Hästliv - "Jorden slutar snurra och jag faller i ett svart hål"

Hej, 

I går grät jag nog mer tårar på två timmar mot vad jag gråtit på ett helt år. Dagen började bra, brist på sömn efter en natt med målning i nya stallet. Men det är inget som en Nocco inte kan ordna till, som jag brukar säga ;-) 

Efter morgonpasset på seminstationen åkte jag hem och hämtade kundhäst för återbesök till kliniken. Jag fick en märklig magkänsla när jag satt i lastbilen på vägen dit. Ringde hem och bad Per gå till beteshagen för att titta till Cajza. För er som inte vet det så är Cajza mitt hjärtashäst. (Här berättar jag om henne)


I 12 år har jag och Per haft vår fina häst <3

På kliniken nämnde jag för veterinären, som jobbade sin sista dag innan semestern, att jag kanske kommer tillbaka med Cajza. Jag sa det lite skämtsamt men nämnde det ändå, lite som att hennes arbetsdag inte var färdig ännu.

15 minuter hemifrån kom bilden - Cajza är sparkad i hagen. Skit! Rent ut sagt. Och jag visste att det var något fel. Vet inte hur jag visste det, men magkänslan kallade på mig till henne. Det låter jättemärkligt, men efter så många år tillsammans är det som att vi kan allt om varandra.
Jag kom hem, lastade av kundhästen och Per hade redan fått upp Cajza till spolspiltan. Vid den första undersökningen med tvättning, klippning runt såret och temp-koll, höll jag ihop det.

Det var en sammanbiten stämning i stallet, Per behövde inte säga det högt, men det kändes som han tittade på Cajza för sista gången. Och som att han visste det själv. 

Analysering - transport eller inte
Jag var säker på att det inte var en fraktur rakt av i benet. Fakta framför ögonen var en sparkskada med djupt sår och i hjärtat kände jag eventuellt en spricka. Hon gick ändå så pass bra på benet att en transport i lastbilen kändes tryggt och säkert för henne. Vi lastade och när jag hoppade in i bilen ringde jag veterinären jag 40 minuter tidigare lämnat på kliniken. 

Hon svarade glatt efter två signaler och då brast det för mig. Jag fick inte ut ett ord. Tårarna rullade ner för kinderna och jag kunde staka fram "Cajza", "Spark", "Trasig". Hon sa det enda jag behövde höra, och som jag visste hon skulle säga, trots fullt med patienter under eftermiddagen: "Kom!"

I lastbilen gick mitt hjärta sönder flera gånger om. Jag fick ringa min bästis, hon som vanligen alltid finns på kliniken och jobbar. Nu är hon på semester. Samtalet var en blandning mellan tårar och panik. Varför är inte hon på jobbet, jag behöver henne när det handlar om Cajza. Behöver någon som översätter åt mig när hjärnan inte fungerar längre. Och framförallt någon som säger "andas och lugna ner dig, det är säkert ingen fara". Hon själv insåg allvaret och fick säga att om jag inte förstår så får veterinären ringa upp henne på plats.

Under den korta lastbilsfärden till kliniken reflekterar jag flera gånger över hur jag sitter och gråter. Jag åker en sträcka med häst som så många gånger innan. Ingen häst får mig att tappa kontrollen över situationen, som jag gör med Cajza. Jag är annars coolheten själv och ser allt väldigt faktamässigt när vi håller på med kundhästarna. 

Ville inte möta någon eller ens behöva le
Väl framme på kliniken kliver jag in i ett undersökningsrum och gömmer mig. Stänger dörren och smsar veterinären vart jag är. Sen blir det ett team kompetenta kollegor som tar hand om Cajza. Jag själv går bredvid som ett rödgråtet spöke och kan inte alls klara av situationen. Det är som att jorden slutar snurra och jag faller i ett svart hål.
För de som känner mig så är jag ofta, nästan alltid, den glada och spralliga tjejen. Nu möttes de alla av en liten flicka med sin älskade häst som inte kunde sluta gråta. Det sas väldigt få ord. Den enda som pratade med mig var veterinären. Jag hörde henne prata men tog aldrig riktigt in vad hon sa. 

Det var först efter sista undersökningen som hon tittade upp på mig och sa "det här kommer bli bra". Då var det som att jag tog mitt första andetag på två timmar. Då kunde jag titta på ultraljudet och gå igenom det sparkade området med henne. Innan var allt bara en svartvit tv med dålig mottagning. Detta trots att jag brukar ha bra koll på ultraljud. När vi plåstrat om Cajza som fick vila lite i en box gick jag ett varv till alla som hjälpt till och tackade för hjälpen. Jag hade ju sett dem snabbt vara på sina platser på de olika avdelningarna, men ändå såg jag dem inte. 

Eftervården hemma blir den vanliga efter en sårskada, mediciner och rengöring av såret. Cajza får bo på box i några veckor innan hon får komma ut till kompisarna igen. Per har även fått tillsägelse att köpa många påsar morötter i dag <3 



Cajza är 18 år, hon är pensionerad från ridningen, men jag har tänkt att hon ska leva och bo många många år till hos oss på gården. Det jag fick en påminnelse i går om är att när ens älskade häst blir skadad är det som att hjärnan slår av och hjärtat brister. Då behöver man någon som kliver fram och tar lead. Jag brukar vara den personen för våra kunder. I går fick veterinär-Eva vara den för mig. Så tacksam över att hon och jag är kollegor sedan ett år tillbaka så hon känner mig och förstod exakt hur hon skulle hantera situationen. 

När jag kom hem pussade jag lite extra på alla kundhästar. Bakom dem står hästägare som känner precis som jag känner för Cajza. Jag känner mig hedrad varje dag över att få vara den som tar hand om dem.

Kärleken till hästen hörni. Stark och fin sak! <3

Kram, Annelie

@stallsteningeby på instagram


Cajza - hästen med stort H för mig. Foto: Magdalena Grönneberg


Läst 30525 ggr



Fler inlägg

Hej!
Nu när vi börjar bli ett stort och riktigt härligt gäng på mina sociala medier så ökar även kommentarer och tankar. Superroligt tycker jag! 🫶🏼😃


En återkommande kommentar är ”vart är hjälmen?”. Det är ju aldrig i en negativ ton, men frågan höjs. Så jag tänkte att jag berättar min syn på det 🤗

Jag litar på mina arbetskamrater! Hästarna har respekt för mig och jag för dem. Vi är alla medvetna om att jag är chef, men på alla arbetsplatser förekommer olyckor. Vi snackar allt från paper cut till större incidenter.

Ni kommer ALDRIG se mig på en häst utan hjälm. Och ni kommer ALDRIG se mig med hjälm när jag hanterar häst i stallet. Svaren på ovan är enkel. Man rider inte utan hjälm. Punkt slut.
Och om jag sätter på mig en hjälm i stallet för att hantera en häst - då finns det noll tanke på sociala medier. Tillfällen då jag tar på mig hjälm i stallet är vid tex bandagebyte på sparkande häst, hovslagararbete på unghäst eller en väldigt rädd och osäker häst som ska hanteras. Vid dessa lägen är telefonen min sista tanke.

Jag äger tre ridhjälmar, min barn har varsin och ni ser dem aldrig på kliniken utan hjälm. (Ser ni dem där så beröm dem gärna för hjälmarna! Personalen har hjälpt mig få in en positiv känsla för hjälm så de vill inte gå in utan 🩷)
En av mina hjälmar ligger alltid i lastbilen, om en trafikolycka med stressad häst händer.



Men hemma i stallet litar jag på mina hästar, så därför ser ni mig utan hjälm.
Hoppas ni förstår och respekterar mitt tankesätt. 🌸

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram 


Läst 8865 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Här på gården rullar livet på i en hej dundrande fart! I dag kom två nya hästar, en visste jag om i går, den andra fick jag någon timmes heads up om att den ville komma. Jag gillar snabba puckar, gillar att hjälpa till och känna att jag hjälper verkligen både häst och ägare. Men dagarna just nu blir låååånga. Det är många hästar på gården, och jag säger dagligen att när boxar blir tomma nu så ska de förbli tomma några veckor. Men i dag var en box tom i 10 minuter. Så det failade ju, haha!

Men jag har roligt, jag trivs och trots lite kalla, piskande isvindar så är våren på ingång. Barnen är hemma denna vecka på påsklov. Nu var det inte riktigt tanken men en magsjuka satte stopp för deras vistelse utanför gården. Dock är de så otroligt duktiga, vet att vi måste ta hand om hästarna och Towe är en fena på att hjälpa till med vattenfyllning ute och skrubba vattenkoppar inne, för att nämna något hon alltid ser till sköts. 

Meeeen!

Det var inte detta jag tänkte blogga om i dag, jag tänkte blogga om vad jag surade ur på i mina sociala medier. 

Visste ni att det kommit ett nytt magiskt pulver som får senskador att försvinna, artros att aldrig ens ha existerat och DET BÄSTA AV ALLT!!!! DET MOTVERKAR HÄLTA. 
Kyss mig i arslet och slå mig hårt i huvudet. JAG SMÄLLER AV. 

Ursäkta svenskan, men man går alltså ut med detta i text för att sälja produkten. 

Men vänta! Det blir BÄTTRE!!

Enligt hemsidan konstaterar man: ”Du kan ge det livet ut, ingen anledning att sluta!”
Hahahahahaha!!!

Jag smäller av! Det är så otroligt roligt, tragiskt och provocerande på samma gång. 

Vi tänker alltså inte att miljö, ev avel och kanske trauma kan orsaka skador? Istället säljer vi ett pulver som ser till att senskador, hältor och artros aldrig kommer drabba hästen!

(Nu vill jag vara politiskt korrekt här och säga att jag nämner inte namnet på försäljaren här i bloggen. Och nej, det är inget svenskt företag). Tänker man till så kan man hitta vilket företag det gäller, men det skriver jag inte ut på Hippson :-) 

Men... Det jag verkligen vill skriva är: Snälla, gå inte på sån här reklam.

Ha ett bra grovfoder (hö/hösilage), ta analys och rådgör med en oberoende yrkesperson om en bra foderstat. Därefter tar du din häst på förebyggande veterinärkontroll en-två gånger om året och rider omväxlande, ridbana, skog, klättring och gärna rid för instruktör om möjligheten finns.
En glad häst är frisk häst - men olyckor händer. Skador kommer, så enkelt är det. Finns INGET pulver i världen som kan förhindra detta.
Så. Nu har jag brunnit av. Men blir så ledsen. Lägg pengarna som alla dessa tillskott kostar på bra skoning och träning istället ❤️
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

För att avsluta mitt inlägg får jag väl bli lite positiv igen. Påsken! Min påsk var magiskt bra! Storebror kom upp från Halmstad med fru och deras två hästgalna barn :-) Vi höll på långa dagar i stallet, tackade hönsen för alla ägg vi fick och spontant rev vi lite träd också. Varför inte lixom!

Om ni inte följer mig på instagram så har ni nog missat... Jag älskar våra höns. <3 Varje gång de ser mig kommer de springande. 




Vi skulle in och äta middag, men jag sa "Daniel, jag är så jävla trött på det här trädet". Sen var vi igång och fick upp den med rot och allt!


Edith och Ella, kusinerna med rätt intresse! ;-)

Varje år, de senaste fyra åren överraskar jag barnen på förskolan med ponnyridning i samband med påskfestivalen. Catti gjorde sig snygg och fick 100 av 10 i uppförande. Bästa ponnyn!


Jag brukar gå all in - så även i år ;-) 



Slut för i dag, nu ska jag ner och kvällskolla hästarna. Blir alltid en extra vända första kvällen för nya hästar. 

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram 

Läst 11396 ggr Kommentarer Kommentera

Det är lördagkväll när jag sitter i hotellbaren och bloggar. Jag har funnit den skönaste av soffor längst i hörnet av denna gemensamma yta som håller både bar och restaurang. Här kan jag sitta i min ensamhet, höra sorlet av gästerna, skratten och glädjen - men behöver inte vara delaktig.

Så vad gör jag då i Frankrike denna helg, ensam? Svaret är för mig enkelt, men blev inte som jag trodde. Jag behövde en paus. Behövde komma från vardagens måsten och press som jag levt med under 10 månader. Ska jag vara ärlig så trodde jag att det var till Frankrike jag åkte för att skriva en bok. Skriva av mig om sorgen, vågorna och tomheten. Det blir kanske en bok. Men inte i dag, inte i helgen, även om denna resa absolut ska dokumenteras i text och läkandets kraft.

Hemma lämnade jag över ansvaret för hästarna till mina vänner My och Maria. Nathalie tog hunden Bella och mina föräldrar sportlovsbusar med barnen.

Fredag morgon 06.00 satt jag på ett plan från Arlanda till Paris. Från flygplatsen Charles de Gaulle tog jag tåget in till centrala Paris. Shoppade lite på Hermès, lunchade på ett magiskt kafé och åt en croissant nedanför Eiffeltornet. Ni vet de klassiska turistsakerna ;-)

Men sedan tröttnade jag och tog en taxi ut till min destination - Versailles. Det är mitt tredje besök här, och en av anledningarna till att jag tar mig hit. Jag ä l s k a r att historien sitter i väggarna, att varje träd har en väl uträknad placering, att de stått i så många år och att allt detta är oändligt. Eller ja, i alla fall snudd på oändligt.

Det var här i Frankrike jag och Per hade vårt livs semester. Jag fyllde då 30 år och han hade planerat allt in i minsta detalj. Jag minns våra lyckligaste minnen, beslutet på gräsmattan nedanför palatset den där dagen i augusti när jag bestämde att det inom en snar framtid var dags att börja tänka på att bli föräldrar. Minns glädjen över framtiden, nutiden och att vara i stunden.

Jag vet ju att den versionen av mig finns kvar. Innerst inne är den kvinnan kvar. Men jag har tappat kontakten med henne. Istället har jag blivit en överbeskyddande, tunnelseende och hårt arbetande mamma/kvinna. Mina barn har gått före ALLT sedan juni månad. Hästarna har kommit på andra plats. Därefter har bouppteckning, administrativa uppgifter och krångel upptagit min lediga tid. Det har inte funnits många sekunder att tänka på mig själv.

Så jag var väldigt egoistisk. Jag bokade resan, sen frågade jag om hjälp med allt där hemma. Hade jag inte bokat hade jag aldrig åkt. Hade hittat på en egen ursäkt till varför jag inte skulle åka. Men nu åkte jag.

Jag är här för att säga hej. Hej till mig själv och se om jag finns kvar där inne. Sen hej till minnena av min man och våra fina ögonblick som funnits här. Och vet ni vad det bästa är? Det har fungerat! <3

Kan vi bara notera att samtliga träd i ALLA alléer står på rejält raka linjer. Helt galet. 

När jag fredag eftermiddag klev in i parken utanför palatset spreds ett lugn igenom hela kroppen. Alla måsten, alla krav och allt hemifrån stannade upp. Jorden slutade nästan snurra och det enda jag såg var skönheten. Parken, historien och hur man kan promenera i timtal för att bara ladda batterierna. Så jag gjorde det. Både under fredagen och lördagen blev det över 20.000 steg.


Älskar plötsliga infoskyltar. Ser jag en springer jag alltid dit :-) 


Planterat 1668! 1668!! Wow.

Det är sällsynt att jag delar med mig så personligt här i hästbloggen.. Ber om ursäkt om ni tröttnat och inte orkar läsa längre ;-)

Men jag slänger in lite häst här mot slutet. För i dag var jag på jakt efter OS-arenan! Och jag fann den. Fann både fälttävlanshinder och arenan. Läktarna skämtar man inte bort i första taget - hoppas ingen är höjdrädd!


Akta gräset! Här ska hästar galoppera!


Läktarna på båda sidor om ridbanan. I förgrunden ett av fälttävlans vattenhinder.


En bit in i parker finner jag ett rejält nedhopp!


Informationsskylt för besökare framför hindret. 

Efter min långa, blöta, promenad på förmiddagen tog jag ett varmt bad och sov en sväng. För att sedan avrunda dagen på det mest otroliga vis jag någonsin gjort. HERREGUD. Jag har varit på en hästshow som var Opera till häst. Det var kärleksförklaring till våra djur och deras fantastiska kunskaper. Det rådde starkt förbud mot foto och film när showen började, men jag har hittat ett klipp på youtube. Spana in nedan!


Hovstallet, mitt emot slottet i Versailles. 



Ridhuset med en otrolig atmosfär. 


Jag satt med tårar i ögonen i den mäktiga, historiska lokalen. När stråkmusiken stundtals tystnade hörde man regnet vräka ner på taket, något som gjort det hela än mer magiskt.




Efter showen fick man ta en vända i stallarna. Hästarna stod lugnt och tuggade sitt hö medan vi promenerade förbi. 


Min första tanke var "taket", "golvet", "lamporna", och sist hästarna. haha!


Namnskyltar med både namn och ras.

Under söndagen blir det en sista promenad i parken, sedan tar jag mig mot flygplatsen för att landa hemma lagom till barnens söndagsbad och hästarnas kvällsfodring.
Månaden rivstartar med att hämta häst inne på Beridna Högvakten och sedan rullar veckan på. Jag längtar! 3 dagar borta och jag har lyckats med mitt mål - jag har hittat tjejen som gärna fuldansar, skrattar och ser ljust på framtiden. Hon fanns i den mäktiga 800 hektar stora parken utanför Paris. Hon behövde bara stanna klockan, sätta tiden på paus och ta sig några djupa andetag för att fortsätta framåt.  

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram

. 


Läst 20207 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.