Hej hopp!
 
 Just nu pågår Nordic Equine Veterinary Conference i Stockholm. Det är en årlig internationell konferens för hästveterinärer. På konferensen hålls det föreläsningar i medicin och kirurgi där man lyfter fram gammal beprövad erfarenhet och fakta kombinerat med ny forskning. Föreläsarna är specialiserade och har mycket erfarenhet i just det ämnet som de talar om.
 
 

 
 Det är också utställning med nya veterinärprodukter samt sociala events med mingel, middag mm för deltagarna där man får chans att träffa och prata med hästveterinärer från hela landet och övriga Europa.
 
 Konferensen började igår och håller på hela helgen. Det har hittills levt upp till förväntningarna med mycket bra fakta. Det har även varit kul att se så många av landets hästveterinärer på ett och samma ställe. Jag har träffat och pratat med flera veterinärer som jag själv ser upp till oerhört mycket! Och det känns konstigt att flera av dem vet vem jag är. De är ju du som är den "bloggande veterinären". Man vet inte riktigt hur man ska responda på det, men det är jag ju. Är man inte erkänd som en stor kirurg så får man vara "bloggaren". I alla fall ettag till;) Det har jag inget emot, det är eg bara kul att så många, även veterinärer, faktiskt läser bloggen! Tack Hippson för möjligheten att skriva här!
 
 Nu sitter jag och lyssnar på en reproduktionsexpert från USA som pratar om Granulosacellstumörer på ston, vilket gör att de får hingstbeteende. Får skriva om det senare!
 
 Bäst/mest intressant hittills var nog faktiskt svenska professorn Ove Wattle och hovslagaren Henrik Janssons föreläsning om felaktiga benställningar på föl och vad man ska göra åt dem. Erfarenhet, vetenskaplig fakta blandat med humor blev mycket underhållande. Något annat extremt intressant var den skotska kirurgen Patrik Pollocks föredrag om kejsarsnitt. Det måste jag definitivt skriva om här i bloggen.
 
 Det härliga med de duktiga och erfarna veterinärerna här är att de har släppt all prestige. Det är nästan som att de blir mer och mer ödmjuka för varje år de jobbar. Eller kanske så är det ren personlighet? Jag upplever ofta att folk med mer kunskap är mer ödmjuka, det stämmer ganska bra in på: "ju mer man kan, desto mer inser man hur mycket man inte kan". Jag trodde själv att jag var en excellent hästägare som gjorde allt rätt innan jag började på veterinärprogrammet. Ju mer jag vet, desto mer ser jag upp till andra och ser hur många sätt som kan vara den rätta vägen.
 
 
 De personerna jag syftar på berättar inte alls om hur fantastiska och duktiga de är (fast de är det). De berättar om sina erfarenheter och hur de kommit fram till hur man inte ska göra (de berättar både om fall som gick dåligt och om fall som gick bra). De är också realister och väldigt ödmjuka och ärliga med vilka fall som har extremt dålig prognos. Även om man idag kan operera mycket och göra nästan "allt" med all ny teknik och kunskap så måste man välja sina fall. Alla hästar kanske inte ska räddas till vilket pris som helst?
 
 Om man som veterinär ser redan när en häst undersöks att prognosen är mycket dålig, så har man ett ansvar att upplysa ägaren noggrant om detta. Både för hästens, ägarens och ekonomins skull. Alla som sitter o lyssnar här hela helgen gör det för att de är extremt intresserade av att rädda hästar men man är såklart också mån om att det skall gå bra i slutändan. Jag vill härmed lyfta fram att "vi" veterinärer verkligen tänker på detta och det diskuteras mycket inom kåren. Vi jobbar med hästar för att vi brinner för det (hade vi enbart velat tjäna pengar hade vi valt ett annat yrke. Jag funderade själv på att bli läkare eller gå på handelshögskolan pga ekonomin. Jag kom tom in på läkarprogrammet när jag gått på veterinär i ett år! Men valet veterinär var helt rätt! De som sitter här har ett stort intresse för att behandla hästar och vet att veterinäryrket är ett ständigt lärande där man hela tiden måste hänga med i den nya forskningen och utbyta erfarenheter.
 
 Jag ser vad som ibland skrivs om att veterinärer minsann behandlar så mycket de kan bara för att tjäna pengar och håller kvar hästen extra länge bla bla. Ni som har den inställningen borde få lyssna på det jag hör under denna helg där man faktiskt ägnar en hel del tid åt att kolla på siffror om prognoser och vilka fall som kan bli bra och vilka som har extremt dålig prognos och som man inte borde gå vidare med för hästens och ägarens ekonomis skull (och ffa upplysa om extremt dålig prognos, om det är det samt prata om kostnader och intensivvård redan innan). Detta diskuteras verkligen inom veterinärkåren och det vill jag att ni hästägare ska veta.
 
 
 Jag tycker det är bra att några av Europas främsta kirurger lyfter ämnet och faktiskt förespråkar att vissa fall och operationer inte borde göras, så att vi inte hamnar i snurran att hästarna behandlas för djurägarens eller veterinärmedicinens skull, även om vi kan göra extremt mycket idag....Jag vet att detta inlägg sannolikt kommer resultera i att några läsare börjar kommentera historier om hur behandlingar gick fel och hur dyrt det var mm mm. Det kan ni spara. Jag har läst massor av sådana historier. Det jag vill att ni ska veta är att det diskuteras mycket etik, moral, ekonomi, och vilka fall som har bra och dålig prognos. Självklart vill vi göra det bästa jobbet för alla inblandade!
 
 
 Återkommer snart,
 
 //Izabella

Hej hopp!
 
 Igår var jag på Östergötlands ridsportgala i Linköping. Otroligt kul tillställning.
 
 Jag satt vid Svenska hovslagareföreningens bord. Det var mycket god mat, trevligt sällskap, bra underhållning och en massa duktiga ryttare och uppfödare som fick pris. Jag tycker det är fantastiskt att man genom tillställningar som dessa lyfter fram duktiga personer inom ridsporten. Alla som håller på vet hur många timmar av slit det ligger bakom dessa prestationer och då är det extra kul att det kan uppmärksammas. Kul också att man lyfter fram duktiga uppfödare. Utan dem blir det inga nya fina svenska hästar.
 
 Angående hovslagarna: De är verkligen extremt viktiga i teamet kring hästen, kanske den viktigaste efter ryttaren? Utan bra verkning och skoning kan inte hästen prestera och risken för hälta ökar avsevärt. Jag tycker hovslagarna också borde bli nominerade och få pris. Nästa år kanske?:D
 
 Jag vill också slå ett slag för utbildade hovslagare. Vet du vad din hovslagare har för utbildning?
 
 Obs! Fel kan självklart göras även
 av utbildade hovslagare, precis som veterinärer eller läkare också kan göra fel (så ni kan skippa den debatten) men någon med utbildning ger åtminstone den oinvigde en garant på säkerställd minimikompetens.
 
 
 Texten nedan är tagen från svenska hovslagareföreningens hemsida:
 
 Svenska Hovslagareföreningen är en opolitisk, ideell förening som arbetar för att tillvarata de utbildade  svenska hovslagarnas intressen. För närvarande finns det ca 450 medlemmar i föreningen. Föreningen arbetar även för att utbildningen i Sverige ska hålla en jämn och hög standard.  Svenska Hovslagareföreningen försöker även öka kunskapsnivån hos hästägare vad gäller en bra utförd skoning och vikten av att anlita en hovslagare som är utbildad och medlem i Svenska Hovslagareföreningen, då hovslagaren bland annat är ansvarsförsäkrad genom föreningen.
 
 
 Några bilder från igår:
 

 Jag och Micke Billow har roligt!
 

 / Izabella

Hallå!

Jag har på senaste tiden tänkt på olika ord inom veterinärmedicinen och vilken betydelse de har. Jag har också insett att de många gånger har väldigt olika betydelse för mig som veterinär kontra för hästägaren.

Ett klassiskt exempel är ordet pålagring. Om jag säger till en hästägare att deras häst har en pålagring så blir de ofta förskräckta, tror att hästen måste dömas ut och att den aldrig ska bli ridbar igen, men om jag istället säger osteofyt eller förändring i benet (vilket de också är) så är det inte alls lika farligt och uppfattas som mycket bättre av hästägaren även om det är precis samma sak jag talar om.

På något sätt så har ordet pålagring fått en extrem negativ klang och många förknippar det med en extremt halt o sjuk häst som aldrig någonsin kan prestera igen. Men vad betyder egentligen pålagring?

Enkelt förklarat så betyder det att det har bildats nytt ben som inte fanns där från början. Då benytor inte klarar den belastning de utsätts för så bildas nytt ben som ett försvar. Detta är inte alltid förknippat med hälta eller smäta, även om det kan vara det och många gångr är det. MEN, skulle vi röntga alla sveriges hästar och även de som hoppar eller tävlar på elitnivå så är skulle flera av dem ha pålagringar någonstans på skelettet. Det som avgör hur "farligt" detta är är ffa hästens tillstånd.

Om man har en häst som är halt från en led och sedan har pålagringar där, så har dessa pålagringar troligen signifikans, medan e ohalt häst utan tecken på hälta eller smärta kan leva helt obekymrad av sina pålagringar. Sen är det såklart också en fråga om hur mycket, vart det sitter osv. Men som hästägare ska man inte känna att hoppet är ute bara för att oret pålagring nämns. Vi kanske ska börja kalla det något annat? Reaktion i ben?

Liknanade scenarion finns vid spatt, som egentligen är pålagringar i hästens glidleder, eller kissing spines i ryggen där vi har pålagringar mellan ryggkotornas tornutskott. Det finns hästar med båda dessa diagnoser som fungerar optimalt och inte har bekymmer av sina röntgenförändringar. Sen blir det ju såklart ett problem vid besiktning för man kan aldrig som veterinär garantera att hästen INTE kommer få problem av detta i framtiden även om den i dagens läge är ohalt eftersom saker kan ändras med tiden (ffa då man byter ryttare, underlag, skoning, träning mm).

MEN vi måste sluta att bara hänga upp oss på röntgenbilder och ett ord, och sedan avgöra hästens öde pga det. Vi måste titta på individen, HÄSTEN. Hur mår den? Är den halt? Presterar den? Har den någonsin haft problem av detta?

Hästar är inte perfekta och inte heller deras skelett. Det är inte vi heller och inte heller vårt skelett om vi skulle börja röntga alla leder på hela kroppen. SÅ, om din häst eller någon annan häst du hört om har pålaringar, spekulera inte, googla inte och skräm upp er själva, utan prata med veterinären som undersökt hästen och diskutera framtid, hållbarhet, upplägg mm med dem!

Google är bra till mycket, men om det är något som gör att hästägare blir livrädda så är det när man googlar hästdiagnoser. Varje vecka kommer det in ägare som säger att de googlat: "Jag läste att en häst med gaffelbandsksada fick avlivas, är de bara o skjuta min direkt nu eller?". Detta är INTE ett ovanligt scenario. Jag stöter på det nästan varje vecka.

Dagens budskap: Prata med den undersökande veterinären om vad ordet betyder och vilken betydelse det troligen har för just den hästen och LUGNA NER ER!=)

 
Nedan en bild på mig och bästa djursjukskötana Linda, Anna och Gola på Stav i operationssalen förra veckan efter att operationerna var klara. Vi har så kul! Ps. Man ska ha kul på jobbet, det är bra!

Nedan en annan rolig bild som ja bara var tvungen att bjuda på. I höstas körde vi med en drönare i hästhagen (en liten minihelikopter som man kan filma med). Kolla in min islandshäst Venus blick. Vi flög runt hästarna och filmade dem och hästarna stod helt förstenade och undrade vad det var för sjukt irriterande och konstig mygga som var på besök. Snacka om fokuserad blick! Ungefär samma fokus som Valegro har när han och Charlotte D dansar inne på banan;) Så om du vill ha din hästs uppmärksamhet o ta coola bilder - köp en drönare, hästen kommer garanterat kolla in i kameran med spikade öron! Ps. Vi fick riktigt coola bilder uppifrån.

Ha en bra dag!

/Izabella

Hej!

Jag har ändrat mig om mycket sen jag själv blev veterinär vad gäller hästar och hästhållning. Jag märker nu att jag fokuserar på annat sätt. Vissa saker som jag förut tyckte var superviktiga hamnar längre ner på priolistan medan annat som jag förr inte trodde var "någon fara" helt plötsligt blir viktigt.

T.ex hade jag förr en högre kraftfodergiva på mina hästar jämfört med vad jag har idag. Jag hade varmare täcken på hästarna (fast de eg inte behövde detta) och hästarna var förr alltid lindande runtom nattetid. Nu tänker jag alltid efter varför jag gör något - jag ordinerar som veterinär emellanåt att hästar ska vara lindande men då finns det någon speciell anledning till det. För om jag ska vara helt ärlig så upplever inte jag att nattlindor med tjocka paddar runtom gör någon skillnad på friska hästar utan gallor eller cirkulationsproblem i benen, förutom att de ej kan sparka på sig själv i boxen och på så vis minska skaderisken, om man nu har det sällsynta problemet.

En annan större sak för mig i mitt yrke är att jag har ändrat hur jag ser på vad som är en bra hältutredning på häst och inte. Med mer kunskap och erfaranhet så vet jag att en seriös hältutredning av häst inte fungerar genom att undersöka hästen i 1 minut och sedan direkt säga vart hältan sitter, om hästen inte är uppenbart svullen, öm eller varm någonstans och fynden är uppenbara. När jag själv var på Rossdales i somras och praktiserade med de som av många ses som världens främsta hältutredare på häst, så berättade de följande för mig: Hur mycket man än vill tro att en viss hälta ser ut att komma från hoven, ryggen, hasen eller ett bakknä så kan man inte vara säker innan man har lagt bedövning eftersom alla hästar löser smärtan som kommer från hältan på olika sätt. Vissa ser stela ut i ryggen fast hältan kommer från hoven medan andra kanske ej vill trampa ner hoven helt fast problemet sitter mycket högre upp.

Om man 100 ggr sett en hälta som man från början misstänkt komma högre upp ifrån och sedan släcker hästen hältan när man bedövar hoven - då inser man att det INTE finns några hundraprocentiga regler för hur en "hög" eller "låg" hälta ser ut. OBS! nu pratar jag om hästar som inte är svullna, varma eller har förstärkt digitalpuls och inte är ömma etc. Jag hade en sådan häst förra veckan. Jag var nästan själv övertygad om att det var en hög hälta bak, baserat på hur hästen sköt upp höften då den haltade. Men "tråkigt nog" (alltid spännande med ovanliga saker) släckte den hältan när jag bedövade hoven och det visade sig att det kommit in grus mellan snösulan och hoven. Bort med sulan så var hästen ohalt. Denna hästen hade inte förstärkt digitalpuls, var ej öm då man klämde på hoven med visitertång, och hade inga andra tecken på att hältan kom från hoven, men ändå var det så.

Därför är det extremt viktigt att jobba med att lägga bedövningar för att veta när hästen slutar halta. En veterinär som enbart undersöker en halt häst som inte är svullen eller varm någonstans, och sedan påstår sig veta vart det sitter, plus sprutar en spruta där, gör inte en seriös utredning. Man kan självklart ha tur och träffa rätt, men man kan också behandla en häst flera ggr på fel ställe och hästen kanske ev "läker ut" den skada den hade oavsett, eftersom man ordinerar vila samtidigt. Såna här saker tänkte jag inte alls på innan jag själv blev veterinär.

Om man inte lyckas släcka hältan med bedövningar så kan man INTE vara säker på vart den sitter - man kan bara vara säker på att den INTE sitter där man har bedövat. Hästar som jag såg på Rossdales i England kunde ofta vara på hältutredning en hel dag, eller flera, eftersom man hade som mission att få hältan att släcka och verkligen hitta felet. Så, även om den första utredningen blir lång och ibland en stor kostnad, så är jag övertygad om att man i längden tjänar på att hästen får rätt diagnos från början, både för att kunna sätta in optimal behandling samt förebygga att skadan kommer åter. 

Så, en lång hältutredning som ibland innebär flera bedövningar och undersökningar betyder inte att din veterinär inte är bra på att hitta felet, det kan vara precis tärtom. Att just din veterinär faktiskt är väldigt noggran och seriös och vill att hästen ska få rätt diagnos. Den typen av veterinärer som är ärliga och erkänner när man inte hittat felet - utan istället letar vidare - det är den typen att veterinärer jag ser upp till - inte dem som klämmer och känner 1 minut, kollar på hästen och vips så är den snabbt behandlad med en spruta. 

Sen är det självklart så att man med längre erfaranhet ibland snabbare kan hitta felet, men jag vill verkligen slå ett slag för seriösa hältutredningar där bedövning ingår för att ställa diagnos. 

Det var allt för mig idag! Nu ska jag åka till skansen och klappa på djur;)

Mvh I

Hej!

Jag har flera ggr lagt märke till att det här med longering inte är självklart för alla hästägare. Jag upplever att det ofta beror på att man inte riktigt vet hur man ska göra, man ger hästen "fel" signaler och tror att den är dum fast den egentligen inte förstår hur den ska göra.
  

Vanliga problem som jag ser är följande:

* Man lyckas inte få hästen att gå ut på volten. Detta kan bli rent utav farligt med hästar som har vilat länge, för de börjar ofta bralla och sparka innan de kommit ut på volten. En god ide vid longering är faktiskt att använda hjälm, handskar och LONGERSPÖ (ffa för att kunna förlänga sin arm och ha något att sträcka fram om hästen kommer emot en). Hästar som vilar pga skada är INTE sig själva och kan sparka och skutta av glädje och av misstag träffa sin ägare.
   

* Man provar hellre utan spö eftersom det "inte behövs" och istället står man o smackar, skakar med linar och kämpar för att få  hästen att gå fram och få den att komma ut på volten. För mig är det så mkt lättare att jobba med en förlängd arm - dvs longerspöet så att signaler kan förfinas.
   

* Fast man bara ska visa hästen i fri form under relativt kort tid så ska många dra linan över nacken på hästen. Säkert en god ide men jag tycker inte det är lika säkert när man ska byta varv och måste koppla loss hela detta arrangemang samt ha hästen "lös" i några sek innan man lyckats byta varv och trä om linan. Jag tycker det går lika bra att ha linan mellan bettringarna under hakan, koppla i ena bettringen eller det bästa: ha en extrakoppling som fäster i båda bettringarna så att du endast kan koppla linan i en ring under hakan. Självklart är det inte optimalt att longera i en bettring om man ska jobba hästen men om den endast ska visas upp och linan är avspänd under longeringen så är det inget som stör mig som veterinär då jag ska bedöma hälta.
   

* Man går "framför hästen" och blockar hästens färdväg på volten. Därför stannar den och försöker byta varv. Ägaren säger ofta att hästen inte går att longera och att den "dummar sig". Jag vet inte hur många såna hästar som jag själv provat att longera efter att ägaren sagt detta och det har inte varit några som helst problem. Detta är VANLIGT. Om du ska driva hästen så måste du vara "bakom" den. Jag fick lära mig när jag var yngre att man skulle stå och titta rakt på hästens bakdel och att huvudet och framdelen skulle vara framför, så att man kan driva den framåt och inte blockera vägen. Förstår ni hur jag menar? Finns säkert en enklare förklaring.

Summa summarum så är mina tips: Träna på att longera din häst. Obs! Detta skall ej tas som kritik till hästägare utan jag tar snarare upp detta för att vi ska kunna bli bättre, och även ur ren säkerhetsaspekt. Det är väldigt nyttigt, ffa om du ska åka till veterinären eftersom många hältor endast syns på böjt spår. Använd longerspö som förlängd arm så att du kan förfina dina hjälper och få ut hästen på volten. Använd även hjälm och handskar om du har en häst med minsta bustendenser så att du ej skadar dig. Träna på kommandon och var konsekvent. Fixa gärna en extrahake till longerlinan så du ej behöver koppla oss hästen helt på ett helt nyss ställe (t.ex. hos veterinären där det ibland är många hästar som inte känner varandra i ett ridhus samtidigt).

Om ni kommer på fler saker får ni gärna kommentera - kanske vet någon en bra instruktionsfilm på Youtube eller liknande?

Mvh I

Hej!

Hoppas ni mår bra alla Hippsonläsare. Själv har jag jobbat som en tok på sista tiden. Jag tror inte man inser vilket heltidsjobb X 2 det är att vara veterinär. Först gör man det man ska på jobbet, sen gör man det man inte hinner på jobbet i form av journaler och papperarbete. Idag ska ALLT dokumenteras som man gör på kliniken. Det har såklart sina fördelar men allt administrativt jobb som veterinär tar verkligen mycket tid. Har man t.ex. slarvat men sin journal och något skulle hända med djuret som man behandlar så kan man inte visa upp på ett korrekt sätt vad man gjort och varför. Därför är allt pappersarbete också viktigt.

Sen är det en till sak som jag inte reflekterat över så mycket innan jag själv började jobba och det gäller det här med fritid och privacy. Jag älskar verkligen hästar och att jobba som veterinär, men det gör jag nu ca 10 h per dag. Utöver det har det nu blivit en hel del människor som hör av sig om sina djur på min privata mobil, de skriver på facebook och de ringer. Det roliga är också att det flesta inleder med att ursäkta sig med att de vet att de inte borde höra av sig nu eller på det numret, MEN det är ju bara xxx som de behöver hjälp med på en fredag kväll kl 23. På något sätt så är man en veterinär som alltid är "on call" även om man inte är det. Sen är jag också en person som har svårt att säga nej till saker och såklart vill hjälpa alla så mycket som jag hinner. Men jobbet har tagit lite för mycket tid på senaste jämfört med mina egna hästar, bloggen etc. Jag erkänner därmed - det är extremt svårt att ha häst (hästar) och hinna med att rida och sköta om dem så mycket som man vill samtidigt om man jobbar som veterinär. Jag upplever att jag hade mycket mer tid när jag pluggade.

Dressyrhästen Vovva har därmed inte hamnat högst upp på priolistan på sistone. Nu har jag dock tagit hem båda mina hästar över jul och nyår till föräldrarnas gård samtidigt som det ju varit en hel del röda dagar, så jag har hunnit rida mer och umgås med hästarna. Gud vad jag tycker om mina små hästar, och julens stjärna går utan tvekan till nytillskottet - raggsockan och islandshästen Venus som jag ridit in över julen - bara på några dagar! Hur kan man vara så snäll? Islandshästar är faktiskt otroligt praktiska. Jag vågar påstå att de generellt är snällare/lättare att hantera än halvblod samtidigt som de inte är så stora (mindre fallhöjd om man flyger av) samt otroligt snabblärda och tacksamma att jobba med. De äter mindre mat och är på så vis också billigare i drift. Venus är 4 år gammal 2015 och nu har jag vant henne vid longering, longering med ryttare, ridas i skritt och trav - på ca 5 träningstillfällen. Nu ska hon få en viloperiod igen då jag åker tillbaka till Stockholm och jobbar och hon får stå kvar här på gården ihop med min mammas gamla ponnysto Izadora.

Duktiga venus:

Något som dock inte gick helt smärtfritt var när jag skulle släppa ihop stona. De rök ihop och matade sparkar på varandra inträngda i ett hörn i hagen. Jag hörde hur det small och small under ca en minut och hann tänka "okej, nu har någon av dem brutit benet, undra om jag har avlivningsvätska med mig hem, hmm". På den nivån var deras slagsmål innan jag hann dit och kunde separera dem genom att veva med en stor pinne mellan dem så den ena gick framåt.

Izadora var oskadd men Venus fick flertalet hårda sparkar över rumpa och bakdel. Hon hoppade först på tre ben och skakade som ett asplöv men när hon lugnat ner sig igen kunde hon gå normalt även om hon var lite stel. Att tilläggas är att stona stått bredvid varandra i boxen senaste 2 veckorna och hälsat genom boxgallret flertalet gånger. Venus fick vila i liten hage, skrittas vid hand några dagar och äta Metacam. Sen var hon helt okej igen. 

Nytt försök gjordes igår och jag släppte dem istället tillsammans i ridhuset. Hör o häpna - det gick bra! Nu går de tillsammans och står o äter hö i storbal i hagen och matte kan andas ut samtidigt som de verkligen får leva hästliv med lång utevistelse (12 h per dag) och fri tillgång på grovfoder. PUH! Men jag kan ju säga att det här med att släppa ihop hästar inte är det roligaste man kan syssla med, jag trodde verkligen att det var kört när Venus linka därifrån och skakade oavbrutet.

Så, det blev lite mer uppdatering om läget i detta inlägg - men snart kommer jag igen med det lite mer veterinärmedicinska.

Stor KRAM på er och jag är avis på alla som var på Carl Hester clincien igår!!!