Damen, 70-plus, gör en båge i luften med handen: »Hästen brallade!« Jag förstår på gesten att min amatörtolkning av begreppet »bralla« inte stämmer.
Hästen har inte pruttat, som jag för ett ögonblick trodde, utan stegrat sig. Den som åkte som en båge genom luften var förstås ryttaren. »Det var absolut inte hästens fel att jag åkte av«, förklarar hon urskuldande. Han är ju en gammal galoppör och nu blev han rädd för något.
»Och hur gick det för dig«, frågar jag, och tänker på hur ont det kan göra när kroppar 70-plus slår i marken. »För mig? Nja, jag bröt några revben och lite annat, men snart ska jag upp på hästryggen igen.«
Jag säger bara det: Något tålmodigare och stryktåligare än hästmänniskor får man leta efter. Ni trillar av, blir trampade på, knuffas till, får ett tjuvbett, blir träffade av en hov. Och klagar aldrig. Det är