Gästbloggen


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erika Wenderyd är 19 år och tillbringar all ledig tid i stallet med sina tre hästar. Till vardags arbetar hon som modell, men hästarna är stora passionen. Som både ponny- och juniorryttare har hon deltagit i SM, just nu ligger hinderhöjden på 1,40-nivå med siktet inställt på 1,45 under kommande säsong. Hennes senaste blogginlägg har fått stor uppmärksamhet och vi har fått tillåtelse att publicera det här i Gästbloggen.

"Prestationsångest. Ett ord som är väldigt bekant för mig. Som tävlingsryttare stöter jag på känslan ofta, men även då jag gör modelljobb, går på castings, gick i skolan, spelade innebandy, fotboll, sjöng i konfirmationskören, stickade på syslöjden eller bakar. I mitt huvud är allt en tävling som jag måste vinna.
  
För mig har ångesten alltid varit kopplad till de saker jag själv anser mig kunna, om jag ska utföra någonting jag vet att jag inte är bra på eller har provat förut accepterar jag att jag inte är bra. Så fort jag ska prestera inom någonting jag tycker att jag borde klara av (även om det är någonting nytt inom t.ex. skolämnet) blir jag helt blockerad. Får panik. MÅSTE prestera.
Detta var väldigt påtagligt i skolan. Varje gång vi skulle ha något prov, oavsett ämne, fick jag ångest. Jag vågade nästan inte göra provet för att jag var rädd att misslyckas. Eftersom jag alltid har haft relativt lätt för skolan satte jag en gräns som var lägsta accepterade nivå (som jag tyckte), i just detta fall var det ett C.
Jag minns så tydligt när jag skulle skriva nationella proven i matte i tvåan på gymnasiet. Det var uppdelat i tre delar, efter varje del var det en paus på 30 minuter. Dessa pauser spenderade jag inlåst på toan där jag grät och ringde mamma för stöd. Allt kändes skit, jag kunde ingenting, fattade ingenting, skulle säkert få F osv osv osv. Hur slutade det? Jag fick ett B.
  
Att vara tävlingsinriktad och ha mål är positivt. Att ha en vilja att nå målen och prestera är det som tar oss framåt. Däremot måste det finnas en gräns, man får inte sätta mentala spärrar för sig själv. Jag tror med facit i hand att jag hade kunnat prestera ännu bättre i skolan om jag hade tillåtit mig själv att försöka.
I allt för många fall begränsar jag mig själv för att jag är rädd för att misslyckas. Håller mig på den säkra sidan. Men jag ska också säga att jag ofta gör saker jag inte heller vågar, för att jag har ett driv. Allt handlar om att vända ångesten till ett driv att ta sig framåt.
  
Dessa känslor tror jag är kopplade till dålig självkänsla. Man drar en parallell mellan prestation/resultat och ens värde som människa. Om jag inte presterar bra på tävlingen är jag inte lika mycket värd som person. Om jag inte lyckas få jobbet på den här castingen är jag inte värd någonting. Detta är FEL FEL FEL och jag vet det själv.
Jag försöker alltid i den mån jag kan pusha andra till att ta steget och prova, att försöka, att vara nöjda över sin prestation även om det inte riktigt blev lika bra som de tänkt. Självklart är det svårare för mig att själv leva som jag lär. Det är det alltid.
Jag tror att jag hela tiden utvecklas på denna punkt. Det är väldigt mycket lättare för mig att ta motgångar nu än vad det var förr. Självklart har jag mina stunder då jag gråter och har ångest för att jag inte har lyckats ta mig dit jag ville, men det händer mer sällan. Jag orkar oftast hålla isär min prestation och vem jag är som person.
  
Att ta över en ponny/häst efter en annan ryttare är alltid svårt. Jag vet. Föregående ryttare har presterat upp till en viss nivå och man vill lyckas med samma. Släpp den pressen, tänk inte så. Du tar inte vid där den föregående ryttaren slutar. Du och din häst skriver er egen historia.
Om jag köper en häst som har hoppat 1,50 med ryttaren jag köper av, betyder inte det automatiskt att jag och den hästen kan hoppa 1,50. Kanske tog det den föregående ryttaren fem år att komma dit? Då tar det förmodligen lite tid för mig med.
  
Jag tror att det är så himla viktigt att släppa allt runt omkring sig för att lyckas. Att inte jämföra sig själv med andra, oavsett vad det handlar om. Alla individer är olika och har olika förutsättningar, därför är det omöjligt att jämföra och rangordna. Du är du och du äger din prestation.
När jag red ponny och i början som junior på häst, tänkte jag väldigt mycket på hur jag presterade, vad andra tycker, vad säger landslagsledningen? Kommer jag någonsin att vara bra nog etc. Det har jag slutat med nu. Bara dålig energi.
  
Skit i vad andra tycker, det viktigaste är väl vad DU tycker? Om du är nöjd med det du gör, då är det perfekt. Jag har nu slutat bry mig. Jag vet att jag inte hoppar högt nog för att knipa en landslagsplats som YR, men helt ärligt rör det mig inte i ryggen, för jag har så ofantligt roligt med mina hästar. Det finns inget roligare än att hoppa en speedklass med Chalice, göra det vi är bra på, känna oss duktiga. Jag älskar det.
För mig är ingenting annat än vår glädje viktigt. Vi gör väl ändå detta för att vi älskar sporten och vill ha roligt? Så varför inte ha kul på den nivå man är? Jag har högre mål, jag vill framåt, men tar det som det kommer. Den dagen jag känner att vi är redo att ta ett steg upp, debutera 1,45 – då gör vi det. Jag stressar inte.
  
Våga ha roligt och framför allt, våga försöka. Det är detta som tar oss framåt.

Mvh Erika"


Läst 72523 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Nathalie Steffner är på jakt efter en ny häst, något som verkar vara lättare sagt än gjort. I sin blogg skriver hon om frustrationen hon som potentiell köpare har upplevt de senaste veckorna. Vissa annonserar nämligen ut hästar de egentligen inte vet om de vill sälja – vi har fått lov att publicera inlägget här nedan. 


"Frustrerad, sur och bitter. Just nu när vi befinner oss i sökandet efter min nya stjärna kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg om just detta.
Ute på marknaden finns det mängder av annonser, inte nog med att vi har olika hemsidor med försäljning av hästar utan det finns också flera olika till salu-sidor på Facebook. Som tidigare hoppryttare kan jag berätta att marknaden för westernhästar är betydligt smalare. Mycket hästar säljs via kontakter och alla ligger inte ute till försäljning.
Men åter till min fråga som riktar sig rakt till personer som säljer häst: Ska du sälja hästen eller inte?
  
Efter ett par veckors letande
kokar jag nu över av irritation kring ägarna till dessa hästar som är ”till salu”. För jag kan meddela dig som läser att alla minsann inte är ”till salu” alls. Jag skulle kunna göra en milslång lista på människor jag har varit i kontakt med, den här gången och under tidigare år när vi har letat häst, som är så oseriösa att hälften vore nog. Låt mig börja från början…
  
Har du lagt ut din häst på en annonssida eller Facebook-sida för att sälja den måste du förstå vad det innebär. Det innebär att du kommer att bli kontaktad av olika personer – och du kommer att behöva svara på frågor. Om du anser att någon av ovanstående punkter är något du inte vill göra: Sälj inte hästen själv. Hur svårt ska det vara?
  
Du har förmånen som säljare att välja hur du vill bli kontaktad. Gillar du inte att folk ringer, och tänker vara en grinig gubbkärring i telefon mot folk som vill fråga saker om din häst? Be intressenter att mejla dig i stället! Dessutom: Ju tydligare annons du skriver, desto mindre frågor kommer du att få.
Detta leder oss till nästa punkt. Du måste svara på mejl eller samtal. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit till eller ringt folk angående hästar, och så får jag inget svar? Det spelar ingen roll hur många meddelanden man lämnar. Åter till rubriken: Ska du sälja hästen eller inte?
  
Nästa chockerande grej till dig som är en värdelös försäljare: Intresserade människor kommer att vilja provrida din häst. Jag förstår att det kommer som en chock, men man vill gärna provköra bilen man vill köpa.
Till att börja med kan jag berätta att jag som potentiell köpare struntar i att du jobbar den här veckan eller ”har mycket just nu”. Givetvis får jag som köpare anpassa mig efter tider som passar dig, men det förutsätter att det finns några alternativ på tider du kan. Har du inte möjlighet att ta emot folk förrän om en månad: Lägg inte ut hästen nu. 

Vad är det som är så svårt? 

”Jo, den är till salu, men mer som en intressekoll.”
EN INTRESSEKOLL? Driver du med mig nu? Du vill alltså kolla om någon eventuellt, kanske möjligtvis, vill köpa din häst? Snälla människa, vad väntar du på? Ta ett eget beslut först. Ska du sälja hästen eller inte?
  
”Eh, vi har inte bestämt vad vi vill ha för den.”
NEHE? Ni har inte bestämt? Förstår du hur chockad du kommer bli på Ica nästa gång du tar ett paket mjölk och det står ”vi vet inte vad det ska kosta”... Ska du sälja hästen eller inte?
  
”Jag har mycket just nu och sedan ska han gå en tävling om två veckor, så det blir lite tight.”
Har du inte förstått att om du ska sälja hästen, då kan du inte planera årets tävlingskalender? Dess nya ägare kanske vill tävla då? Med sin snart nya häst? Lägg inte ut din häst om du har ”mycket just nu”. Ska du sälja hästen eller inte?
  
”Vi vet inte om vi kanske har ändrat oss, den ska nog inte säljas.”
Är vi, när du klämmer ur dig detta, i startfasen av vår kontakt: Ta omedelbart bort annonsen och lägg ut den när du vet vad du faktiskt vill. Det värsta med den ovannämnda kommentaren är att den kan komma efter att du har provridit hästen. Helt vidrigt! Jag kommer ihåg detta redan från tiden när jag var liten ponnytjej och blev helt hjärtekrossad när säljaren klämde ur sig detta precis innan köp. Skäms på er! Vem gör så? Ska du sälja hästen eller inte?
  
”Jag vet inte vad det är för stam, jag har inte koll på pappren.”
Nä, men hitta dina papper och sälj hästen sedan då? Är det något oklart med att du bör ha koll på detta när du säljer den? Ska du sälja hästen eller inte?

”Hästen är såld.”
Ja, men ta i så fall bort annonsen. Ska du sälja hästen eller inte?
  
”Jag vill gärna rida honom ett par veckor till innan han visas.”
Men snälla? Varför har du då lagt ut annonsen? Och om du nu måste, låt det framgå att hästen inte är visningsbar förrän om x antal veckor. Ska du sälja hästen eller inte?
  
Om man otaliga gånger har använt sig av kommentarerna ovan vill jag också belysa att det finns supermycket bra människor som säljer hästar åt dig. Visst, det gör att det kostar dig en slant. Men å andra sidan slipper du allt jobb och du kan ställa krav på försäljaren kring vilken typ av köpare du önskar att det ska vara. Envisas inte med att sälja hästen själv när det finns professionella människor runt om i landet som gör det så mycket bättre. Om du däremot inte känner igen dig i texten ovan kan du självklart sälja själv.
  
En sista punkt är att det är helt okej som säljare att känna att personen som provrider inte passar ihop med hästen. Jag har själv haft mängder av människor hos mig som har kollat på någon häst vi säljer och har ett flertal gånger känt att det inte kommer att fungera.
Var då ärlig. Skyll inte på någon dålig ursäkt som gör att du framstår som otydlig och oseriöst. Säg som det är. ”Jag tror tyvärr inte att du och hästen kommer att passa ihop med tanke på…”
Det är något du berättar för köparens skull också, för du vill inte se din häst vara till salu om ett par månader igen.
  
Det var nog det jag hade att säga för i dag. Så, ska du sälja hästen eller inte?
  
/Nathalie"


Läst 70475 ggr Kommentarer Kommentera

FOTO: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Skribenten till det här inlägget har hört av sig till Hippson för att lyfta frågan om de ekonomiska villkoren för hästföretagare i Sverige. Här berättar personen själv om sina erfarenheter och ifrågasätter om det verkligen går att driva ett företag vitt och samtidigt överleva ekonomiskt när man arrenderar en anläggning. Personen har valt att vara anonym på grund av risken för repressalier. 

Sedan snart nio år tillbaka driver jag ett hästföretag, där jag tar emot unghästar, fölston och andra inackorderingar. Företaget startades i liten skala, men verksamheten har hela tiden vuxit när det gäller kunskap, service och faciliteter. Jag betalar moms och min personal avlönas vitt.
  
Eftersom jag inte har egen gård, har jag hyrt/arrenderat ett par olika anläggningar för min verksamhet. Detta är dyrt, eftersom hyres-/arrendekostnaderna för den typ av anläggning min verksamhet kräver som regel är höga. När verksamheten går bättre är det också vanligt att gårdsägaren vill ha del av den ökade förtjänsten och därför höjer arrendet. Dessutom måste jag, för hästarnas skull, investera i gården, till exempel genom att köpa grus till hagar och sätta upp nya staket när de befintliga är i dåligt skick. Jag har mycket svårt att förstå varför jag ska dela med mig av de ökade intäkterna och betala för sådant som kommer fastigheten tillgodo.
  
Visst har jag kontrakt, men villkoren kan plötsligt ändras och jag kan få höra att ”det går ju bra för dig”. Bråka vill jag ju inte utan bara driva mitt företag i lugn och ro, jag är ju dessutom i beroendeställning gentemot gårdsägaren. Min hyres-/arrendekostnad har varit allt mellan 30 000 och 50 000 kronor/månad. Därutöver har jag kostnader för foder och strö samt vit lön till en anställd. Hyra för bostad och utgifter för egen bil går givetvis därutöver. Allt detta ska finansieras genom mina kunder, men det finns förstås en övre gräns för vad som är en rimlig kostnad för dem.
   
Naturligtvis vore det bättre om jag hade en egen anläggning och betalade till mig själv i stället. För att kunna köpa en gård behöver jag få lån av banken och trots att jag visat att jag är i stånd att klara ovannämnda utgifter, säger banken nej. Banken vill alltså inte bevilja lån utan att jag har en relativt hög kontantinsats, men den har jag ingen möjlighet att spara ihop till eftersom gårdsägaren höjer hyran/arrendet i takt med att mitt företag går bättre.
Jag arbetar hårt och min verksamhet kräver att jag i princip har jour 24 timmar om dygnet vilket jag gärna har, eftersom jag brinner för mitt jobb och är mån om mina kunder och deras ögonstenar. Men på grund av de ökade hyres-/arrendekostnaderna kan jag inte ta ut högre timlön än 55 kronor.
  
Frågan är då om det går att bedriva en seriös, vit hästverksamhet på de villkor jag har. Konkurrensen från oseriösa företag som driver sin verksamhet svart, ofta med hjälp av billiga och inte särskilt kunniga praktikanter är svår.
Hur vill vi inom hästvärlden att företag ska bedrivas? Vad vill kunderna? Är de beredda att betala mer för en seriös och trygg vit verksamhet eller är det viktigare att kostnaderna hålls nere?


Läst 54215 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Adobe Stock och Malin Andersson 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Den bloggande dressyrnestorn Bo Tibblin tar ofta upp tänkvärda frågeställningar i sin blogg. I sitt senaste inlägg uppmärksammar han skillnaden mellan lösgjordhet och eftergift. Något som inte alltid är en självklarhet att ryttare vet skillnaden på. 

"Lösgjordhet och eftergift. Detta är två begrepp, som grundligt borde diskuteras och framför allt definieras. Man får ofta intrycket att det bara är uttryck som används utan att egentligen veta vad man menar. Och det finns utan tvekan inga självklara definitioner av detta.
Vad man först och främst kan konstatera är att det ena inte kan existera utan det andra. De måste då också skapas parallellt. I Tyskland används ibland ordet ”Zufriedenheit” – välbefinnande, tillfredsställelse – i stället för lösgjordhet. Det är ganska väl beskrivande av vad det handlar om.
Hästen ska trivas under sin ryttare och i sitt arbete. Det ska präglas av ”harmoni”. Detta är också ett lite svårbeskrivet tillstånd. Jag brukar säga att harmoni kännetecknas av att alla faktorer hos såväl ryttare som häst ska samverka mot det önskade målet. Man ska inte se något som motverkar detta. Då kan man tala om harmoni.
  
Detta tillstånd kan bara skapas genom en riktig och välbalanserad utbildning av häst och ryttare. Man ser ofta exempel på ryttare som genom att böja, bända och ”trycka på” tror att de kan uppnå tillståndet. Här kommer definitionen av ”eftergift” in.
Det är en direkt översättning av engelska ”submission” som betyder ”underkastelse, undergivenhet”. Detta kan man uppnå på tidigare angivet sätt. Hästen har ”givit upp” och fogat sig. Men det är inte vad vi menar med riktig dressyr.
Den ärliga lösgjordheten ska skapas genom ett efter hästens förutsättningar planerat utbildningsprogram. Detta måste vara långsiktigt och baseras på väl genomtänkta gymnastiska övningar som bygger på varandra. Först då kan resultatet bli ”zufriedenheit”. Den falska lösgjordheten ser man ofta resultatet av på tävlingsbanan med korta halsar, indragna nosar och oroliga munnar som följd.
  
En faktor som är mycket avslöjande när det gäller äkta lösgjordhet är ”takten”. En lösgjord häst ska kunna bibehålla takt och rytm inom samtliga gångarter både rakt ut och i samband med rörelser. Brist på ärlig lösgjordhet framträder mer och mer ju högre upp i klasserna man kommer.
En rörelse som är tydligt avslöjande är piaff. Hur ofta ser man inte hästar som i stället för piaff utför en ”kort promenad med hög fotflyttning”? Och det är inte ofta man ser en ren tvåtakt i piaffen. Det ska ju vara trav i det närmaste på stället.
Man ser också hästar som trampar högre bak än fram. Allt detta ät tydliga tecken på bristande lösgjordhet. Vid tävling bestraffas alltför sällan dessa felaktiga typer av piaff med underbetyg. Man försöker hitta förmildrande faktorer, men detta skapar en för liten skillnad i betyg mot dem som utför rörelsen korrekt.
Som jag inledningsvis skrev anser jag att man i alla utbildningar skulle lägga mycket större vikt vid detta ämne. Och det är ingenting man gör genom en tillfällig diskussion eller demonstration. Det måste åstadkommas genom ett ”samtänkande” mellan välutbildade tränare och domare.

/Bo"


Läst 89540 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Kate Jürrisson är godkänd hovslagare av Jordbruksverket och verksam främst i de sydöstra delarna av Skåne, runt omkring Malmö. Där är inte vintern och hösten känd för att vara direkt torr och behaglig, utan hagarna i regionen brukar bli minst sagt blöta och leriga.
I ett uppmärksammat inlägg på sin Facebook-sida meddelade därför Kate att hon funderar på att införa en rengöringsavgift, för de hästägare som inte har tvättat av hästens ben och hovar inför skoningen. ”Jag ville uppmärksamma dem på att det krävs en timmes extra tid för att hästarna ska hinna torka om de har varit ute i hagen och att någon måste ta in dem i tid”, säger Kate.
Hon understryker att hon har en god kommunikation med ”sina” hästägare, även om just detta med rena och torra hovar och ben tål att upprepas många gånger. ”Avgiften har ännu inte använts och jag tror inte att jag kommer behöva göra det heller. Det var mest för att visa att tid är pengar och att sko hästar är mitt levebröd. Hinner jag inte sko ett visst antal hästar om dagen, för att jag måste rengöra dem kostnadsfritt i stället, räcker inte min lön”, säger Kate.


Foto: Mats Andersson

”Hästägare – du går väl inte till tandläkaren med potatismos i munnen?”
  
Då kom hösten igen... Och med den blåst, kyla, regn, frost, regn och regn. Och med det, eftersom våra hästar går ute mesta delen av dygnets timmar, blöta hästar inklusive blöta, leriga och fruktansvärt kalla hovar. Jag vill även understryka att alla hagar oavsett underlag påverkar hovar och ben på detta sätt.
  
Ja, det är lika överraskande som första snön, jag vet men... Från och med i dag kommer jag att införa en "rengöring av häst-avgift" om inte hästen är inne och torr när jag kommer och ska sko, den ska heller inte ha ett lerigt och/eller blött regntäcke på sig. 
Avgiften variera beroende på hur lång tid jag kommer att bli sen till nästa väntande kund.
Minutpriset ligger på 17 kronor per minut exklusive moms. Men med tanke på att hästen måste spolas, kratsas och torka, är det en minimumtid på cirka 45 minuter skulle jag gissa.
  
Eftersom jag oftast inte har den tiden över kommer jag troligtvis inte att sko din häst den dagen och du blir debiterad för förlorad arbetstid.
 Miljön där hovarna befinner sig består bland annat av bajs och kiss, lera, bakterier, smuts, svamp, sörja och så vidare. Kiss och bajs rotar jag i varje dag ändå, men det behöver inte bli ännu ogynnsammare arbetsmiljö än så.
Dessutom finns det också en säkerhetsaspekt. Välj själv en avskuren sena, i värsta fall, för att jag glider halkar med mina blöta och leriga händer – eller ta på dig ansvaret att rengöra din häst.

  
Detta gäller alla hästägare! Vare sig du är kund till mig eller inte. Har din hovslagare aldrig klagat på att hästen inte är ren betyder inte det att den inte bryr sig om vilket, utan du har en alldeles för snäll hovslagare. Bli dock inte förvånad om hovslagaren en vacker dag inte dyker upp och aldrig mer hör av sig till dig. 

Jag tänker inte ge direktiv om hur man rengör en häst, men hovarna ska kratsas, ben samt hovar ska spolas och de ska ha hunnit torka. Glöm inte att göra rent bak i ballregionen.
  
Ett annat hett tips är annars att lämna hästarna inne den dagen hovslagaren kommer, de är ute så mycket ändå och står oftast mest och huttrar denna del av året i alla fall. Får de vara inne är de dessutom mer harmoniska och avslappnade än när de har stått ute och spänt sig.
   
Du går väl inte till tandläkaren med potatismos i munnen?

/Kate


Läst 108486 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. När det kommer till arbetet med sin häst vill hon ständigt utvecklas, för att ge hästen den bästa möjligheten till varierad träning – men vem ska man egentligen lyssna på? I ett gästinlägg skriver om om fördelen med att plocka inspiration från många.

"Jag tror att de flesta som har häst strävar efter att göra sitt bästa i att få den hållbar och harmonisk. Två tydliga mål som kan vara nog så svåra att uppnå. För det finns många aktörer som erbjuder hjälp med vägen mot målen. Deras vägar är ofta logiska och välkommunicerade, och i människans natur ligger att vilja anamma minsta motståndets lag. Då kan det vara ganska lockande att få ett recept på hur man ska göra med sin häst, för att uppnå målen harmoni och hållbarhet. Man får ett koncept presenterat som överensstämmer med det man vill uppnå, då verkar det ju både smart och enkelt att följa det...?

Men det finns ju en annan väg mot målen också. Den jobbiga vägen. Den jobbiga vägen är den komplexa vägen. Den som innebär att ta till sig en massa teori från olika källor, hålla sig uppdaterad med forskning och försöka granska ny information kritiskt – utan att bli kritisk till allt som är nytt. Den jobbiga vägen innehåller också faktorerna "tid" och "misstag". Det jag hittills lärt mig är att det inte finns någon "tummen-i-spåret-lösning", ingen enkel väg att följa för att nå sina ambitioner om en frisk och glad häst (som ska prestera alltså).

Jag ska inte ägna detta inlägg åt att skriva vad jag tycker ger en sund sporthäst. Det är för komplext för ett enda inlägg, men jag vill reflektera över riskerna med att låta sig bli "frälst" inom någon specifik ridstil/inriktning eller "koncept" som jag hellre kallar det. Jag vill kalla inriktningarna för koncept, för de har det gemensamt att man behöver "köpa hela paketet" för att nå målen. Att köpa ett koncept kan vara skönt, då behöver man inte tänka och ifrågasätta så mycket. Man bara gör som de som menar att målet hägrar där framme säger.
  
Men genom att köpa ett koncept riskerar man också att måla in sig i ett hörn och bli blind för omvärlden. Konceptet är ju rätt väg. Det måste betyda att allt annat är fel? Och om allt annat är fel, varför ska man då vara intresserad av något annat?
Denna syn kan leda till en fördömande attityd. Jag har själv, för flera år sedan, varit aktiv inom ett av koncepten och sett hur nedlåtande mot och ointresserade av andra inriktningar man kan vara. Oftast har man ju som ryttare gått över till ett koncept för att man har märkt att något i ens tidigare ridning inte har funkat. Om konceptet då hjälper en på traven, då är allt man gjort innan helt plötsligt fel och alla som inte är inom konceptet "har bara inte fattat ännu".
Det här är farligt, och i och med den attityd som kan finnas inom koncepten (vi har rätt, alla andra har fel) skapas det lätt slutna grupper där bara de som håller med accepteras.
  
Egentligen behöver det ju faktiskt inte ens vara något fel på konceptet. Flera kanske skulle vilja plocka delar ur det, men genom slutenheten och att man måste följa konceptets och bara dettas väg mot framgången, blir säkert många nyfikna ivägskrämda. Ignorans möts med ignorans och konceptutövarna blir "Märtha" (bloggaren Silverbjälkes karikatyr av en hästägare som fastnat i ovetenskapligheter och irrationalitet) med hela Hästsverige. I stället för inspirationskällor där man kan plocka russin som man tycker verkar vettiga, men lämna resten av kakan därhän.

Som ett exempel:
Jag har tidigare funderat en del över inspänningar. Jag är ute efter en möjlighet till kontakt och stöd när rätt form uppnås, men vill inte tvinga hästens huvud till någon position. En aktiv rygg kommer aldrig från ett fixerat huvud och en böjd nacke.
Jag började snegla på A2R som jobbar med att hästen ska stretcha, komma fram och ner med nosen och aktivera ryggen. Mycket inspirerande, men jag backar lite inför just "koncepttänket" och "för att det ska funka behöver du köpa hela konceptet". Just A2R är väldigt hyggligt och öppet, men fortfarande ett koncept.
En dag snubblade jag i stället över denna film på Instagram. Det är "den helt vanliga" dressyrryttaren Matilda Holmström som håller på att sätta igång sin häst. Klicka på bilden så kommer ni till filmen på Matildas Instagram.

 
"Jaha, men se där".
De strävar visst mot samma sak: Lång, låg form och en aktiv rygg och överlinje. Skillnaden är att Matilda inte lovordar något koncept i sitt arbete med att bygga upp sin häst. Hon hänvisar inte till något annat än erfarenhet och den tidigare nämnda "komplexa vägen". Då blir det faktiskt lättare att ta till sig och inspireras, trots att hennes och konceptets mål är detsamma.
  
Jag kommer fortsätta att snegla på exempelvis A2R, som jag tycker har många intressanta poänger. Men jag tänker inte låsa mig vid ett koncept där man behöver gå den utstakade vägen. Jag fortsätter att plocka kunskaps- och metodbitar från olika håll. Rätt blir rätt till slut ändå! Dessutom är det ju så mycket mer givande: Att få ta till sig, värdera, prova och utvärdera olika teorier, snarare än att bli frälst och låsa sig till en enda väg framåt.

Mvh Caroline"

Läst 85922 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Anne Haglund är leg. veterinär med specialistkompetens inom hästens sjukdomar. Här tycker hon till om det här med behandlingsförbudet, som togs upp av Cajsa Ericson i en gästblogg förra veckan och som väckte stor debatt. Anne har jobbat 25 år som hästveterinär och driver sedan nästan tio år tillbaka Saxtorps hästklinik i Skåne.

 
Foto: Adobe Stock/Saxtorps hästklinik
  
"Jag vill ge ett veterinärt perspektiv på de problem som leg. sjukgymnast Cajsa Ericson tog upp i Gästbloggen den 24 oktober, angående dålig respekt för djurskyddslagens behandlingsförbud. Många av hästarna som kommer till mig för utredning av hältor eller ridbarhetsproblem har tidigare behandlats av någon eller några ur gruppen ”utvärtes behandlande person med varierande utbildning”, fortsättningsvis kallar jag dessa för ”behandlare”.
Dessa behandlare har behandlat hästarna utan korrekt diagnos under varierande tid. Diagnosen som de själva har ställt är i princip alltid muskelrelaterad (en sträckning/låsning) alternativt en snedhet i bäckenet eller i ryggen.
Svarar inte hästen på en behandling ska den skickas vidare på veterinärutredning. Så här jobbar många behandlare av det seriösa slaget och det tycket jag är helt okej. Det finns så klart spänningar och låsningar beroende på fall, slag eller felaktig träning som behandlaren kan komma åt med sin behandling. Det är dock omöjligt att veta detta på förhand.
Tyvärr fortsätter många behandlare att behandla med sina hemmagjorda diagnoser som grund under lång tid, med djurägarens goda minne.
  
När hästen kommer till oss hittar jag efter noggrann utredning enligt veterinärmedicinsk praxis med rörelsebedömningar (olika underlag, rakt ut, longerad, eventuellt riden), palpation, provokationstester och diagnostiska anestesier en eller flera veterinärmedicinska diagnos/er som då behandlas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. För rehabilitering och uppträning remitteras ofta hästen vidare till leg. sjukgymnast Pernilla Stenfeldt. Hon undersöker hästen och tillsammans kommer vi fram till rätt fysioterapeutisk behandling och/eller träningsprogram.
Jag som veterinär kan inte remittera en häst för rehabilitering till någon jag inte vet vad de kan. Många av dessa behandlare har tyvärr grunda kunskaper i hästens anatomi, fysiologi och sjukdomslära. Min erfarenhet är att en stor majoritet av hästarna som har ridbarhetsproblem faktiskt är halta utan att ryttaren förstått det.
Hästar som skyddar ett ben eller ryggen får muskelspänningar och ömheter. Behandlarna tolkar ofta detta som primära muskelskador vilket det sällan är. Hästen blir behandlad med den apparat som just den behandlaren förfogar över. I många fall blir hästen bättre en period, men snart märker ryttaren att problemet återkommit.
Om man då fortsätter att behandla de sekundära muskelspänningarna över en längre tid utan ett hållbart resultat, innebär detta ett lidande för hästen eftersom den inte får rätt hjälp med grundproblemet. I vissa fall blir hästen sämre av muskelbehandlingarna eftersom den i dessa fall ”fixerat” muskulaturen för att minska rörligheten (skydda en underliggande vävnadsskada). När muskeln slappnar av kan smärtan öka och hästen blir sämre. Grundorsaken till muskelspänningen kommer fram.
Det kan även finnas invärtesmedicinska orsaker till muskelömhet, spänningar och nedsatt prestationsförmåga som måste uppmärksammas för att ge hästen rätt hjälp. En bred medicinsk kunskap krävs för att inte missa dessa fall. Primära sträckningar och låsningar är ovanliga på hästar, de absolut vanligaste orsakerna till muskelproblem är skyddande av annan vävnadsskada och dålig träning/ridning/utrustning.
  
Tyvärr har jag flera hemska exempel på fördröjning av rätt behandling. En ponny hade under flera månader blivit behandlad med infrarött ljus av en behandlare för ”sträckningar” i bakdelens muskulatur. Behandlaren hade instruerat ryttaren att fortsätta rida för att hålla muskulaturen i gång. När ponnyn efter ett halvår kom till mig diagnosticerade jag benspatt och eftersom hästen hade ridits med detta hade den fått en sekundär senskada på ett framben. En häst som har spatt (det vill säga kronisk deformerande artros i hasens glidleder) har ont när den rör sig och spänner vissa av bakbenens muskler. Fallet plågade mig länge. Ett uppenbart brott mot behandlingsförbudet.
Djurägaren trodde att den anlitat en kompetent behandlare. Både djurägaren och behandlaren borde varit mer kritisk mot det dåliga resultatet och kommit till veterinär betydligt tidigare. Vi ska väl inte behöva gå dithän att vi polisanmäler varandra? Det är djurets ägare som är ytterst skyldig när djuret far illa, det måste man som djurägare vara medveten om.
  
En häst som är halt eller inte fungerar optimalt ska alltid utredas av kvalificerad veterinär. Det räcker inte att fråga hästägaren om hästen är halt, då många inte uppfattar lindriga hältor. ”Behandlare” är viktiga för branschen, men ska enbart användas till friskvårdsbehandlingar eller riktade behandlingar remitterade av veterinär efter kvalificerad utredning.

/Anne"


Läst 103283 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.