När jag promenerade i stadsparken i Västerås med mitt barnbarn Douglas fick jag syn på konstverket »Våga«, en skulpturgrupp med hästar av konstnären Mats Åberg. Den bestå av sex delar. I första skulpturen nosar hästen försiktigt på vattnet, kliver ner, tvekar och kastar sig sedan i floden. Hästen sammanblandas med vågorna i konstverkets följande fyra delar. Den håller upp huvudet och tar sig slutligen, med möda, upp på land helskinnad i den avslutande statyn. I texten bredvid står det: »Vi lämnar, offrar det välbekanta och kastar oss ut i det okända, märker, förhoppningsvis, att vi kan mer än vi trodde«.



Både ridsport och hästhållning bygger främst på starka traditioner och valda sanningar. Vi gör ofta som vi alltid har gjort utan att fundera på varför. Vi vet alla vad som är bästa sättet att rida och träna hästar. Och väljer vem eller vilka vi ska lyssna på. Självsäkert rynkar vi på näsan över hur alla andra gör. Och är snara att kritisera. Men hur ofta rann