Tjugoåriga Jan Jönsson står förväntansfullt och tittar på remonterna som kommer lastade på godsvagnar från Strömsholm. På K4 i Umeå jobbar han som ridande befäl, nu har det blivit dags att välja ännu en fyrbent vän att utbilda. Året är 1964 och »Janne« har alltid känt en dragning till hästarna, varför vet han inte riktigt. Men något med dem fascinerar honom.

– När jag växte upp fanns det hästar som arbetsredskap på jordbruken runt omkring där jag bodde i Ödeshög, jag gjorde allt för att få vara nära dem. Bland annat cyklade jag till Alvastra kungsgård och där fick jag rida familjen Orrenius hästar, minns han.

Den där dagen i Umeå ska visa sig vara tillfället då han möter en personlighet som kommer att ta honom hela vägen till OS-brons, många år och hårt arbete senare. Treåringarna går på led och mönstras inför militärerna. De får välja häst i ordning beroende på rang och Janne får vänta till nästan sist.

– Men just den här gången var det ingen nackdel, för kvar var Sarajevo. Jag tittade ut honom tidigt när de visade upp hästarna, jag gillar full