Hej! Har inte haft tillgång till internet på ett tag men nu så! Tänkte dela med mig av mitt dagboksinlägg från i lördags :)

Dag 22, lördag

Mathilda & jag skulle åka till centret imorse och var tvungna att säga hejdå till Franzi innan vi åkte, det var tråkigt minsann...

På centret så gjorde vi först chores som vanligt och när vi håller på att mocka Ford & Rios pen så ropar Theresa att RJ, Nova & Diesel var ute, på något sätt hade de lyckats öppna grinden och sprang runt och tokade sig! Sedan matade vi hästarna och under tiden som jag väntade på att de skulle äta klart så ringde jag pappa.

Därefter tog jag ut Diesel och jobbade med honom, han var väldigt lätt att ta idag, när jag gick in i hagen så kom han fram till mig och hälsade men han var inte riktigt redo att bli fångad så när jag tog fram haltret så gick han iväg en bit. Sen vände han sig om och kollade på mig och sa "så, nu är jag klar, jag skulle bara retas lite" så då gick jag fram till honom och fick sätta på haltret på honom.
Jag började med att rykta honom sen gick jag ut och lekte följa John, han var väldigt uppmärksam och duktig. Gick jag fort så gick han fort, gick jag sakta så gick han sakta, sprang jag så sprang han, stannade jag så stannade han, utan att gå in i mig och om jag backade så backade han, om jag bad om det.
Poängen med följa John är att ha repet slappt, jag la repet runt halsen på honom för att verkligen testa honom. Poängen är att hästen ska vara uppmärksam på dig. Sen lyfte jag hovarna också och det gick över förväntan för det är inte hans favoritmoment. Anledningen till att jag inte vill att han ska backa varje gång jag backar är för att jag ska kunna förflytta mig till hans bakdel utan att han backar, därför måste jag be honom backa om jag viol att han ska göra det. Han gjorde stora framsteg idag och Diane var väldigt nöjd så det var ju kul! 

När vi kom tillbaka var det lunch och sen gick vi ut och "hjälpte" Cole och hans typ pappa Preston (inte hans biologiska) med att göra klart hundgården vid Dianes trailer men de var typ klara och gjorde inte så mycket så vi stod där och roade oss istället. Hoppade hage, spelade canjo, tog fina selfies med Coles mobil och fjantade oss. Som vanligt.. Haha
Sen kom Diane och bad oss att rida iväg för att leta upp en grupp som var ute och red för attiske hur det gick för dem så vi tog på oss hjälm, hämtade träns och gick ut i hagen och tränsade Harley & Bly och red iväg barbacka.

Bly är egentligen ingen bra barbackahäst tydligen eftersom att han är en Tenessee Walker och helt rak rygg och en jättekonstig trav men det fick duga! Tanken var att vi bara skulle skritta ändå. Men jag satt väldigt bra på honom, man satt liksom fast typ.
När vi kommit en bit så tyckte Mathilda att vi skulle trava och förklarade att om vi travar sakta är det ingen fara så vi provade och hon hade rätt. Jisses, jag har inte ridit barbacka sen ponnytiden så jag ska erkänna att jag var lite nervös. Bly är dessutom neck-rained vilket innebär att man styr i princip endast med benen och om man ska använda händerna (eller handen eftersom att man bara håller med en hand) så flyttar man bara handen åt det hållet man vill gå.

Men det gick bra och vi hittade de andra som var ute och red så vi hakade på dem sista biten, de skulle rida en omväg så det blev ändå en tur på nästan en halvtimme. De ville ju trava och så förstod jag vad de menade med att Bly inte är en skön barbackahäst för när han travade fort så blev det lite guppigt men då ökade jag lite till så att han började galoppera istället och det var skönare!
När vi skrittade sista biten så kändes det i rumpan, jag hade liksom hans ryggrad upp i röven. Skönt. Men, jag är faktiskt jävligt nöjd över min barbackaritt. Att jag ens var nervös liksom. Gick ju hur bra som helst! 

När vi kom tillbaka så spelade Cole & hans pappa biljard så vi joinade ett tag, kul! Sen skulle Cole flyga till Canada så vi fick säga hejdå till honom, tråkigt faktiskt för han var kul!

På kvällen lärde vi oss Cupslåten, det var kul! Hoppas att jag kommer ihåg den bara, får väl öva lite då och då.

Howdy Howdy!

Jisses vad vi jobbar på här, allt ska flyttas från ett ställe till ett annat så det är mycket jobb här med allt från att hugga ner palmer till att sätta staket :) Men det är kul! Det har varit kallt som tusan här i två dagar så vi har gått runt i jacka och halsduk, varmare idag och till helgen ska det bli fint och varmt :)

Trots mycket jobb så har jag ändå hunnit jobba med min häst, han är duktig. Och gullig! Vi har fått en ny häst också, hon ska få göra sig lite hemmastadd innan vi gör något med henne. Igår var vi ute på långtur, vi åkte till ett ställe som heter PalmBluff som låg ca 40 minuter bort, vi var tio stycken som åkte så vi var en ganska stor grupp. Rundan vi red tog tre timmar så sista biten var det mörkt ute, mitt i en skog. Men jag red först och min häst var modig :) Jag red en häst som heter Smoochi, ett ganska bitchigt sto, men vi kom bra överens och efter ett tag kändes som att vi lärt känna varandra bra och vi bara förstod varann på ett såntdär härligt vis. Dock så hade jag en väldigt oskön sadel som var hård, för stor och lite för långa stigläder så det känns i rumpan idag! De som ville fick galoppera så det var kul! Ja, givetvis var jag en av dem. Förlåt mamma, men fart är kul ;)

Vi har mycket roligt här också, igårkväll hade vi en bonfire och grillade marshmallows och drack vin. Det satt som en smäck minsann!

Håll i hatten, här går det undan!
 
Vi har gjort massa kul saker sen sist, vi har varit ute på trailride (då lastade vi hästarna i en transport och körde till ett ställe som heter Snow Hills och red en lång runda där), vi har jobbat ännu mer, jag har fått en projekthäst som jag ska jobba med under tiden jag är här och sen har vi haft filmkväll.
Igår regnade det hela eftermiddagen så då kunde vi inte göra något, så vi fick fördriva tiden på annat vis och på kvällen hade vi fimkväll - vi kollade på Pocahontas på VHS, haha nostalgi!

Hästen jag ska jobba med heter Diesel, en svart mustang som är jätterädd, så det ska bli kul. Häromdagen tog jag ut honom och det gick ju ganska bra, under eftermiddagen idag ska jag jobba lite mer med honom så jag kommer berätta mer om honom senare. :)

Nu hinner jag tyvärr inte blogga mer men jag lovar att återkomma snart!

S.

Howdy Partners!

Jag har börjat komma in i rutinerna här nu så vardagssysslorna (mata, vattna, clean) rullar på fint och jag känner att jag har bra koll på läget.
Igår skulle alla hästarna duschas och jag fick ta hand om en häst som heter Cloud, hon såg ut som en My Little Pony när jag var klar med henne :) Hon är vad vi kalla en grön häst, vilket innebär att hon inte är så bekväm med alla saker man normalt kan göra med en vanlig häst, med andra ord som en unghäst vilket passar mig perfekt! Förhoppningsvis kommer jag kunna jobba med henne idag också, beroende på hur mycket tid vi har på centret idag, vi har ganska mycket jobb att göra på det stället där vi bor eftersom att Diane ska flytta alla hästarna dit ganska snart.

Vad man gör med hästarna här är att man bygger upp tilliten till människor (som de förlorat pga dåliga förhållanden innan de kom hit) och börjar om från början fast med stor försiktighet eftersom att en rädd häst lätt kan bli en farlig häst. Vissa hästar är mer "skadade" än andra och vi gör vårt bästa för att alla ska få samma möjlighet att bli lyckliga häsar :)

Skitig blir man iallafall! Men det är bra för på så vis behövs ingen solskyddsfaktor ;) Idag är det riktigt varmt, klockan är inte ens 11 här och jag har redan hunnit bli genomsvettig - mums. Vi kommer förhoppningsvis rida ut på långtur inom de närmsta dagarna, de som varit här längre och varit ute på långtur säger att det är riktigt kul så det sr jag fram emot!

Nu ska jag gå och skita ner mig ännu mer!

Vi hörs snart igen,
Sara

4 november, 2014 @ 04:49
Hej på er!

Nu har jag varit här i ett par dagar och hunnit landa och känna på det lite. Resan hit gick bra, jisses så pirrig jag var när jag stod och väntade på Diane på flygplatsen! När jag kom fram till ranchen var det nästan läggdags men jag hann träffa alla tjejerna iallafall :)

Söndagar är vanligtvis den lediga dagen men inte denna veckan eftersom att det skulle komma ett gäng från UCL College som skulle hjälpa till med diverse saker, några satte staket, några städade i skogen och andra röjde och krattade lite överallt :)
Jag kände mig svincool när jag gick runt och röjde med en machete! Gött att få jobba ordentligt med kroppen.

Framåt kvällen åkte jag & fyra andra till det andra stället för att mata, vattna & mocka hagar. En tjej som heter Danielle körde, hon jobbar vanligtvis som brandman men är här och hjälper till så ofta hon kan – superhärlig! Jag brukar få höra att det är full fart på mig men jisses! Hon är nog faktiskt snäppet ”värre”. När vi åkte i bilen så lyssnade vi på riktig countrymusikradiokanal och då kände jag verkligen ”wow, jag är i USA, i Florida och lever cowboysarliv” och kände mig nöjd med livet!

Eftersom att vi inte fick söndagen ledig så fick vi måndagen ledigt istället och de flesta gjorde verkligen ingenting under hela dagen. Det var fint väder så jag och en annan svensk tjej som heter Matilda låg på verandan och solade ett tag, tills det blev tråkigt. Sen åt vi, lekte följa John, dansade, spelade biljard och pingis. Jag är så himla glad att hon är här för hon är lika energisk & positiv som mig och vi klickar jättebra :)

Vid fem var vi ett gäng som gick bort till en sjö för att kolla på solnedgången (japp, solen går ner lika tidigt som i Sverige) som var jättefin minsann :) När vi kom tillbaka från den så lyckades jag få med mig Matilda ut på en jogg :D Vi pratade genom våra liv och nu är vi bffs. Haha, inte riktigt kanske ;b Men det kommer bli väldigt tråkigt den dagen vi åker hem. Hon bor i Stockholm så det går ju att lösa att vi kan ses när vi är hemma :) Jag hoppas det iallafall! Det var riktigt skönt att jogga, perfekt väder och fint underlag.

Idag ska jag rida! Wohoooo!!!! I’m so excited! Idag är min första ”normala” dag här så hädanefter kommer jag skriva mer om hästarna och arbetet kring dem.

Annars då? Huset vi bor i är jättefint! Tänk er stället som Hannah Montanas mormor bor på – typ så! Med en egen cowboy och allt :) Vädret är fint och jag har inte sett några ormar ännu. Jag ser verkligen fram emot allt jag kommer lära mig här.

Vi hörs snart igen! :)

Foto: Urban Olsson

––––––––––––––––––––––––––

Varför är vi så himla konstiga för en del? I Sverige finns det cirka en halv miljon hästmänniskor. Det är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det finns över 360 000 hästar i landet. Det måste vara nästan omöjligt för någon enda människa att inte ha någon koppling till någon som har koppling till ridsporten. Ändå ser folk ut som de har mött en alien när man avslöjar sitt förskräckligt märkliga val av hobby. Eller val och val, frågan är hur många av oss som aktivt valt hästarna. Vi har nog mest hamnat här, för att det är här vi hör hemma.

Det börjar ganska stadigt i grundskolan, med de sköna typerna som ska ge sig på att skämta om hästar, om att vi inte ska leka med maten, om att vi luktar hästbajs. På så många nivåer kan man önska att det lättar med åren, men nejdå. Det blir möjligen lite mindre skränigt, men det är samma skämt om korv och McDonalds. Och nej, jag skrattar inte. Inte för att det inte är roligt, det kan säkert vara fyndigt ibland. Utan för att vi har hört det förut. Om och om och om igen. Snälla människa, om du nu nödvändigtvis måste förlöjliga min livsstil, kan du inte åtminstone försöka vara lite originell? Det var nästan lite uppiggande när hästköttsskandalen uppdagades och häcklarna fick lite nytt material. Om det inte vore för att de alla drabbades av total panik över att de faktiskt kanske råkat äta hästkött. Då var det tydligen inte mat längre. Det är svårt att hänga med i svängarna ibland ska ni veta.

Att växa upp i hästvärlden är inte enkelt. Det finns en romantiserad bild av en rosaluddig värld där småflickor flätar svansar och pussar ponnyer på mulen. I verkligheten är det sparkar och bett, skitigt slitgöra i timtal, starka hierarkier och orimliga mängder lera. Det handlar om att lära sig säkerhetstänk, att stå på sig, att hitta sitt sociala samspel.

Vi har ingen chans mot hästar rent fysiskt. Om hästen får för sig att dra iväg så är man relativt körd. Vår enda chans är att vara mentalt starka nog att med vår inställning och vårt kroppsspråk tala om för hästen att den helt enkelt inte ska få för sig något sånt. Det är jag som bestämmer här. Det är jag som är störst, det är jag som är starkast, därför är det jag som bestämmer. De flesta hästar köper det om man bara tror på det själv. En häst är ett halvt ton muskler till en hjärna stor som en apelsin som kan bli livrädd för ingenting. Det handlar inte om vad som händer om man vacklar, det handlar om att man helt enkelt inte vacklar alls. Och det lär man sig. Ofta den hårda vägen.

Man lär sig helt enkelt att stå emot det som i teorin verkar fullkomligt vansinnigt. Och så går det ändå. Sen tar vi med oss det ut i resten av livet och står upp för oss själva.

Hästarna lär oss så mycket mer än kunskap om hästar. Som uppvuxen i ett stall får vi snabbt lära oss att kunskap är en styrka och att man ska respektera den som kan mer, oavsett om hon eller han är äldre eller yngre. Vi får lära oss att säkerhet inte är ett skämt och aldrig ska förbises, men vi får också lära oss balansen innan säkerheten övergår i försiktighet och feghet.

Även mer konkreta saker som rakt av fyller en funktion till exempel ute i arbetslivet. Jag höll ridlektioner för att jag älskade hästar och hade något att lära ut. På köpet lärde jag mig att det är helt ofarligt att prata inför folk. Jag kan byta däck och backa med släp. Jag kan städa avloppsbrunnar och vet skillnaden på olika sorters grus.

Ett av mina första sommarjobb var som ridlägerledare för nybörjarbarn på en ridskola. Det var tjugo barn i lågstadieålder, tio sommartjocka hästar som antingen lattjade runt för glatta livet eller tyckte att de hade semester och inte tänkte göra ett skvatt, det var tio medhjälpare i form av hormonstinna pubertetsmonster i åldrarna 13-15, och utöver detta var det föräldrar till samtliga tjugo barn som skulle hjälpa till eller ha åsikter. Jag var 18 år och jag insåg ganska snabbt att antingen får jag folk att lyssna på vad jag säger, eller så kommer det här bli en situation som får begreppet pandemonium att likna en försiktig nysning på tvären. I det läget kan man inte backa, man kan inte vackla. Hästsport är aldrig riskfritt ens när man gör rätt, och om man gör fel kan det bli farligt på riktigt. Man måste göra rätt. Och i det här läget var jag den som visste vad som var rätt.

Idag jobbar jag i en starkt mansdominerad bransch där jag generellt sett alltid sänker medelåldern avsevärt vid de flesta sammankomster. Jag har en tjänst som innebär att jag måste kunna gå in i ett rum fullt med medelålders män och övertyga dem om att det är jag som har rätt. Man kan tänka sig att den kan vara knepigt för en kvinna i trettioårsåldern, men jag lovar, efter ovanstående jobb de där somrarna för längesen så är det här en promenad i parken. Jag är inte speciell på nåt vis, jag är inte extra duktig eller extra bra. Men jag är uppvuxen i ett stall. Jag har hästarna att tacka för det.

Men den viktigaste lektionen som hästarna lär oss är antagligen att crash and burn bara innebär att man måste tillbaka upp i sadeln och ge sig på't igen. Både bokstavligt och bildligt. Med eller utan bruten fot.

Det har hänt något med ridsporten i media de senaste åren (jag säger ridsport nu och inte hästsport, för till exempel travsporten står där det har stått statusmässigt). Väldigt länge var ridsporten i princip osynlig, stora framgångar gav en liten notis på sportbilagans fjärde sida. Men plötsligt syns vi. Kanske har någon förstått hur många vi är. Kanske har någon förstått hur mycket pengar som är i rullning. Kanske blev det ett uppvaknande för alla när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Det pratades om röstkupp, om felaktiga metoder, det ifrågasattes hur en RYTTARE kunde vinna FOLKETS pris?

Vi fuskade inte. Vi är bara jäkligt många. Fråga Lasse Anrell.

Vi är ganska splittrade inom hästsporten, det finns många olika grenar och antagligen lika många åsikter som det finns hästar (eller fler, jag vet många som har fler åsikter än en om lite allt möjligt). Det är ganska ofta det blir ett helveteshål av skitsnack och konflikter, men egentligen är vi som en stor, dysfunktionell familj. Måhända att vi bråkar sinsemellan, men fan ta den som kommer utifrån och talar nedsättande om våra telingar. Då står plötsligt en halv miljon människor vända åt samma håll. Det är ett hett tips att inte stå i vägen.

Men vi har en skyldighet där. Oftast handlar fördomar om okunskap. Och vi har kunskapen. Det är bara genom att förmedla den som vi kan få förståelse för det vi håller på med. Det är bara så vi kan sluta framstå som aliens.

Förklara varför vi gör det vi gör. Förklara det fantastiska med att ha ett samspel, att styra ett halvt ton stort djur. Att hoppa högt, dansa i dressyr, galoppera fort som vinden. Nå nya mål, överträffa sig själv. Att utmana det lite hisnande från hästryggen. Och att få fyrbenta vänner. Förklara glädjen med att få en sölig betformule i håret, att mötas av ett gnägg i hagen efter en lång dag eller att återigen hitta halm under badrumsmattan. Att det är värt att bli smutsig, kall, trött och öm överallt, att aldrig ha tid eller råd med något annat.

Att vara hästmänniska är inte en hobby, inte en sidosyssla. Det är en livsstil. Och man slutar aldrig att vara hästmänniska. Man kan ha pauser, definitivt, av olika längd och frekvens. Men hur man än vänder och vrider på det;

En gång hästmänniska, alltid hästmänniska.