Hej, 

I dag är det fem år sedan allt gick väldigt fel, men samtidigt turligt rätt. Det var också dagen jag beslutade mig för att inte "riskera livet" i hanteringen av andra människors hästar.

Med hänsyn till hur stor denna plattform är, vilka som läser och Sveriges lagar och regler, väljer jag att inte gå in på hur olyckan gick till, vilken häst som var inblandad etc. Men om vi säger så här. Hästen var inte snäll. 

Jag kommer nog aldrig glömma min mans skrikande röst "AKTA!!". Men jag har ingen aning om vad det är jag ska akta mig för. (Det han ser är en häst med bakstrukna öron och två bakben som sparkar mot mig och missar mitt huvud med en hårsmån). Jag har ryggen mot hästen vid detta laget och inser att något kommer gå väldigt illa. Smällen kommer blixtsnabbt och jag kastas framåt, ner i snön. Det går inte att andas. Nästan som att en lastbil valt att parkera på min rygg där jag ligger i snön. 

Det går inte att prata, det går inte att andas in känns det som, utan hela kroppen skakar och luft kommer bara ut. Paniken sprider sig, jag får inte LUFT. Inga tårar kommer, inga ljud hörs, utan hela kroppen bara krampar. 

Per är bredvid mig och det värsta lägger sig. Det går att andas igen. Men jag kan inte prata ordentligt. 
"Ta in hästarna och hjälp mig till huset", får jag i alla fall fram. 
Medan han går iväg med hästarna till stallet sitter jag på knä och väntar. För varje minut som går inser jag att det här går inte. Jag ropar på honom att hämta bilen, jag kommer inte kunna gå den korta biten hem. Men han hör mig inte, så otroligt irriterande tänker jag. Efter en stund inser jag att det kommer inget ljud ur munnen när jag ropar på honom. Det går nämligen inte att ropa. Kroppen klarar inte av ansträngningen. Det var ju typiskt, minns jag att jag tänkte. 

Där sitter jag då alltså, rätt paj. Och vet ni vad min otroligt genomtänkta plan är?

Jag ska ta mig till huset, in i duschen för att värma kroppen. Ta på lite Arnika och sen gå ner till stallet och fortsätta. Per frågar om vi inte ska ringa ambulans? Jag säger TRAMS! Jag har fått en liten spark, tänk om någon där ute får en hjärtattack, inte kan vi ta upp en ambulans när någon kanske dör. 

Men när jag tagit mig upp till huset går det inte längre. Jag lägger mig på mage i soffan, med benen på soffbordet. Känner att jag andas genom ett sugrör och har en cementklump på ryggen. Något är nog väldigt fel på riktigt.
"Du kanske kan ringa vårdguiden?", ber jag honom. 

Jag minns inte mer. Jag hör att han faktiskt ringt 112 och berättar vad som hänt. Vid det här laget är mitt enda fokus på att andas på mitt pekfinger. Jag har satt det mot mina framtänder och tänker att så länge jag känner hur luften strömmar mot fingret, då kan jag i alla fall andas. 



Ambulansen kommer och man börjar undersöka mig. Det gick bra till någon knäppte upp min sport-BH, då svimmade jag nästan. Den knäpptes väldigt snabbt igen och jag fick en cocktail med droger för att de skulle få ut mig i ambulansen. Eller snarare upp från soffan på båren. Här är det rationella tänkandet helt ute ur bilden. 
"Ni kan lämna mig här, det är ingen fara, jag mår bra snart. Rör mig inte är ni snälla"... Jisses. 

Vi behöver inte dra hela historien, för den efterföljs av 10 dagar på sjukhus, vara en vecka på intensivvårdsavdelningen. I 7 dagar har jag Epiduralbedövning. Jag hade tur sa dem gång på gång, hade hästen haft skor bak hade det kunnat gå värre.
Nu blev det "bara" fem frakturer i bröstryggen, en punkterad lunga och blödningar på mjälten. 
Det är anledningen till paniken när hon knäppte upp min BH. Frakturerna låg så illa att på två ställen var skelettet av med två frakturer - dvs "inget" höll de "lösa" bitarna på plats.

Jag minns hur jag låg där på sjukhuset. Ska jag vara ärlig så var jag nog mer drogad än vaken. Men hemma jobbade Per och grannen Maria hårt. Maria, som själv hade fullt stall, hoppade in och hjälpte oss. Hon tog hand om mitt fulla stall och även efter att jag kom hem från sjukhuset hjälpte hon till med hästarna. Många tankar flög genom huvudet och jag funderade på om jag ens ville fortsätta. 

Ville jag hålla på med hästar? Hade första smällen träffat i huvudet hade jag ju kanske (troligtvis) varit död.

När jag kom hem från sjukhuset stannade vi till vid stallet. Jag gick till en av boxarna, där hade vi en senskadad häst som var världens snällaste. Jag klappade hennes mjuka mule, lät henne nosa mig i håret och klappade hennes fluffiga päls. Det var lite sorgligt, för jag var lite rädd. 

Hästen som hade sparkat mig hade redan lämnat gården, den vill jag aldrig mer se. Och den kommande månaden var jag livrädd. Mer rädd än jag erkände för omgivningen. När en semesterhäst bockade i den stora hagen och sparkade bakut frös jag till. Jag stod 30 meter från honom men det svartnade för ögonen. Fy fan vilken kraft.

Det som nog gjorde mig mest rädd av allt var att smällen var oprovocerad. Faller man av kan man ändå sätta in det i ett sammanhang. Typ, man kommer fel på ett hinder, hästen blev rädd i skogen eller något som man rationellt kan dra en slutsats av. Jag stod med ryggen till och den backade och sparkade upprepade gånger med ett mål - jag skulle träffas. 

Att få förtroendet för hästar igen tog tid. Jag är inte rädd i det dagliga arbetet, men jag väljer mina stunder att backa och att hjälpa till. Hästarna som kommer till gården tar jag fullt ansvar för. Skulle man inte känna mig så tror jag inte att man anar det, för jag är den som ofta håller i de vildaste busfröna. Men när det kommer till människor och hästar som jag inte känner. Då håller jag mig undan. Jag hjälper till exempel inte till med att lasta hästar på klinikparkeringar längre. Jag har inga problem med att säga rakt ut till människor att jag inte vill göra något pga att jag känner mig osäker - och vet ni. Ingen har någonsin tyckt det varit konstigt eller märkligt att jag säger ifrån.

Tittar man på min bröstrygg så ser man fortfarande vart smällen satt. Skelettet har läkt ihop, men det är en "grop" där. En påminnelse om hur stora, starka och kraftfulla djur vi hanterar varje dag. 

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby