhängd från början.

Hopplaget hade stora förhoppningar på medalj, och de kände själva att de kunde ta den. Så här i efterhand kan man bara konstatera att den säkrade OS-platsen känns oerhört skön att ha, det blir ett helt annat lugn nu fram till OS i Rio. Och så får man inte glömma att det var hela 33 lag som startade, Sverige var med till dag två, vilket flera av de stora nationerna inte var. Det är en framgång i sig.
Att det sedan blev som det ändå, ja – det är väldigt små marginaler som spelar in.
Sibon, som ju var en av hästarna i det svenska laget som mästerskapsdebuterade, gjorde ett jättebra jobb. Synd att det blev för många nedslag i mittenrundan, Peder hade inte Sibon tillräckligt mycket på bakbenen efter tidshoppningen. I den tredje rundan visade han dock att Sibon är en mästerskaphäst.
För Henrik var det svårt att inleda med en tidshoppning på känsliga Gotha. Han fick lite sota för det dag två och så fick han känna på de små marginalerna dag tre. Gotha har presterat riktigt fin hela säsongen, i det här mästerskapet hade de inte riktigt marginalerna på sin sida.  
Vad gäller Alexander kan man ju bara säga – vilken debut han genomförde! Jag tycker absolut att han gjorde rätt som gick in i semifinalen, det är bra att han vet som krävs för att ta det sista steget upp i de största klasserna. Det har gått väldigt fort för Cafino att utvecklas, och de kommer absolut att kunna ta det där sista klivet också.
Och så avslutades hela alltet med Rolf-Görans trista fjärdeplats. Det är verkligen tråkigt att han inte fick med sig en medalj, det var fruktansvärt att se honom så besviken. Det gjorde ont ända in i själen. Så som han har slitigt och matchat Casall in i minsta detalj.
Samtidigt så kan jag fortfarande känna hur huden knottrar sig på armarna när jag tänker tillbaka på hur Jeroen Dubbeldam tog sig an alla fyra hästar så himla fint. Jag satt så att jag såg hela framridningen och Jeroen tog sig verkligen tid att känna in varje häst och få dem med sig med ett stort självförtroende och lugn. Det kommer jag att bära med mig länge – även om det bara skillde ett tidsfel ner till silvermedaljören Patrice Delaveau så var Jeroen en riktigt värdig vinnare.

Det jag tror att alla discipliner nu måste fundera över är upplägget inför nästa mästerskap. Där har hoppningen kommit längre – de är kvalade till OS och de har till stor del redan ”vidgat vyerna”. Men för dressyren och fälttävlan gäller det nu att brainstorma sig fram till nya lösningar. Och så är inte senhösten och vintern tid för vila utan för träning och matchning. Det går fort fram till jul, sedan springer tiden på och så vips är det bara ett halvår kvar till nästa mästerskap. Det är på vintern vi kan förbättra hästarna, när tävlingssäsongen drar igång på allvar ska det arbetet i princip vara klart. Det är lätt att bli lite bekväm efter ett mästerskap men det gäller att inte låta det gå för lång tid innan man tar sikte på nästa, särskilt inte när man har piskan på sig att klara av att kvala till OS.

Så, det var allt för mig, jag hoppas att ni har tyckt att det har varit roligt att följa med på mitt VM-äventyr.
/Maria

Malin Petersen och Sofarsogood gjorde sitt bästa i fälttävlan.
Foto: Anki Yngve

Rolf-Göran Bengtsson hade en tung söndag i Caen.
Foto: Ida Röök
   

I helgen som var fick vi se en välbekant häst i Falsterbo – med en ny ryttare i sadeln. Angelica Augustssons Mic Mac du Tillard togs tidigare i år över av David Will.
– Jag försöker att inte kontrollera henne för mycket, hon måste få vara lite galen, säger han.

Angelica flyttade från Tyskland till Belgien tidigare i år. Därmed fick hon lämna kvar superhästen Mic Mac du Tillard hos tidigare arbetsgivaren Dietmar Gugler i Tyskland.
– Det var så klart väldigt tufft för henne. Mic Mac har alltid varit Angelicas favorit, ända sedan hästen kom till oss, säger David Will.
Han tog över det egensinniga stoet och har gjort det med både framgång och motgång. De har bland annat vunnit en 1,50-klass, men i första klassen de startade i Falsterbo fick de tre nedslag.
– Jag red inte tillräckligt bra helt enkel. Hon behöver mitt stöd, hon är väldigt försiktig och känslig och är jag inte med henne hoppar hon inte lika bra, säger David.
  
Ödmjuk inför uppgiften
Han har ridit Mic Mac en del på hemmaplan även när Angelica tävlade henne.
– Så jag känner henne en del och vet lite hur jag ska göra. Men jag rider henne inte ens hälften så bra som Angelica, ännu i alla fall, säger han ödmjukt.
I söndagens Grand Prix-klass kom David fyra med Mic Mac, efter fyra fel i grunden.
– Det är viktigt att jag låter henne vara som hon är. Hon kan inte passas in i en mall och det måste jag vara medveten om hela tiden.
Än så länge har han inte känt av några tendenser till att Mic Mac skulle bli istadig inne på banan. Ni minns kanske att Angelica Augustsson hade problem med att stoet reste sig och vägrade gå från utgången vid ett par tillfällen.
– Nej, men jag försöker tänka på att hålla lite fart när jag rider förbi utgången. I början hade jag det mer i bakhuvudet att det kunde bli så, men nu tänker jag inte alls på det.
Om inte Angelica flyttat från Tyskland och bytt arbetsgivare hade kanske hon och Mic Mac varit tilltänkta att starta i VM i Normandie senare i år.
– Nja, nej. Några tankar på ett mästerskap har jag inte för henne. Självklart vill jag vara ute och tävla på hög nivå, men jag satsar inte på att hon ska gå VM alls, säger David Will.
 
Text & foto: Ida Röök 

Alexander Zetterman har gjort 21 starter under Falsterboveckan, målet var att vinna allt. Han fick nöja sig med flera placeringar och seger i den största Grand Prix-klassen, och med att ha dragit in prispengar på omkring en miljon kronor.

44 ryttare kom till start i Longines Falsterbo Grand Prix, varav åtta svenskar. Med till omhoppningen var Niklas Arvidsson på Click and Cash 1155 och Alexander Zetterman på Cafino, tillsammans med nio andra ryttare. Inte minst var det trekombinationen i grundomgången som skapade problem för flera av ekipagen.
Alexander Zetterman gick ut tidigt i omhoppningen och satte en riktigt snabb nolla. Ryttare efter ryttare fick fel i omhoppningen – eller red långsammare än Alexander. Och så var segern ett faktum.
– Jag är helt utmattad. Det har varit så mycket den här veckan och allt har planerats in i minsta detalj. Min häst är fantastisk och jag blir överväldigad när jag tänker på att han gör allt som jag ber honom om. Han har ett så stort hjärta, säger Alexander på presskonferensen efter klassen.

Flera bud på Cafino
Cafino är en elvaårig valack som var med Alexander i USA och tävlade i vintras.
– Vi började med några mindre 1,20-klasser, men då kom vi inte ens fram till första hindret, han bockade och hade sig. Nu har vi jobbat ihop oss. Det har kommit flera bud på honom, flera ryttare har provat honom man han har alltid kommit tillbaka till mig. Det känns som att det är meningen att det ska vara vi två. Det blir väldigt känslomässigt när jag tänker på det, säger Alexander.
Cafino tävlades tidigare av Karl-Jakob Ingvarsson, bland annat har han gått young rider-EM, men steget till att vinna en femstjärnig internationell Grand Prix-klass är förstås stort, något som förbundskapten Sylve Söderstrand också intygar.
– Både Alexander och Cafino har utvecklats massor det senaste året. Alexanders teknik i ridningen har förfinats och Cafino har höjt sig inte bara ett snäpp utan två eller tre, säger han.
Alexander har alltså haft en fullproppad Falsterbo-vecka, med 21 starter. Han har kunnat dra in runt en miljon i prispengar med hjälp av placeringar och den avslutande segern – och så en tjusig Longines-klocka förstås.
– Jag sa för längesedan att jag inte skulle köpa någon klocka utan vänta tills jag vann en. Men så dröjde det så länge att jag skaffade en Longinesklocka ändå. Men den gick sönder så den här är välkommen, säger Alexander.

Trött men inte omotiverad
Inför den sista starten för veckan var han ganska avslappnad.
– Eftersom jag är så trött hade jag ingen energi för att kunna vara nervös. Jag var motiverad men avspänd och visste vad jag behövde göra. När jag hoppade av Cafino efter grundomgången kunde jag knappt stå på benen, det läget är det.
Inte helt oväntat får Alexander frågan om han är klar för VM i Normandie nu i och med framgångarna.
– Nja, det vet jag inte riktigt. Men jag blickar framåt och slipar på detaljer. Det gäller att bestämma vilka tävlingar man vill göra och sikta på det. I och med detta kanske jag kan få plats på fler större tävlingar. Det är ett måste för att kunna prestera på toppnivå – att göra det här ofta så att det blir rutin. Jag kan inte gå in och överprestera varenda gång jag rider femstjärnigt, därför måste jag göra det oftare, säger han.
  
Blir taggad av pressen
Alexander funkar som bäst när han rider under press.
– Den där söndagen när det ösregnar, man ska starta avdelning B och klockan är sex på kvällen, då gäller det att motivera sig. Pressen motiverar mig, jag är en ganska avslappnad person som behöver ha den för att motiveras. Skulle jag rida VM har jag en hel nations förväntningar på mig, säger han och fortsätter:
– Jag tänker mycket på alla som står bakom mig, att det här är min betalning till dem – min mamma, min bror, min hästskötare, hästägarna och sponsorerna. Min mamma finns alltid där, hon hade ju kunnat göra något annat av sitt liv men har valt att stötta mig och min bror.
Hela tre sekunder skilde segraren från nummer två i resultatlistan, tyska Andre Thieme och Contanga 3.
– Det är respekt att vinna så stort. Jag tyckte att jag höll bra tempo men så såg jag resultatet när jag kommit över mållinjen, jag trodde nog att jag red snabbare, säger han och fortsätter:
– Det är häftigt med publiken, under prisutdelningen stod jag bara och tänkte att ”hjälp vad häftigt”, jag undrar då hur Alexander kände sig.
Niklas Arvidsson fick dessvärre ett stopp i omhoppningen efter att ha kommit för nära hinder nummer två. 

Text: Ida Röök
Foto: Ida Röök/Annelie Lundkvist 

Här hittar du fullständigt resultat.

 
Falsterbo Horse Show intervjuar Alexander:

Patrick van der Meer - en nöjd segrare.

Den sista dressyrklassen under Falsterbo Horse Show blev sjuåringarnas final, med tio startande ekipage. Segrade överlägset gjorde Patrick van der Meer med Coco Chanel, på 74,12 procent.
– Det är en sådan otrolig atmosfär här i Falsterbo, något som gjorde dagens seger ännu roligare, säger Patrick efter prisutdelningen.

Bästa svensk i klassen blev Per Sandgaard på Charmeur med 69,64 procent. Direkt efter ritten var Per märkbart besviken över några missar. När vi träffar honom efter prisutdelningen kan han inte riktigt njuta av placeringen.
– Missarna kostade andraplatsen, det är tråkigt. Men det är en väldigt talangfull häst som jag tror kommer gå hela vägen, säger Per.

Resultat


Per Sandgaard ser ljust på framtiden, det här var nämligen bara början.

Text & foto: Annelie Lundkvist