Arkivfoto: Adobe Stock och Privat (infälld)

Nu är det dags att börja jobba igen efter lite ledighet. Under ledigheten har ju detta med coronaviruset exploderat och tyvärr far ju information och desinformation runt snabbt på sociala medier.

Jag tänker undvika att drabbas av panik och ta allt lugnt och sansat. Jag kommer att jobba på som vanligt med mina skoningar. Är ju även något som jag måste göra av djurhälsoskäl. Jag är inte särskilt orolig för mig, men däremot för de som tillhör riskgrupperna. Så jag kommer jobba på som bokat. Men är ni sjuka ser jag helst att ni inte kommer till stallet utan hör av er till mig innan jag ska dit, för eventuell ombokning eller att jag om möjligt skor ensam. Givetvis kontaktar jag er kunder om jag skulle känna mig sjuk. Gäller även er som jobbar i stallen och inte kan vara hemma av djurhälsoskäl, är ni krassliga så meddela det och håll ett vettigt avstånd från oss andra om möjligt.

När vi ses i stallet får vi nog tyvärr undvika kramande eller handskakande ett tag framöver och extra viktigt är att jag har möjlighet till handtvätt med tvål och vatten när jag är klar hos er. Bra om det finns pappershanddukar eller dylikt att torka sig på, vanliga handdukar kan vara en smittkälla. Risken finns ju nu när allt stänger igen att vissa av er kan få problem med att betala era räkningar. Så hör ni bara av er innan räkningen förfaller, med ett vettigt skäl, går det alltid att lösa med en tillfälligt förlängd betalningstid.

Var rädda om er, få inte panik och tvätta händerna!

/Peppe

Foto:  Camilla Johansson–Stark

Sjukvården i Västra Götaland har beslutat att lägga ner ridterapin. Det är förmodligen svårt för de flesta att förstå vad ett sådant beslut innebär, för de som drabbas. Det är till och med svårt att förklara betydelsen i en sådan här debattartikel. Vi ska här försöka att verkligen förklara vad det betyder när vi skriver att ridning som terapi är en livsnödvändig behandling, för ett fåtal funktionshindrade. En behandling som gör att de kommer ur sin fysiska och/eller psykiska instängdhet.

För de flesta är ridning fritid och avkoppling, för några ett yrke. Det mesta i våra liv är utbytbart och enkelt. Om vi inte trivs i stallet kan man oftast byta. Till och med våra hästar är utbytbara. Det är naturligtvis tungt och mycket uppslitande om vi inte längre kan rida den häst vi älskar. Men de flesta av oss är så lyckligt lottade att det finns ett liv på andra sidan med många valmöjligheter. Visst saknar vi våra första hästar, Sally och Marwin och Trixie, men livet går vidare och nu börjar vår nya älsklingshäst – Coyt – växa in i rollen som den fantastiska, som passar in i just vår familj. Att livet är utbytbart och enkelt, betyder alltså inte att det saknar sorg och svårigheter. Det betyder att de flesta av oss har kapacitet att klara motgångar och förändringar.

Det är 48 barn och vuxna i Västra Götaland som drabbas när sjukvårdens habilitering lägger ner ridterapin. För dessa finns inga val på andra sidan, ingen annan ridskola att välja. För dessa 48 människor har mycket svåra funktionshinder. De har svårt att röra sig, ofta är de också så inåtvända av neuropsykiatriska problem att till och med föräldrarna har svårt att fånga deras uppmärksamhet och tolka deras vilja. Ridterapin väcker många gånger dessa människor att börja förstå sin omgivning och vakna till just människor.

Det är viktigt att komma ihåg att de 48, som har fått ridterapi i Västra Götaland, inte alltid räknats som människor. Vi har faktiskt bara betraktats som människor i 70 år. Så sent som på 1940-talet diskuterades avlivning inom svenska läkarkretsar, ”för många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande” skrev överläkare på Vipeholmsanstalten Dr Fröderberg 1943, enligt en FoU-rapport. Innan dess hade dessa barn fått bo i stallet eller på fattighem, och dog alltför tidigt i brist på kärlek och omvårdnad.

Men tack vare att Sverige blev en demokrati under 1900-talet och folket valde att välja politiker som stod för humanitet och för alla människors rätt till ett värdigt liv, så bestämdes att också svårt funktionshindrade skulle tillhöra samhället och omfattas av samma rättigheter som alla andra. Något som kallades habilitering växte fram på 1950-talet och fick uppdrag att hitta sätt att ge dessa mycket utsatta och rörelsehindrade människor ett värdigare liv.
Skolor byggdes upp för att utbilda oss svårt funktionshindrade att klara livet MED våra funktionshinder, för redan då visste man att allt inte går att bota. Vissa saker måste man lära sig att leva med. Jag, som skriver denna debattartikel tillsammans med min dotter, är svårt CP-skadad. Det var ingen läkare när jag var liten som trodde att jag skulle kunna lära mig gå, tala eller äta själv. Än mindre att jag skulle bli filmregissör, författare och egen företagare med familj och med hästar på en egen gård.

Jag är en av de lyckligt lottade, som föddes 1961. Två år senare fick sådana som jag rätt att gå i skolan. Och att jag över huvud taget fick möjlighet att klara av skolan berodde på att jag redan i förskolan fick vara med i en av Sveriges första handikappridningsgrupper på ridskolan Trekanten i Lerum. Där hittade inte bara min kropp styrka och balans, utan jag förstod även samspelet med hästen, med de som hjälpte mig och med övriga ridgruppen. Det var första steget för att förstå min roll och att det jag gjorde påverkade både hästen och övriga gruppen. Något som är mycket svårt att förstå, när man inte kan röra sig på annat sätt än genom ridningen.

I Radio Göteborg den 2 mars 2020 förklarade Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson beslutet om att sluta med ridterapin: ”Vi tittar hela tiden på vilka metoder som ger bästa möjliga effekt till så många som möjligt. När det gäller djur- och hästunderstödd terapi är det en resurskrävande åtgärd.”
De politiker vi har röstat fram under 2000-talet har inte längre humanitet, och alla människors rätt till ett värdigt liv, som huvudambition. Habiliteringens uppdrag är därför inte längre att ge funktionshindrade ett värdigare liv. Habiliteringen är nu mer en del av sjukvården med uppdrag att bota eller lindra, inte att utveckla, utbilda och lära oss att leva MED våra funktionshinder som inte går att bota.
Huvudambitionen för de politiker vi röstat fram nu är att hålla budget och säkerställa att det som görs i sjukvården är medicinskt effektivt, oavsett om människovärdet urholkas. Därför säger Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson vidare till Radio Göteborg: ”Vi har andra insatser som denna patientgrupp kan få med andra behandlingsmetoder.”

Vilka andra behandlingsmetoder menar då verksamhetschefen? Ett exempel är "Constraint Induced Movement Therapy" (på svenska "framtvingad rörelseterapi") som är en behandlingsform som passar medicinsk mätmetod. Terapin går ut på att man spänner fast barnets bättre hand, två timmar varje dag i åtta veckor. Barnet får leka efter bästa förmåga med sin bästa hand fastbunden i en ”förhållandevis bekväm” vante enligt professor Ann-Christin Eliasson. Tanken är att barnet på så sätt ska tvingas träning av den svagare kroppshalvan, utan att det krävs att habiliteringspersonal deltar.
Andra medicinskt effektiva metoder är att spänna fast spastiska barn i rullstolar, ståskal och på tippbrädor. I klartext betyder det barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson säger att det är mindre personalmässigt resurskrävande och medicinskt effektivare att använda tvångsbetonade behandlingar än ridterapi.

I övriga samhället är tvång och bältning i stort sett bannlyst, bland annat för att det pacificerar. Men att funktionshindrade bältas och pacificeras saknar tydligen betydelse, då de medicinska mätmetoderna tar hänsyn till detta. Ridsverige är en stor rörelse. Vi vet alla hur viktigt ridning är på många nivåer. Ridskolor runt om i landet kommer säkert fortsätta med handikappridning. Det är ridterapin som läggs ner. Alltså ridning för de allra svårast skadade, de som behöver sjukgymnast och annan kvalificerad personal för att klara att rida, alltså de som inte ens klarar handikappridning.

Över 1 500 har redan skrivit under uppropet ”Var med och rädda ridterapin. Skriv under!”. Om det är för dyrt att låta svårt funktionshindrade rida, dröjer det inte länge innan vår rätt att gå i skolan också ifrågasätts. Hjälp till att stoppa devalveringen av människovärdet.

Lars och Gintare Mullback

Det sägs att det ska vara utvecklande att gå utanför sin egen komfortzon och utsätta sig själv för nya prövningar. För bara ett par månader sedan trodde jag att det inte var mycket mer än ett av alla uttjatade talesätt, men nu i dag har jag verkligen förstått den fulla innebörden av det hela. Denna insikt, som jag väljer att kalla det, kom till mig tack vare att jag beslutade mig för att flytta över till Kanada och leva på en westerninspirerad gård.

Innan jag börjar berätta vidare så låt mig spola tillbaka bandet. Liksom många av er har i stort sett hela min uppväxt varit präglad av hästar och ridning i alla dess former. Min mamma red så gott som samma dag jag föddes, jag låg och sov i vagnen ute i stallet under tiden som mina föräldrar fixade med hästarna och min första egna häst var en envis liten shettis som inte dansade efter någons pipa.
Som liten testade jag på både hoppning och dressyr men jag fastande relativt snabbt för dressyren. Jag drogs till dess elegans och hur vackert det var när häst och ryttare graciöst skred fram över dressyrbanan. Samma år som jag fyllde åtta deltog jag i min första dressyrtävling, en lokal Lätt C:2 tillsammans med min chockerande söta B-ponny Fantomen. Trots lågmälda resultat så fångade den dagen mitt intresse och sedan dess har jag varit som fastklistrad i dressyren.

Nu så här tolv år efter min tävlingsdebut kan jag konstatera att jag har blivit en av alla inbitna dressyrfantaster. Jag är alltså en av alla dem som passar in i stereotypbilden över den så kallade typiska dressyrryttaren. Det går inte en dag där jag inte vill sitta och fila på formen, jag lägger ner timmar och åter timmar på att putsa och rengöra all utrustning in i minsta lilla detalj inför varje tävling och så fort minsta moln skymtas på himlen väljer jag att lägga täcke på min häst. Med andra ord kan man säga att jag har en viss tendens till att behandla min häst likt en porslinsfigur. Inget fel med det, men jag kan nu konstatera att det finns flertalet hästmänniskor där ute i världen som har ett annat sätt att se på saken.

För cirka tre månader sedan förändras nämligen mitt liv helt och hållet då jag lämnade tryggheten hemma och allt jag var bekväm med för att bege mig av till andra sidan Atlanten och mina drömmars land, Kanada. Ett av målen med resan var att jag ville utforska en annan del av hästvärlden. Exakt vad det var jag ville utforska var aningen oklart, men jag har sedan länge drömt om att få testa på att rida western.
Det visade sig dock vara svårare än jag trodde att finna ett ställe som erbjöd mig möjlighet att göra just detta, men efter en del om och men lyckades jag slutligen komma till en mindre hästgård i västra Kanada som ägs och drivs av ett otroligt trevligt pensionerat par. Mannen ägnar sig åt westernridning, och mer specifikt åt en disciplin som kallas för cutting. Om ni, liksom jag, inte är helt på det klara med vad det innebär så kan jag försöka förklara det mest väsentliga. Cutting innebär kortfattat att man tillsammans med sin häst ska driva ut en ko från flocken för att sedan hindra den från att springa tillbaka dit innan man har arbetat klart med den.

Trots att jag var medveten om att jag skulle rida western så fick jag mig en smärre chock när jag först kom hit. Givetvis var jag beredd på att det skulle vara en hel del som skilde sig åt jämfört med ridningen hemma, men inte var jag beredd på att det skulle vara så pass stor skillnad. Inte enbart rent ridmässigt utan även hur de hanterar sina hästar i största allmänhet.

Av denna anledning blev det ett par problematiska första veckor för mig, då jag slogs mot alla skillnader och allt som de gjorde annorlunda. Om sanningen ska fram tyckte jag näst intill att allt de gjorde var fel. Nu efter fyra månader har jag dock kommit till insikten att det aldrig var de som gjorde fel utan att det helt och hållet berodde på att det var så långt ifrån vad jag är van vid.

Under min tid här har jag inte enbart lärt mig att uppskatta skillnaderna utan jag har även börjat inse att det finns en del som vi borde lära oss av varandra. Något som jag verkligen uppskattar hos cowboyhästarna är nämligen deras temperament och vilja till att arbeta.

Oavsett om det är en tvååring som precis har börjat bli inriden eller om det är en åttaåring som är på toppen av sin tävlingskarriär så är de lugna och harmoniska. När de arbetar med en ko eller liknande så är de minst sagt på alerten, men sekunden efter kan de även stå fullkomligt avslappnade. De utstrålar en glädje till att vilja arbeta som verkligen smittar av sig på ryttaren. Vi behöver därför aldrig på något sätt tvinga dem till arbete utan vi behöver enbart vägleda och se till så att de hushåller lite med sin energi.

Tack vare deras härliga temperament är de även väldigt okomplicerade att hantera. Inte bara för vuxna som har hästvana sedan 20 år tillbaka utan även för en liten flicka på fem år som knappt når under sadelkåporna. Man kan alltså säga att det är hästar som riktar sig till alla, och inte enbart de så kallade experterna. Det blir helt enkelt lite mer familjärt och jag uppskattar det faktum att även de högpresterande tävlingshästarna är så pass lugna och harmoniska att vem som helst skulle klara av att hantera dem utan några som helst bekymmer.

Givetvis är jag väl medveten om att det är viktigt att ha i åtanke att det är två vitt skilda grenar inom ridsporten, med två helt olika syften. Av den enkla anledningen krävs det därför olika typer av hästar samt olika träningsmetoder. Jag är även medveten om att de dressyrhästar som ska prestera på en högre nivå behöver ha en gnutta mer energi och temperament för att få den där extra lilla extra utstrålningen. Dock är det viktigt att vi påminner oss själva om att det enbart är ett fåtal professionella dressyrryttare där ute som kräver den typen av hästar.
Majoriteten av oss är helt vanliga hobbyryttare som enbart rider och tävlar för nöjes skull. Därför tror jag att dressyrsporten hade gynnats av att vi valde att ta in lite av cowboyhästarnas lugn i stället för att enbart fokusera på att ta fram den ena toppresterande hästen efter den andra.

Slutligen uppskattar jag det faktum att westernridning och själva hanteringen av hästarna bygger på att det ska vara praktiskt och enkelt genomförbart. Under min tid här har jag lagt märke till en hel del finurliga saker som de lär sina hästar. En del av de sakerna får nog stanna inom westernridningen då de kan vara lite knepiga att införa i dressyren, men det finns faktiskt en del saker som jag gärna ser att vi tar efter. Bara en sådan enkel sak som att de lär alla sina unghästar att när en tygel eller ett grimskaft hänger ner i marken så ska de stå stilla.

Man låter helt enkelt dem tro att de är fastbundna i marken när de i egentligen står helt fria. Inte speciellt svårt att lära, men ack så praktiskt. Ytterligare en sak som jag fastnat lite extra för är att de försöker göra det mesta från hästryggen. Exempelvis vänjer de hästarna vid att man ska kunna flytta runt saker på marken från hästryggen, samt att man ska klara av att öppna respektive stänga olika slags dörrar och grindar. Ännu en sak som relativt enkelt att lära sin häst – men det kan bespara oss ryttare en hel del onödiga avstigningar. Egentligen inte några vidare världsomspännande förändringar, men det hade förenklat den vardagliga ridningen en aning.

Givetvis finns det även en hel del i dressyren som jag anser att cowboyerna borde lära sig av oss dressyrryttare. Men vad jag har märkt av än så länge under min tid här är de aningen motsträviga när det gäller förändring. Tills vidare antar jag att jag helt enkelt får nöja mig med att de låter mig komma undan med att sitta om på rätt sittben och räta lite extra på ryggen när vi skrittar av hästarna.

Efter flytten till Kanada och tre månader fyllda med westernridning kan jag nu vara den första att skriva under på att det verkligen gör underverk att våga gå utanför sin komfortzon. Givetvis är det otroligt jobbigt och besvärligt till en början, men det gör minst sagt underverk. Jag är nästan förbluffad över hur mycket det finns kvar att lära sig om hästar och aldrig hade jag kunnat tro att westernridningen har en hel del förmåner som vi dressyrryttare borde anamma.

//Hilda Andersson

"Bilden visar upp en kontrast som jag knappt var kapabel till att föreställa mig. Från att rida med ståtlig hållning iförd proper utstyrsel till att jaga efter kossor med enhandsfattning. Till en början såg jag inte mycket mer än bekymmer i att behöva lära om så gott som allt jag någonsin lärt mig när det gäller ridning, men nu efter ett tag har jag börjat lära mig att se tjusningen i det hela. Det finns så otroligt mycket att lära och aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vi dressyrryttare har en hel del att lära av westernridningen."