Belöningsbaserad hästträning - Skvallerträna din häst!

Det finns myter kring att du inte ska belöna en häst när den är rädd eftersom det skulle förstärka rädslan. Men det är en total missuppfattning. Du kan inte göra hästen räddare eller mer stressad genom att belöna. Däremot kan du göra hästen räddare och mer stressad i en situation genom att tillföra tryck, smärta och begränsning av rörelsefriheten. Därför är det långsiktigt säkrare och mer effektivt att ändra på hästens känsla inför det skrämmande genom att systematiskt koppla det till något som hästen upplever som positivt. 

En häst som på slak tygel  stannar och vänder sig mot ryttaren med tiggmule när en snöplog passerar ekipaget med gnistor flygande runt bladet och snön sprutande mot hästens hovar - för mig slår det alla sorters alla uppbetslingar, säkerhetsutrustningar*  och ledarskapsövningar. Samtidigt vet jag hur svårt det är att förmedla den känslan till alla som hittills aldrig suttit på en häst som går ut i världen med den trygga attityden att allt knas som kan hända också kan leda till belöning. 

Skvallerträning är ett begrepp som myntades av hundtränaren Eva Bodfält för bra många år sedan nu. I korthet handlar det om att träna hunden att reagera på vissa saker på promenaden genom att självmant ta kontakt med sin människa och tala om att den upptäckt något - dvs skvallra. Det kan både handla om sådant som innan träningen varit lockande för hunden och sådant som gjort den rädd och utagerande. Det går även att träna jaktsugna hundar att skvallra på doften av ett viltspår för en belöning från sin människa i stället för att på eget initiativ dra efter haren. Skvallerträning bygger på att du har effektiva förstärkare som du använder på ett smart och systematiskt sätt. Som tack för din ansträngning så får du en hund som självmant håller koll på allt potentiellt lockande eller skrämmande som händer på promenaden och “skvallrar” tillbaka till dig när det är dags att belöna. Alla mina hundar sedan 25 år tillbaka är skvallertränade och det är så extremt praktiskt och tryggt. 

Hästar är varelser som till skillnad mot hundar ser mer faror i omgivningen än lockelser. Visserligen har det funnits mig närstående klickerhästar som resonerat “Titta, roliga targets, måste gå och kolla!” när hösilageplasten blåser  i sidled, men det har faktiskt varit gedigen skvallerträning som bidragit till den optimistiska läggningen hos hästen. Därför tycker jag att skvallerträning är en av de roligaste och mest användbara procedurerna som finns inom belöningsbaserad hästträning. Jag föredrar motbetingning och skvallerträning framför bara desensitisering just eftersom det leder till en så positiv och optimistiskt attityd hos hästen. Den attityden innebär också att hästen snabbare generaliserar till föremål och företeelser som en inte hunnit träna på ännu. Tidsbesparande och roligt!

Behovet av att skvallerträna sin häst handlar oftast om att hästen reagerar med rädsla/oro på sådant som den stöter på i miljön, inte att den vill springa fram till och roa sig med saker den ser. 

Därför brukar första steget vara att jobba med det som kallas för motbetingning. Dvs att något som tidigare väckt en obehaglig känsla (rädsla) hos hästen nu kopplas till något som hästen tycker om. Det är enklast att använda mat. Eftersom hästen inte kan äta (eller för den delen uppskatta en klistund) om den är för stressad så behöver koppling läskigt stimuli - mat ske med det läskiga i så låg dos som möjligt i starten av träningen. Träningen måste alltså inledas inom hästens komfortzon, inte i ett akut läge. 

Om vi som exempel tar en häst som är rädd för cyklister så kan vi börja träningen med att placera en medhjälpare med en cykel på så långt avstånd att hästen kan se att det är en cykel,  men tillräckligt långt bort för att den ska kunna titta och samtidigt vara avspänd nog att ta emot matbelöningar och äta dem. En idealisk set up är att medhjälparen kan dyka upp  och röra sig i mellanrummet mellan två byggnader. När medhjälparen med cykeln syns i mellanrummet matar du hästen, oavsett vad hästen gör för övrigt eller var den håller huvudet. Med mata menar jag att du tar mat från din ficka/godisväska och stoppar in i hästens mun, upprepade gånger. När cykeln försvinner bakom en byggnad tar ni paus i matandet. På det sättet får du möjlighet att skapa associationen ”se cykel - få mat i munnen” . Efter 10 sådana repetitioner kommer det att uppstå en förväntan hos hästen att du ska börja mata när cykeln är synlig. Du kommer att märka det genom att hästen så fort den ser cykeln på något sätt riktar uppmärksamhet mot dig i förväntan på att mat ska komma. Den kommer helt enkelt att fråga om det inte är dags för matbelöning när den ser cykeln. En del skulle kanske kalla det för att hästen tigger - men i det här fallet är det en bra sak att få hästen att fråga om den kan få en belöning. Att be om en matbelöning i stället för att vilja lämna situationen när den ser något som tidigare varit skrämmande betyder att hästen nu har en ny, positiv association till det som tidigare varit skrämmande - precis det du vill uppnå med motbetingning. 

Nu kan du utnyttja hästens fråga om belöning och fortsätta förstärka att hästen talar om att den sett något som borde vara värt en belöning. Så när hästen ser cykeln och vänder uppmärksamheten mot dig i förväntan så förstärker du den här rörelsen mot dig genom att belöna. Först i detta stadie kan det vara läge att också introducera en markör, dvs. klicker eller belöningsord för att göra det ännu tydligare för hästen vilket beteende du vill förstärka. Vilket orienteringsbeteende du väljer att förstärka är upp till dig. Vill du att hästen vänder hela huvudet eller räcker det med att den vickar ett öra mot dig men fortsätter titta på objektet? 

I exemplet med cykeln kan du sedan gradvis öka svårighetsgraden genom att ha kortare avstånd och så småningom också laborera med riktning och hastighet på cykeln. Träna på olika platser. Dela upp träningen på olika pass under flera dagar så att hästen inte blir överbelastad. När du börjar träna efter ett uppehåll är det bra att alltid börja på en lättare nivå än där du slutade förra gången. Hästar är känsliga för trigger stapling och kan ha olika dagsform och stressnivå olika dagar. 

Om du och hästen är ovana vid skvallerträning så kan det vara bra att rigga sådana här övningar på flera olika potentiellt läskiga saker med medhjälpare. Då får både du och hästen öva på proceduren motbetingning.

Börja inte med det som du vet är det svåraste för din häst. Börja träna på det som är minst farligt först. Vad brukar din häst reagera på? Paraplyn, hundar, barnvagnar, skidåkare, andra hästar osv. Gör en lista och välj det lättaste först och det svåraste sist. 

Börja alltid på långt avstånd, hellre göra det för enkelt än för svårt. 

Det är viktigt att objektet du tränar på dyker upp först innan du börjar mata. Om du börjar mata innan hästen fått syn på det du vill motbetinga kan du råka få omvänd effekt - dvs att maten blir läskig eftersom det är när hästen börjar äta som det läskiga dyker upp. 

Tänk också på att använda samma ätbara belöningar som hästen får i många olika andra sammanhang. Annars kan du råka få associationen att när hästen får just den här maten så vankas också träning på läskiga saker - vilket kan göra att just den maten får ett lägre värde för hästen. 

Använd heller inte extra gott godis för att försöka snabba på processen, det brukar få motsatt effekt.  Om matbelöningen är extra god och sällan är tillgänglig för hästen kan den tillfälligt dölja tecken på ovilja för att komma åt det åtråvärda, samtidigt som den då hamnar lite för högt i stress av träningen. 

Försök heller aldrig locka hästen framåt mot det läskiga med maten, det kan också ge bakslag i form av räddare häst och försämrade associationer till matbelöningen.

Ta sedan med proceduren ut i omgivningarna. Sök upp platser där ni brukar stöta på svårigheten - men håll er på avstånd i början. Var snabb att belöna om något potentiellt obehagligt dyker upp. Om du på hemmaplan förstärkt hästens skvallerbeteende att vända huvudet mot dig, så struntar du först det kriteriet nu när ni är ute i ny miljö. In med gotta i munnen bara, oavsett vad hästen gör. Tar hästen belöningen lugnt och fint kan du börja testa om du kan få igång en liten kedja av ”titta på objektet - vända sig mot dig” och då förstärka det. 

Händer det något som du inte tränat på men som skulle kunna vara skrämmande  - in med mat i munnen på direkten för det också! Jag brukar ägna mig åt förebyggande motbetingning av allt som dyker upp plötsligt eller ser skumt ut. Jag gillar att hästarna börjar generalisera och självmant frågar ”Var det där värt något?” när något oväntat låter eller rör sig i omgivningen. Även om jag vet att min häst brukar klara en viss typ av utmaning, så tar jag alla tillfällen som ges att belöna för utmaningar i miljön eftersom det också motverkar trigger stapling. Om min häst självmant skvallrar så belönar jag definitivt, även om min egen bedömning är att det är på något ofarligt. 

Men tänk om jag får en häst som nu bara vill stå och titta på saker och få belöning för det?

Som alltid i belöningsbaserad träning så handlar det om att få en balans mellan olika övningar och att bygga upp en stor beteenderepertoar hos hästen så den kan många olika saker som alla kan ge utdelning. 

Jag vill i beteenderepertoaren ha några enkla, välförstärkta beteenden som är lätta för hästen att utföra även i en utmanande miljö. Alltså sådant som vi har haft möjlighet att belöna många gånger i trygg miljö så att de fungerar som favoritövningar. Från marken är muldutt på handtarget ett sådant enkelt, välförstärkt beteende som mina hästar blir trygga och glada av att få göra. Uppsuttet har vi lång förstärkningshistorik på öppna-rörelser. När hästen först skvallrat på den plötsligt uppdykande mountainbike-åkaren så kan jag efter belöningen för skvallret ge signal för ett favoritbeteende och så kör vi repetitioner på det tills hästen känns lugn och avspänd igen och vi kan återgå till vad vi nu gjorde innan skvallersituationen. 

Att ha välkända beteenden och övningar med lång historik av positiv förstärkning gör hästen lugn och trygg i utmanande miljöer. Min änglahäst Boogie hade en egen  variant på att skvallra när hon upplevde att hela miljö var stökig, t ex framridningen på tävling. Då frågade hon genom att  självmant samla och forma kroppen om hon kunde få göra sina öppnor och slutor och bli klickad för det en stund. Så långt har jag inte kommit ännu med mina nya två hästar, men genom att fylla på deras  beteenderepertoarer med olika klickbara beteenden och prova dem i olika miljöer samt att konsekvent motbetinga allt knas och stök som händer så rör vi oss mot det målet varje dag. Dunnit är en häst som behöver mycket motbetingning av allehanda upplevda faror och som  lätt hamnar i trigger stapling. Unna är en mycket äventyrligare sort som troligtvis också kommer att behöva mer förstärkning för att hålla kvar fokus på kontakt och att avstå från att fysiskt utforska allt spännande världen bjuder på. 

Om du vill veta mer om belöningsbaserad hästträning så är du välkommen till föreningen BHIS hemsida för mer information! 

Det finns också en fristående grupp på Facebook där du kan bolla erfarenheter med flera som skvallertränar sina hästar! 




*Jag rider alltid med hjälm oavsett hästens utbildningsnivå i skvaller! 




 


Läst 30611 ggr



Fler inlägg

Det blir lätt besvärligt och ibland till och med farligt för oss människor när hästar visar stora känslouttryck. Hästar kan inte med ord berätta vad som pågår på insidan och deras enda uttrycksmedel går via kroppen. Det är långt ifrån alla människor heller som kan sätta ord på sina känsloupplevelser, men som art har vi, i alla fall i teorin, större möjligheter till det med vårt språk. Hästar måste visa med sin kropp när de behöver uttrycka sig.

Problemet är att vi människor inte uppskattar när hästen visar sina känslor, allra helst om det som uttrycks visar på missnöje med det vi gör med hästen. Det är vanligt att vi inte  ens lägger märke till de första små tecknen på missnöje, frustration, rädsla eller smärta. Antingen ignorerar vi små förändringar i kroppshållning och ansiktsuttryck hos hästen eller så ser vi dem inte ens. När hästen sedan tydligare visar sitt obehag genom att grimasera, kasta med huvudet, vifta på svansen, nafsa, kicka, stampa eller försöka ta sig ifrån situationen, så det är väldigt vanligt med olika typer av bestraffningar (kalla det åthutning, korrigering, eskalerande tryck, ökad hjälpgivning eller vad du vill, men allt sådant vi gör i syfte att försöka minska förekomsten av ett beteende). Vi vill ju så klart inte att hästen ska uppleva att det lönar sig att visa det som vi tolkar som aggressiva handlingar gentemot oss. Ingen vill ha en farlig häst!

Om du har en häst som i dagsläget har stora känslouttryck och kanske rentav visar på aggressiva beteenden i olika sammanhang - då ska du inte missa BHIS nästa onlineföreläsning. När hästen blir farlig – lär dig förstå och hantera aggressiva hästar med etolog Renate Larssen. Den här föreläsningen är gratis för precis alla som vill lyssna. Det krävs inget medlemskap i BHIS , du behöver inte  registrera dig någonstans och du kommer inte att få ett endaste mejlutskick efteråt. Du behöver bara gå till BHIS  Facebooksida där den livestreamas den 13 juni kl.19.00.  Eller se den i efterhand, det kommer upp en länk på hemsidan när inspelningen är klar. Vi vill att så många som möjligt ska få tillgång till den här föreläsningen, oavsett inriktning och träningsmetoder. Vi tror att det kan bidra till bättre hästvälfärd samt säkrare och roligare samvaro för både häst och människa. 

En häst som får lära sig att känsloyttringar riskerar att bestraffas med obehagliga konsekvenser undviker att uttrycka sig. Problemet löst, kan en ju då tänka. Men det är långt ifrån sanningen. Du riskerar en helt avstängd häst som lever i inlärd hjälplöshet. Det kan vara praktiskt för människor som kanske egentligen trivs bäst med att ha en luden cykel att göra vad de vill med. Med en bakgrund i western avskyr jag uttryck som “dead broke” som alltså används som positivt omdöme om hästar som inte kommer att uttrycka en egen åsikt om något och bara vara superlydiga. En sådan häst har ett psykiskt lidande eftersom ingen individ, oavsett art, mår bra när den inte på något sätt kan påverka sin livssituation och göra egna val.  Den avstängda hästen  riskerar också fysiskt lidande eftersom den inte kommer att signalera i tid när något gör ont. 

Du riskerar också att skapa en tryckkokare där hästen håller ihop och maskerar sitt lidande fram till den punkt där det inte längre går och det kommer ett väldigt stort uttryck för smärta, stress, rädsla eller vad det nu är. Hästen som går från noll till hundra i känslouttryck betraktas som svår, opålitlig och oärlig, men försöker egentligen bara göra det vi lärt ut, dvs vara tyst, tills det blir omöjligt och den behöver ta i från tårna för att försöka få stopp på det som den upplever är alldeles för svårt. 

Jag vill att mina hästar ska prata med mig om hur allt känns - men med små bokstäver! Det är mycket tryggare och säkrare för mig att mina hästar kan visa på obehag på en tidig nivå så vi kan göra något åt bekymret innan hästen upplever att den behöver trappa upp sitt uttryck för att den ska bli hörd. Tricket är precis det samma som när vi vill lära barn att prata med små bokstäver i stället för att skrika - vi måste lyssna när de gör det! Ju oftare du förstärker att du uppfattat en mild signal på obehag genom att agera på den, desto mer uttrycksfull med milda signaler kommer din häst att bli. Att agera på en mild signal behöver inte betyda att du ska avbryta precis allt ni håller på med varje gång. Det betyder oftast att du kanske ändrar på något litet i upplägget och provar igen för att se om det gör skillnad. Så här års kan det vara så enkelt som att lägga en stund på att klia på bromsbettet eller bjuda på en slurk vatten, sedan går det fint att köra på igen utan andra förändringar. 

Ibland kan det behövas större justeringar. Byte av utrustning. Byte av träningsupplägg. Ibland tar det tid att träffa rätt, men din häst kommer att både bli mer kommunikativ och mer lågmäld bara av ATT du försöker lyssna, jämfört med om du ignorerar och kör över. Helt enkelt för att det är så dialog fungerar. Vi förstår inte varandra fullt ut hela tiden, men det är förstärkande för båda parter att vi fortsätter lyssna och agera på varandras kommunikation. 


För att avsluta med ett praktiskt exempel på vad jag menar med att förstärka de små bokstäverna: För någon vecka sedan fick mina stons grupp  tillgång till en hagdel de inte brukar ha så ofta. De har gått där förut flera gånger så den är inte ny för dem. Första dagen fick de bara utforska, men dag två verkade Unna väldigt pepp på träning så hon fick hänga med till ridbanan. En bit in i hennes pass försvann alla hennes hagkompisar i ligghallen i den nya hagdelen. Unna blev då lite långsam i sina responser på signaler och hennes huvud hölls i en lite högre position. Vi tog en paus och hon åt maten på pausstationen lite långsamt. När hon var klar  kom hon varken till mig eller gick till sin startposition som hon brukar. Hon gick till ridbanans grind. Träningsnarkomanen och “snälla-bara-en gång-till-och-en-gång-till-och-en-gång-till” Unna ställde sig vid grinden. Hon stod där så lugnt och fint, och då ville jag verkligen förstärka att hon uttryckte ett lågmält “jag-vill-inte” . Vi gick tillbaka till hagen och hon stannade med mig för avskedsgåva och kli ända tills jag klev ut ur hagen igen. Då sa hon “meep” och satte av i galopp bort till ligghallen för att se vad som hänt med hennes flock. 

Jag tänker att en del som läser ett sådant här exempel kommer att tänka att vi förstärker något oönskat om vi låter hästen “bestämma” när den ska återvända till sin flock. Men för mig är risken att  hamna i trigger stapling och eskalerade tonlägen från oss båda ett sämre alternativ som kommer att förgifta vår träning med dåliga upplevelser. Och med facit i hand har det gått utmärkt att träna hela pass sedan dess, även när flocken gått utom synhåll eller  försvunnit i ligghallen. Det var bara första dygnen som det tydligen var för pirrigt när flocken försvann. Vi måste inte göra exakt allt vi tänkt precis när vi planerat att göra det. Ibland är det mer värt att avbryta och göra något annat och samtidigt få tillfälle att lära sin häst att små bokstäver räcker för att bli hörd. 


Läst 326 ggr Kommentarer Kommentera

Frågeställningar kring bett engagerar. De flesta som aktiverade sig i kommentarsfältet tillhörande förra blogginlägget  läste troligen inte själva inlägget så noga utan gick på autopilot in i en bett kontra bettlöst diskussion. Lite förutsägbart kanske?  Mest bekymmersamt är att namnkunniga ridsportsprofiler öppet uttalar vetenskapsförakt i kommentarsfälten. Det gör det återigen tydligt att det nödvändiga förändringsarbetet inom ridsporten inte kommer att drivas inifrån. 

Personligen är jag inte så svartvit i just bettfrågan som en del kanske tror. Tanken med blogginlägget var att uttrycka min entusiasm för intressant och objektiv forskning, min förståelse för att det är svårt att ge upp gamla verktyg innan man vet vilka nya som finns, och inte minst att dela med mig av min egen glädje över nya träningsverktyg! 

Bett eller inte är inte den stora grejen för mig. Givet att:

  • hästen kan andas obehindrat
  • hästen kan svälja sin egen saliv
  • hästen får hålla huvud och hals i en bekväm och sund position
  • hästen inte har någon kroppsdel som förlorar blodtillförsel under någon del av passet
  • hästen inte har utrustning som orsakar smärta eller hotar hästen med potentiell smärta
  • samt att ryttaren inte tillfogar eller hotar att tillfoga hästen smärta eller obehag

så har jag inte så mycket synpunkter på folks val av huvudlag.

För mig är det inlärningsprincipen som är grejen, alltså hur signaler lärts in och upprätthålls. Ur mitt perspektiv är det alltid mer etiskt att lära in och upprätthålla beteenden genom positiv förstärkning. Det är de verktygen jag vill utveckla.  Jag är passionerat intresserad av att lära mig ännu mer om hur jag kan kommunicera med hästens alla olika kroppsdelar utan att lägga till och ta bort tryck. Så för mig personligen, i min egen hästträning, så blir det ganska ointressant om det är bättre eller sämre med tryck över nosryggen än i munnen, jag har ju inte för avsikt att lägga tryck någonstans! För de små lätta, belöningsbaserat inlärda, taktila signaler jag använder kanske det inte har så stor betydelse var de utförs? Eller så kommer Elkes forskning att ge fingervisningar om det och då kommer jag att lyssna och anpassa min träning därefter! 

Om jag t ex lyssnar på Marie Eisersiö berätta om sin forskning om tygeltryck i senaste avsnittet av EquiEthics podd så får jag ju tankar om att grimma verkar vara mer bekvämt för hästen än träns, även om hennes studie utförts med tryck/eftergift. Använder du tyglar? Lyssna på podden! 

Det är i alla fall mest praktiskt med bettlöst vid matbelöningar. Oftast tränar jag i vanlig grimma eftersom det ger störst munfrihet. Ibland använder jag sidepull eller kapson, alltid mjukaste sort. De har ju ofta lite bättre fästen för tyglar än grimma, om jag måste ha sådana på. Vilket jag har när jag delar ridbana med någon eller om jag specifikt vill träna på tygelsignaler. Jag använde ofta  halsring (mjukt rep) med min bortgångna häst men inte så mycket ännu med någon av mina nuvarande. 

Unghästen Unna har fått sina vargtänder borttagna så att hon ska kunna ha bett utan risk för obehag. Jag vill inte stänga dörren för tävlingar och prov i framtiden även om jag just nu inte är så sugen. Medan jag fortfarande tävlade aktivt så tränade jag med bett någon gång i veckan för att det skulle kännas vant för både häst och ryttare.  Med tränade så menar jag att bettet var där i munnen men att jag använde samma signalsystem som utan bett, dvs huvudsakligen säte och röst och minimalt med handsignaler. Western är ju fiffigt på det viset. Även om de traditionella inlärningsmetoderna inte alls är belöningsbaserade så tillåter tävlingsreglerna ridning som är kompatibel med belöningsbaserade metoder, om hästen kan tänka sig att ha  ett bett i munnen under själva tävlingsmomentet.  Det kan ofta hästar om de får vara med och välja bett  och inte har någon rädsla för att det kan orsaka smärta. 

Så egentligen är min syn på bett lika pragmatisk som på barfotagång. Just nu har vi varken skor eller bett. Nästa vecka eller nästa år kanske vi har andra behov och då blir det kanske skor eller bett eller både och? Det centrala för mig är att det är hästarnas behov som styr och att så mycket som möjligt av all inlärning och allt upprätthållande av inlärda beteenden sker med positiv förstärkning. 

Nu ska jag sätta mig och titta igenom min feedbackfilm från Angelica och göra en plan för min kompisträning med A i morgon. Så medan “alla andra” ska fredagsmysa inomhus ska vi trotsa den iskalla sjöbrisen på Udden och nörda kroppstargets med hästarna. Jag tror långkalsonger får inkluderas i fredagsoutfiten? 

Trevlig helg!





Läst 10350 ggr Kommentarer Kommentera
APR
14
2024

Bild: Vårkänsla i hagen

Elke Hartmann presenterar ett nytt stort forskningsprojekt som ska titta på användningen av olika bett och bettlösa alternativ och kommentarsfälten går bananas. “Rör inte mina verktyg” är nog den underliggande meningen, men det förkläs i upprepande av mantran som “Det är inte bettet, det är HANDEN” och “Bettlösa alternativ ger minsann också skador” 

Min beundran för Elke och hennes forskarteam på SLU är stor. Oförtrutet jobbar de vidare för att kunna leverera evidensbaserad kunskap om hästar till en omvärld som mest vill blunda och hålla för öronen och fortsätta göra som de alltid har gjort. 

Det är inte så konstigt att vilja fortsätta göra som vi alltid har gjort. Det är ju oftast det minst energikrävande valet. Dessutom har vi investerat mycket tid (och pengar) i att bli så bra som möjligt på det vi gör just nu. I det här fallet rida med bett. Om vi redan har den där välskolad handen och hästen aldrig på en endaste tandkontroll haft minsta lilla sår eller förhårdnad, då är vi måttligt intresserade av forskning som - kanske - skulle kunna visa på andra tecken på obehag hos hästen, t ex emotionella uttryck och s.k konfliktbeteenden. Så självklart vill vi då inte att Elke & Co ska dit och vända på stenar. 

Men det ska de, och vi kommer alla att få möjligheten att bli lite klokare och smartare i våra träningsval när de är klara. Om vi är beredda att lyssna så klart!

Bild: Dunnit i mjuk kapson

Jag kan sympatisera med den lite panikartade tonen i kommentarer som “Ni vill väl att alla ska gå över till bettlöst!” 

Personligen tror jag att det är dit utvecklingen kommer att leda på lång sikt. Framtiden kommer att tycka att föremål i munnen på våra djur för att kontrollera deras rörelser är barbariskt och otidsenligt. Men vi är inte i framtiden ännu och vi har en massa hästmänniskor som trots (eller kanske pga?) erfarenhet och utbildning inte kan föreställa sig hur det ska gå till att utöva sina aktiviteter med hästar utan bett. Dels vet de inte hur de ska kunna kontrollera hästen och ser farliga katastrofscenarion framför sig. Dels vet de inte hur de ska kommunicera finstilt med hästen utan bett och ändå få fram alla olika önskade rörelser. För det är så de blivit lärda både att kontrollera och att kommunicera med hästen. Att plötsligt stå med 600 kilo häst utan verktyg för kommunikation är naturligtvis en obehaglig och skrämmande tanke för vem som helst. 

Att det finns andra sätt att kommunicera med hästen, utan att tillföra eller hota* om att tillföra olika grader av tryck i munnen eller på andra ställen på huvudet, är helt enkelt inte allmän kännedom. Människan har nyttjat hästar för ridning, körning och last i flera tusen år och uppfinningsrikt redan från första början utvecklat diverse bett och attiraljer för att styra och kontrollera hästen. 

(*Även den välskolade handen har kapacitet att tillföra ökat tryck, vilket hästen vet. Hästen svarar på den lätta hjälpen för att slippa eskalering). 

Belöningsbaserad ridning och träning av häst har funnits i ca 30 år. Ett ögonblick i det tidsperspektivet. Men uppfinningsrikedomen och kreativiteten är även här mycket stor. Det är fantastiskt roligt att nu se allt fler tränare som har välutvecklade signalsystem för att kommunicera med hästens alla kroppsdelar utan eskalerande tryck eller obehagligheter. 

Bild: Höfttarget

En av dem är Angelica Hesseliussom jag gick en intensivkurs alldeles nyss. Jag är helt fascinerad av hennes system med olika targets för olika kroppsdelar och rörelser, samt hur hon använder dem för att helt belöningsbaserat lära in skänkel, sits och tygelsignaler. 

Dunnit har också blivit så duktig på att fundera och leta efter rätt muskelgrupp att aktivera. Min lilla häst som från början kände sådan olust inför allt jag höll i min hand och tog ungefär ett år på sig att kunna göra vanliga mulduttar på en fluffig targetstick. Nu har hon en helt annan inställning till föremåls potential att vara just  targets och är beredd att prova det mesta. Vem vet, kanske blir hon till slut tillräckligt trygg för att det inte ska vara obehagligt att ha med en targetstick även uppsuttet? Hennes förståelse för hur träningen fungerar har verkligen fördjupats och det är så tacksamt och roligt att träna med henne. Hon har också fått göra sin röst hörd. Av alla olika träningsprojekt vi testat under våra 4 år tillsammans så har hon tydligt visat att det är det här AR-inspirerade arbetet som ger henne störst lust att vara på ridbanan och jobba. Så det är bara för matte att försöka lära sig mer om det och lära sig alla nya kommunikationsverktyg! Kindtarget, haktarget, rumptarget, höfttarget och mycket, mycket mera!

Vi ska fortsätta träna för Angelica under våren. Som lök på laxen och grädde på moset så ska vi göra det tillsammans med min goda vän A som är väldigt duktig på just AR på vanligt vis men som också nyligen doppat tån i den belöningsbaserad världen (som naturligtvis gör sitt bästa att sluka henne med hull och hår!) 

Bild: Lunchgäng hos A

Rent ut sagt skitkul att träna tillsammans igen! Vi har en lång historik av att träna och tävla med brukshundar tillsammans i vår ungdom. Något som jag verkligen saknar från brukshundtiden är träningsgänget. När man strukturerat turas om att titta på varandras träning och ge feedback, hjälpa till som figurant vid behov och allmänt stötta varandra. Det är inte lika vanligt förekommande i hästsvängen tycker jag. Man rider tillsammans, men man ser inte alla hästarnas träning som sitt gemensamma projekt på samma sätt som man gör i en träningsgrupp på brukshundklubben. 

Men nu turas jag och A om att åka hem till varandra och fokusera på varandras träning och det är så givande och roligt. Och så Angelicas guidning ovanpå det  - hur bra blir inte det här?

Bild: Paus för P

Unna får så klart åka med på köpet och det kommer ju även att gynna henne att jobba med tydliga signalsystem och kroppskontroll. Unna är så pepp just nu att vi behöver jobba med att förstärka pausbeteenden igen. Å andra sidan gör hon superfina parkeringar med bra duration varje gång hon tjuvstartar… Att förstärka eller inte förstärka, det är frågan…


Bild: Hästars tungor ska vara rosa...

På föreningsfronten har vi haft en mycket uppskattad inspirationsföreläsning om belöningsbaserad körning med Linnéa Larsson. Vi passade samtidigt på att ha ett digitalt mingel där vi gav våra medlemmar möjlighet att träffa folk från ungefär samma landsända i grupprum.

På söndag ska styrelsen ses ett lite längre pass för att i vår nya konstellation bestämma fokusområden för det kommande året och fördela arbetet . 

Vår nästa medlemsföreläsning den 7 maj kl 19.00 är Forskningskoll med tema hästvälfärd. Etolog Emelie Deboussard kommer att berätta om hur forskning allt mer visat att avsaknad av dåliga upplevelser inte är tillräckligt för att säkerställa god välfärd för djur, det behövs även tillförsel av goda upplevelser. Emelie kommer att berätta vad forskningen säger att vi kan göra för att förbättra välfärden för våra hästar, så det vill du så klart inte missa! 

Bild:Tilda

I veckan som gått så har vi även delat ut vårens ungdomsstipendium. Mottagare denna gång är 11-åriga Tilda som önskar att få lära sig att träna och umgås med hästar på ett annat sätt än det som lärs ut på vanliga ridskolor. Tilda kommer att träna hos Malin Schön där hon också får låna lektionshäst. BHIS styrelse tycker att det var väldigt roligt att denna gång få stötta en ungdom som vill träna belöningsbaserat trots att hon (ännu) inte har egen häst. Som Tilda själv skrev i sin ansökan:

Tack för att ni läser min ansökan.

Oavsett om jag vinner eller inte så vill jag säga tack för att ni lär oss ett snällare sätt att vara nära varelsen som jag älskar mest i hela världen, hästen.

Vi barn och ungdomar är framtiden, så denna kunskap bidrar till att hästarna kan få ett tryggare och bättre liv.

Med vänliga hälsningar,

Tilda

Vi önskar Tilda lycka till med träningen hos Malin! 

En grej till som hänt är att föreningen blivit med TikTok-konto, så in och följ oss om ni gillar att hänga där!

Annars finns vi på  Facebook som vanligt! På Instagram heter vi @beloningsbaseradhasttraning








Läst 13519 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Belöningsbaserad hästträning »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Cajsa Ekström Arman

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.