Text: Anki Yngve
Foto: Emma Rost

På den vägen fortsatte det, som tolvåring fick hon sin första egna ponny och vid femton års ålder började hon rida stor häst.
- När jag var yngre höll jag på med lite olika sporter, jag löpte, simmade och spelade fotboll. Men efter att jag fick egen ponny var ridningen det enda som gällde, säger Helena.
Från början var hon ganska feg när hon kom upp på hästryggen, även om hon kunde vara kaxig på marken.
- Ändå skulle jag prompt fortsätta!

Livslångt sabbatsår
På den egna ponnyn ramlade Helena av en hel del, så rädslan blev så småningom avdramatiserad.
- Efter gymnasiet jobbade jag hos min tränare Lars Parmler i ett år. Det skulle vara ett sabbatsår innan jag började läsa juridik på universitetet. Det sabbatsåret pågår fortfarande! skrattar hon.
Helena flyttade hem till Stockholm, började hålla träningar, red och vikarierade lite som lärare under ett par år. För att över huvud taget ha råd med hästarna bodde hon kvar hemma hos föräldrarna ganska länge. Med tiden hade hela familjen blivit engagerad i sporten, både mamma och syster rider och pappa, som från början fått det här med hästarna "påtvingat", är nu riktigt intresserad.    

Verona första topphästen
Det var stoet Verona som tog upp Helena till landslagsnivå. Hon blev tipsad om hästen via Lars Parmler, men det tog nästan ett år innan hon fick köpa henne. Då var Helena 19 år gammal.
- Det gick väl inte så jättebra det första halvåret men med tiden uppstod det kemi mellan oss, berättar hon.
Enligt Helena fick Verona utstå en hel del missar från sin unga och orutinerade ryttarinna. Men stoet slet på och gick faktiskt hela åtta säsonger i svår klass!
- Hon gick bort för två år sedan, men jag fick två föl från henne som båda är jättefina. Och så har jag ett barnbarn till henne också!

Classic H - med berömt humör
Efter Verona tävlade Helena ett par andra hästar innan Classic H kom in i bilden.
- Hon hade ett berömt humör så det var mycket upp och ner i början, minns hon.
Som åttaåring tog Classic H över som Helenas förstahäst och de följdes åt till 2004 då stoet såldes - för en summa som Helena inte kunde tacka nej till.
- Det största vi gjorde tillsammans var nog att vinna Grand Prix i Falsterbo. Sedan red vi aldrig riktigt EM, OS och VM eftersom jag alltid var femteryttare i laget. Men när jag ser tillbaka är jag jättestolt över att ha varit femma i landet när svensk hoppning var som starkast. Och Classic presterade fantastiska resultat, jag är jättetacksam för den tiden!

Omstart med unghästar
Pengarna för Classic H använde Helena till en total omstart, med eget ridhus och unga hästar. 
- Inom ett halvår sålde jag alla hästar som gick på lite högre nivå, den äldsta som jag behöll var sex år. Det är så himla dyrt att ligga ute och tävla, har du ingen stjärnhäst så går det inte ihop ekonomiskt. Det är knappt att det lönar sig att tävla i Sverige, man måste nästan utomlands... förklarar Helena.
Just nu har hon jättefina unghästar som hon tror mycket på. Dessutom rider hon Clark, som ägs av en elev, och som har tagit henne tillbaka till landslaget.
- Han är helt annorlunda än Classic, lättare och mer framåt. En tuff häst, men kvickare och rappare. Han har vunnit en del 1,50-hoppningar och är jättekul att tävla!

Vill vinna SM
Under våren (2007, reds. anm.) kommer Helena att starta nationshoppning i Köpenhamn och därefter någon Super League-omgång. 
- Sedan ska vi hem och vinna SM! Det är jag verkligen sugen på, jag och Peter Eriksson har lika många SM-tecken så vi tävlar lite extra med varandra! Fast på ett vänskapligt sätt..., berättar hon.
Vid sidan av tävlandet är Helena en uppskattad tränare, hon bedömer att hon har ungefär 40 elever i veckan.
 
Vad är din träningsfilosofi?
- Jag tror på ganska omväxlande träning, inte på ridning sju dagar i veckan i ridhus. Jag är inte heller någon stor vän av att hoppa mycket och stort hemma. Jag hoppar på mindre hinder som gymnastik och för att träna lydnad. Och så sparar jag de stora sprången till tävling!
- Vad gäller den dagliga träningen så tror jag att alla toppryttare arbetar på ungefär samma sätt. Det är ett evigt tragglande med grunderna. Jag tror inte att hobbyryttare riktigt kan förstå hur mycket arbete det ligger bakom en svårklasshäst, och hur mycket en sådan häst faktiskt jobbas.

Dina två bästa hästar har varit ston. Är du en "storyttare"?
- Jag har alltid haft ganska mycket ston, även om jag just nu har flest valacker i stallet. Kanske beror det på att jag är tålmodig och envis, och "kryper in under huden" på stona.