Till vänster ”next generation” i form av Baltic, 5 år, e. Cardento – Pascal. Uppfödare är Bertil Andersson. Foto: Privat och Ida Röök
  
Vinter är inte bara snö och kallt, det är också en tid för återhämtning och reflektion. När hästarna tar det lite lugnare ges det tid att analysera hästarnas träningsmetodik, träningsupplägg, träningsfaciliteter, träningstider och slutligen hur man själv håller sig i en fysiskt god form. Finns inte motivationen kan man glömma allt ovan skrivet och ta sig en funderare över om man valt rätt intresse i livet.
  
Efter en tids reflektion växer en vilja att utveckla och förbättra. Det är så lätt att hamna i gamla trygga hjulspår. Gör man som man alltid har gjort, går det dock som det alltid har gått.
Ofta är det rädslan som styr vad ryttaren avgör är möjligt eller inte. Rädsla för att inte lyckas eller räcka till kan begränsa vilken person som helst till att bli en försiktig problemsökare, i stället för en hängiven möjlighetssökare.
Denna utvecklingsbenägenhet är ofta det som skiljer de framgångsrika ryttarna från de övriga. Inte själva ridskickligheten, vilket man kanske ofta tror. Att våga tänka utanför de ramar ens omgivning anser vara realistiska kräver både mod och hängivenhet. Med detta skrivet menar jag inte att timmarna i sadeln, letandes efter fulländning, inte har betydelse. Att hästen jobbar i balans, avspänd genom hela kroppen och släpper ner sin hals lugnt sugandes på bettet – är en förutsättning för att kunna skola den unga hästen till en framgångsrik och hållbar GP-häst.
  
Får ryttaren tillgång till en färdig häst, inriktas fokus mer på den tekniska ryttarfärdigheten i banhoppningen. En tidigare ryttare har då redan lagt 1.500 skickliga ridtimmar på hästen, för att denne ska bli färdig för svår klass. Utan dessa skickliga timmar i sadeln utvecklas ingen svårklasshäst, oavsett hästens talangfullhet som ung.
  
Jag har fem spännande, nyblivna femåringar i träning. De flesta är grundridna och kan hoppa 1,00-bana på träning, men är ännu inte startade. Under inomhussäsongen tävlar jag inte gärna så unga hästar, då jag tycker förutsättningarna för uppvärmning och framhoppning är begränsade i Mälardalen. Klimatet gör att framridningen ofta styrs till en frusen utomhusbana och framhoppningen begränsas till sex ekipage.
Däremot hyr jag gärna ett ridhus en halvdag, bygger en bana och ger varje häst den tid den behöver. Femåringarna börjar sedan tävla utomhus. Här har vi en väldigt bra försäsong med tävlingar av riktigt bra standard inom rimligt reseavstånd såsom Sundbyholm, Norrköping, Strömsholm, Årsta-Runsten och Hammarö. Alla dessa tävlingar har bra med unghästklasser som ger hästarna goda förutsättningar att både kvala och förberedas till Falsterbo.  
   
Av samma anledning som för femåringarna, tävlar jag heller inte sexåringarna inomhus nu på våren. När de under hösten däremot är befästa i 1,30-hoppning, får de åka med på några nationella tävlingar inomhus där det finns goda förutsättningar att både värma upp och hoppa fram. Sjuåringarna tävlar jag mer på. Om de känns kapabla får de tävla internationellt, i den mån det finns passande tävlingar.
  
Förhoppningen är att några av de här unghästarna ska bli framstående sportindivider. Helst allihop, men så enkelt är det ju inte. Det är mycket som ska stämma, men en sak tycker jag de flesta bra hästar har gemensamt redan från början – ges de rätt förutsättningar, så hoppar de felfritt. Vem som blir bäst står skrivet i stjärnorna!
  
/Jens