»När jag var liten ville jag väldigt gärna rida, men det var för dyrt så det blev aldrig av. Det var en stor sorg. Då jag blev vuxen kändes det som att jag hade missat tåget, jag tänkte att man bara kunde lära sig rida när man var barn. Men jag flyttade runt en hel del och när jag inte bodde i Jokkmokk saknade jag renarna väldigt mycket. Jag längtade efter ett substitut och tänkte att ridning hade varit perfekt. Dock kände jag inte för att rida en timme på söndagar i en ridskolegrupp för barn.

När de ringde från Stjärnornas hoppning tackade jag ja direkt. Jag hade suttit på en häst tidigare men nu fick jag äntligen rida på riktigt. Det var magiskt. Jag förstår verkligen människor som ägnar hela sina liv åt hästar. Min dröm var att galoppera i skogen och när jag fick göra det var det precis så filmiskt som jag hade föreställt mig. Det är som att man är ett med hästen, som att man är en och samma kropp. Det har jag aldrig upplevt tidigare.

Inför tävlingen i Frie